there's this way and that way

Så är det ju bara: när Ö-helena visslar hoppar jag genom ringarna som en ivrig terrier. Kanske inte genast, men i sinom tid: alldeles som en terrier, som ju gör allt efter eget huvud. Nu var kaninmössa anbefalld, och då blir det också kaninmössa.

Som den k. läsaren ser har jag joxat med bilden. Den k. läsaren vet vid det här laget att bildjoxning är nåt jag gärna drar en lans för. Maken har flera gånger föreslagit att jag ska lära mig ett mer eller mindre professionellt bildbehandlingsprogram, och det är naturligtvis aldrig fel att förkovra sig. Men även om jag gjorde slag i saken och spände en sjunde sträng på min gitarr skulle jag fortsätta att joxa bilder i nåt riktigt simpelt bildbehandlingsprogram. Det är ju inte perfektion jag är ute efter.

Det rimmar rätt väl med min personlighet – som jag själv uppfattar den – att jag ofta presterar bäst när vissa begränsande parametrar gäller. Så till exempel lyckas jag ofta väl i mitt värv som översättare, där det gäller att absorbera och förmedla tankar och stämningar skapade av nån annan. Handling, personteckning, ämnesval, allt detta utgör väggarna i den fålla jag måste ta mig igenom för att kunna träda ut i slutet av den med mitt verk, som är samma text fast uttryckt på ett annat språk. Inne i fållan har jag däremot haft full frihet att springa, krypa, skutta, gå på händer, cykla på enhjuling, hoppa på ett ben, åla medelst hasning eller hur jag nu har ansett mig bäst behandla de ord jag har att uttrycka. Inom dessa gränser har jag kunnat ge min kreativitet fria tyglar. Att själv tänka ut och författa en bok skulle jag däremot aldrig klara.

Den saken insåg jag om inte förr i skolan: jag skrev högsta betyg på samtliga gymnasieuppsatser utom en – den där ämnesvalet var helt fritt. Alltför många öppna och farbara vägar från samma vägskäl har en hämmande inverkan på mig, och jag blir antingen handlingsförlamad och väljer genom att inte välja alls, eller försöker så paniskt att välja rätt att jag inte kan bli annat än missnöjd med det val jag till slut träffar, eftersom jag hela tiden misstänker att det fanns nåt annat alternativ som hade varit ännu fördelaktigare bara jag hade lyckats urskilja det i den förblindande mängden av möjligheter.

Min imperfektionistiska bildjoxning är således en variant på att göra det bästa av ett givet råmaterial som i sig självt kanske inte är särskilt intressant.* Bilder jag tar med mobilen är typexemplet: de blir ofta faktiskt rätt sopiga, men eftersom de många gånger är ögonblicksbilder, tagna från höften när nånting passerar i livet som jag vill kunna minnas efteråt, vill jag ändå inte radera dem. Men istället för att spara dem som så blaskiga och amatörmässigt oskarpa de blir au naturelle trixar jag hellre med beskärningen, skärpan och färgerna: framhäver, överdriver, förvränger. Ibland kan jag på det sättet få fram nånting som fångar känslan jag fick i just den stunden. Ibland framträder en känsla som strängt taget inte var min egen, men som ger mig nånting annat. Ibland blir det en bild som ser frän ut istället för klyschigt banal. Ibland blir det helt enkelt nånting kul

och roligheter, k. läsare, ska man inte fnysa åt. Leve roligheterna inom ramarna, säger jag således idag.

*Detta är dock inte tillämpligt på översättandet, där jag absolut inte försöker "förbättra" den text jag blir satt att förvalta.