I am certain of humanity's demise

Måste ögonblicksblogga:

Julflickan reagerade just – helt utan påverkan – på en översättningsfuling som jag har ett ont öga till (men som jag inte har diskuterat med henne eftersom jag tycker det är lite överkurs för en sjuåring, hur verbal hon än är), nämligen engelskans förkärlek för possessiva pronomen. Systrarna satt och pysslade och Julflickan läste i häftet:

"Fyll i de små bokstäverna med din penna. Vadå din penna! Man har väl inte bara en."

Just det. I originalet står det förstås your pen. En slö översättare skriver då din penna. En översättare som faktiskt pratar svenska ibland skriver pennan eller, som i det här fallet, en penna.

På det sättet kan man säga att engelskan inte har nåt vidare förtroende för läsaren/lyssnaren. Man känner sig hela tiden tvungen att understryka I put my hand in my pocket, medan svenskan anser det underförstått att det är den egna fickan som avses såvida inget annat anges. Jag stoppade handen i fickan – givetvis i min egen ficka, inte Stinas eller stinsens.

Min upplevelse av svenskan är att den i allt högre grad anammat det överdrivna bruket av possessiva pronomen under de senaste decennierna. Visst kan det vara på sin plats att förtydliga och intimisera, så som possessiverna har en benägenhet att göra, men man behöver ju inte infantilisera. (En undran som infinner sig är om denna övertydlighet på nåt sätt kan sägas reflektera idiotsäkerheten som breder ut sig i ett samhälle där man kan bli stämd när som helst av vem som helst som råkat missförstå nånting man sagt eller inte sagt. Ni vet: folk stämmer husbilstillverkaren eftersom det inte står nånstans att man inte kan släppa ratten utan att köra i diket, eller snabbmatsrestaurangen eftersom man bränner sig på kaffet och dessa stämningsansökningar skrattas inte sönder och samman. I ett sånt klimat tar man kanske det säkra före det osäkra så att nåt pucko inte ska stoppa handen i farbror Barbros ficka istället för i sin egen?)