no man's Elizabeth

Den scen som starkast etsar sig fast i minnet är den där han svettas så, ser så plågad ut utan nån synbar orsak. Han talar med nån. Nej: nån förhör honom. Aha – han är nervös. Då blir det begripligare.

Och sen vrids kameran ett halvt varv och man ser att han i själva verket hänger upp och ner. I en tortyrkammare. Och nu är respiten över, nu tystnar alla frågor, nu ska svaren fram. Hur får vi inte se. Men vi får höra hans besinningslösa vrål.

Rollen är inte stor, men heller inte oviktig. Redan första gången jag såg filmen, i Seattle på våren 1999, satte den sig obönhörligt fast i min inre syn. Mycket av rollprestationen består i att marschera framåt med olycksdigra steg iförd en svart kappa som sveper ett förgiftat öde över alla han går förbi. Han gör det med den äran. Han gör det sammanbitet och ofta är det bara skuggorna i det säreget kantiga anletet vi ser: kindbenen så höga, munnen så markerad, hakan tydlig, däremellan: håligt. Snygg, är han snygg? är det därför man inte kan glömma att man sett honom? jag tror inte det. Jag tror det är hans svettstänkande fräna kompromisslösa närvaro i den där kappan, i kapuschongskuggan, som gör det. När jag ser honom bävar jag. Jag vet inte om det är av fruktan eller förväntan.

Idag är det inga svårigheter att få reda på vad den som spelade överlöparmunken John Ballard hette. Men när Elizabeth släpptes var rollen ocreddad. Varför har jag inte orkat ta reda på, men jag har sett det med egna ögon: först när jag ville ta reda på vad skådespelaren hette, och senare, en kort tid efter att ha sett Casino Royale, ville få bekräftelse på min minneskoppling.

När man är så gammal som jag påminner alla nya ansikten om nåt annat ansikte man sett, eller rentav flera. Men det händer att man blir övertygad om att man sett just det där nya ansiktet nånstans. Det bär inte bara en likhet med nån annan man känner eller känner igen. Så var det med den nye Bond, den fulsnygge och fullkomligt toksexige Daniel Craig. Det där ansiktet, det som blir så outsägligt mycket mer än summan av sina beståndsdelar: jag hade sett det. Men var?

Ja var? Senast misshandlat, blåslaget, marterat på en ihjälslagen kropp som låg och skvalpade i grunt stenigt strandvatten. För det var Daniel Craig som hade spelat John Ballard i Elizabeth. Namnet jag slagit upp på imdb hade varit ett annat, Robert Jones III eller nåt liknande, men det fanns inte längre minsta tvivel om att det var samme man. Numera är Craig förstås ordentligt med i rollistan under eget namn. För mig gör det ingen skillnad: i Elizabeth kommer jag alltid att se honom som en namnlös fara, som en av de försåtliga skuggfigurer som flaxar bland alla de andra skuggorna den hårt ansatta drottningen omges av.

Jag är verkligen galen i den där filmen. Den har precis allt. Jag skriker och gråter inombords när jag ser den men precis som Elizabeth håller jag anletsdragen orörliga, rakar jag av mig mitt enastående hårsvall och målar ansiktet med zinkpasta till avbilden av en stenstod. John Ballard får vråla i hennes ställe. Leicester, den veka sköna, får gråta i hennes ställe. Själv kan hon inte: det kan hon inte kosta på sig. Hon hittar ett sätt att möta sitt folk, de små, de som är beroende av henne, ett sätt att sitta älskad och dyrkad på sin tron tills riket blomstrar och lever väl henne förutan. Det är en lång tid, en mycket lång tid. Och hon gör det.

*Bilden på Joseph Fiennes är ur Luther, där hans rollfigur är rätt lik Daniels Craigs figur i Elizabeth.