det är därför

Quel day. Quel helg faktiskt, heldag igår med supertrevliga Billingebejbfamiljen och superhjältekonsert och väderkvickande blötläggning i supervärmländska vatten (så glada badare var de att vi hoppas att nästa sommar kunna släpa med dem till Byns egen lilla riviera. Då kanske den där rundturen i trädgården också kan bli av – den som var så svår att genomföra i kolmörker; och hur var det, Maken, fick de nån squash med sig egentligen? Nå, den kan vi ju leverera personligen längre fram).

Och idag då: äntligen kom jag iväg på två hjul. Nästan genast slog det mig att det ju faktiskt inte alls är den åttonde idag utan den femtonde. Jag har sett den där åttan på reklambladet för den nya konsthallen i en hyfsat närbelägen liten stad och blint förbundit den med idag, att det skulle vara idag som var sista dan för sommarutställningen där. Vilket pannben som helst kan ju räkna ut att det beror på en skygglappad önskan från min sida att dra ut på augusti. Fast nu var det ju så att säga resan, närmare bestämt färdsättet, som var målet med utflykten, så jag fortsatte utan att darra på gashanden. Idealisk åkdag: inte mycket trafik, inte för varmt, ingen bländande sol, inget turistmyller men heller inte folktomt på de ställen jag stannade. Jag lunchade i ensamlyx på mitt favvogästgiveri, det i Grythyttan, och läste länge i lugnet på deras innergård*. Sen pralin hos holländarna (men borde valt glass; det var nog dagens enda misstag).

Det är svårt att beskriva den sinnesfrid som motorcykelåkningen ger. När jag kör försätts jag i ett tillstånd som är mitt i men samtidigt emellan. Fordonsvalet kräver en helt annan uppmärksamhet, det går inte an att sitta och slököra som man kan i en bil. All koncentration måste kanaliseras in i åkningen. Även om körningen med åren blir en delvis autonom process precis som allt annat man utövar tillräckligt mycket, måste man ändå på en annan nivå ha sjätte sinnet aktiverat för alla och vilken som helst av det otal incidenter som väntar där i trafikmiljön. En sån fokusering omöjliggör yster (eller dyster, i förekommande fall) tankeröra. Den blir meditativ, en tarmsköljning för hjärnan. Jag är nog aldrig nånsin så helt närvarande i nånting som i hojåkningen. Och samtidigt alltså utanför mitt ordinarie liv, utanför den plats jag är på väg till och det jag ska göra där, utanför allt som kräver medvetna beslutsprocesser. Mitt i och emellan.

När jag stiger in genom dörren efter en tur känns det som att börja på nånting nytt. Allt är bortsuddat och rent och jag är lycklig och lite bräcklig. Den här gången tog Maken emot med nåt han snokat fram på nätet, och det kanske är överflödigt att säga att det kommer att dröja bra länge (med tonvikt på bra) innan jag kommer ner från den här bonustrippen. Så fort jag gör det ska jag göra en goodoodocka av författaren i fråga**, bada den i åsnemjölk och belugakaviar och sy en liten rökrock i helsiden åt den och sådär. Mina k. läsare fattar säkert varför:

2. Who are the contemporary European writers from other countries that are writing compelling fiction?

I’d only be bullshitting you if I tried to answer that question. My pitiful French, street-German, bar-Spanish and school-Irish are not remotely good enough to make literary judgements. I can barely mangle my way through comics in any of them. So, for me, all of European mainland literature is at the mercy of the quality of its translators, which makes me reluctant to judge. For all I know, I should be praising the translator, not the original writer. If you read my first book in Swedish, you would think I was a genius. If you read my first book in German, you would think I was a fool. So it goes. In fact, I strongly suspect that the Swedish translator of my first novel is a better writer than me, and wrote a better book. [Miss Gillette's] emails asking me questions were far funnier than mine, and the Swedish version outsold every other version. Someone sign her up for a novel …

*En sån vill jag ha, och idag kom jag på att det faktiskt är ganska enkelt att ordna hemma på tomten: det är bara att smälla upp ett par tre tvåvåningshus i rät vinkel med det befintliga och hey presto. Plats har vi ju. Jamenar de nya husen kan ju vara ganska smala, kanske inte mer än två meter eller så. Definitivt smalare än en senmedeltida försvarsmur. Inget märkvärdigt.
**Författaren ifråga finns med som representant för Irland i antologin Best European Fiction 2010. Romanen jag översatte tillhör dem som jag verkligen känt starkt för (men bättrat på den har jag sannerligen inte, bara gjort den rättvisa). Dessutom hjälper det att ha god kontakt med författaren: det utbyte som sker privat tydliggör texten man jobbar med, stilen, det som finns mellan de ord som är fästa på papperet.

Citatet är hämtat ur en intervju med författaren om hur det står till med dagens irländska skönlitteratur. Frågeställarna är Dalkey Archive Press, där Best European Fiction 2010 är förlagd.