Julie, don't be lonely
Mellan femton och ungefär tjugofem års ålder var mitt nyårslöfte alltid detsamma: att endast äta godis från och med julafton till och med nyårsafton. Definitionen av godis är naturligtvis väldigt godtycklig, vilket gjorde att jag lyckades hålla löftet varteviga år. (Jag minns till exempel en GB-glass som tillverkades nåt enstaka år: den bestod av en jättestor kärna av segaråttorgelé, överdragen av ett tunt lager vaniljglass, vilket var det som gjorde att den kunde kvala in i en för mig godkänd klass, och så ett illgrönt hölje av … nånting sött. En pojkvän jag hade vid tiden var rasande på mig för detta mitt hyckleri. Hans upprördhet var naturligtvis befogad. Men jag kunde ändå inte stå emot frestelsen att kalla snasket för glass så att jag fick äta det.)
Alltnog: nyårslöftet jag avgav behövdes, för jag tyckte själv att jag åt på tok för mycket godis. Idag behövs det inte längre. Faktum är att jag inte anser mig behöva några nyårslöften alls, just. Men idag, när det gick upp för mig på allvar att det pågår ett megamassivt Strindisjubileum hela året, tyckte jag ändå att det kunde vara påkallat att försöka på nytt med vår egen litterära titan. Viss dramatik har jag haft behållning av i text och/eller på scenen, men de romaner jag läst har jag tyckt rent ut sagt illa om. Av förklarliga skäl är det inte så många: Röda rummet och Svarta fanor, har jag för mig. Nu vill jag läsa nånting jag gillar av karln. Vad tror mina k. läsare om Hemsöborna? Kanske Tjänstekvinnans son? Andra förslag?
(Dessutom tänker jag läsa om Selambs, men se det är en helt annan historia.)
<< Home