Pictures at a flea market

"Nu känns det bättre", sa jag med påsen i famnen som en annan bebis och gnolade en stump.
"Kan tro det", sa Maken. "Du har fått köpa prylar. Du gillar ju prylar." Kände man honom inte skulle man tro att här lurade förtäckt kritik, men jag såg rynkorna i hans ögonvrår och visste att han log inombords.

Fast gardinupphängning är hon visst ingen stjärna på, den där Miss Gillette.

Här är mina nya prylar! Den k. läsaren får förlåta att jag joxat lite med färgerna – det blå mot det gröna blev för fräsigt att motstå. Det går nog att se ändå vad det är, och skulle det inte göra det förstår ni ju att det strax kommer en massa ord som förklarar allt.

Först ett som förklarar det mesta: loppis. Jag gillar gamla saker. Jag gillar inte bara mina egna, utan även andras gamla saker och jag gillar dem så till den grad att jag är beredd att betala en slant för att få släpa dem till mitt redan belamrade hem. Fast nu håller det här på att utvecklas till en loppisbloggning och det var inte det jag hade tänkt. Åter till bilden:

Längst bak står tre tavlor. Tavlor är mitt förmodligen vanligaste loppisbyte. Detta beror bara i undantagsfall på tavlornas motiv. Som regel är det själva ramarna jag vill åt/återanvända. Jag är galen i bilder och vill kunna titta på många olika, jämt och överallt. De senaste åren är det förstås mest barna som ramats in. I den bananlåda där jag förvarar mina loppisramar är det alltså god omsättning och jag ser på sätt och vis tavelramar som förbrukningsvara.

Glas blev det en hel kollektion av. Vi krossar glas på löpande band och billiga vinglas är därför definitivt inget onödigt. Dessa åtta såg rätt trevliga ut trots att de är formpressade. Men jag hittade också ett par munblåsta – de båda längst fram – som naturligtvis är vackrare med sitt levande ofulländade glas och med en tunn tunn slinga av glas snodd kring foten av det ena. Såna glas är vi mera rädda om. (Är det förresten fler än jag som inte kan låta bli att tänka Mun- och fotblåsande glaskonstnärers riksförbund så fort nån säger "munblåst glas"?)

Tallrikar härnäst. De stora fanns redan i skåpet, det är Gustafsbergs "Dresden" som för mig är evigt förknippad med grönsakssoppa och med pepparkornen som man radar upp längs kanten i takt med att man fått dem i munnen. Jag tog med dem här för att visa hur rara de två små loppisköpta är: tarvliga piratkopior men ändå mycket motivtrogna. Jag hoppas att flickorna ska bli förtjusta i sina egna, mindre tallrikar.

Plåtburkar blev det också två, faktiskt mest tack vare Maken. Själv törs jag inte titta så noga på antika plåtburkar längre eftersom jag inte kan hitta på fler användningsområden för dem, men när man får vara med och välja ut, så.

Nästa tingest, den blå, suckade Maken däremot åt. Han tycker inte att vi har bruk för fler emaljerade gjutjärnskärl. Han har naturligtvis fel. Den här lilla formen med lock är fenomenalt användbar även om den tiden är förbi då man lagade strömmingslåda stup i kvarten.

Framför ugnsformen ligger en liten smörkniv med skaft av, ja, vad den nu heter, en av de där tidiga hårdplasterna. Inte bakelit, men nån annan -it. Vi har redan barnbestick i samma serie, ja ni som är någorlunda jämnåriga med mig känner ju igen dem. Vackra och tåliga och i mycket behändigt format. Mormor och morfar skaffade varsin uppsättning med kniv och gaffel åt mig och mina äldsta kusiner; mina bestick var några år äldre varför jag kände igen dem på den knappt märkbart mörkare nyansen på skaften, samt på en mikroskopisk hack/buckla vid knivseggens tandning. Det var ju viktigt att man fick rätt!

Men längst fram då? Vad är det som ligger där?

Jag sa det igår och jag säger det idag igen: den oansenliga, ja sjabbiga svarta plånboksliknande saken som ligger närmast i bild är köprondens pièce de résistance (det var det jag sa igår). Titta bara:

Här syns också kaffeburken från rätta sidan.
Oemotståndlig, hon sa oemotståndlig!

En dragspelsplånbok för ransoneringskuponger! Med färdigmärkta fack! Jag nästan dånade när Maken stack den i handen på mig. Detta är en pryl av det slag som inte kommer till nån som helst nytta eller användning men som jag måste ha ändå. Jag vet inte vad det är, men jag lider av nån sorts ställföreträdande nostalgi som gör att jag är galen i sånt som erinrar om förr och i gammalt. Morfars förkärlek för att inleda gonattberättelserna med Förr i tia, när jag var pôjk … förklarar nog en del. Fortfarande är detta sinnebilden av trygghet för mig och jag har väl ärvt förtjusningen för allt gammalt av honom (mormor låg lite lägre i denna fråga, men så var det också hon som städade bland all gammal mög som ingen förmådde eller fick slänga ut).


Till och med inköpslistor ligger det i kupongplånkan, vilket givetvis gör den ännu mer levande. För mig är det här en veritabel skatt. Till loppisgubben sa jag: "Du får dra av på den här – den är ju trasig!" 90 stod det på prislappen. Vi fick plånkan plus de två små tallrikarna för 30. Och jag gnolade när vi gick ut till bilen med våra uddaplastkassar. Ja, vissa prylar gillar jag väldigt mycket.