Run, rabbit, run, rabbit, run run run!

Resans sista dag nånstans i Frankrike. Det är egen tid, det är ny månad och det är tjugosju grader i skuggan eller kanske mer. Luften är mättad av nån sorts pollen eller bôs eller kanske bara exceptionellt påflugen franskhet (kanske dijonsenap?), så att alla nyser och hostar: samtliga, till och med vi som aldrig ens har sett allergi eller hösnuva på vykort.

Som nämnts tidigare har jag blivit usel som turist, och maken är inte bättre han (även om det i hans fall beror på att han redan har sett allting här flerfaldiga gånger). Inget lockar oss: inga triumfbågar eller paradestrador eller höga fackverkstorn; ej heller gamla kyrkor, med eller utan gotiska kufer på fasaden; nej inte ens de stora helgöppna varuhusen lockar det allra minsta. Men kartan visar att det ska ligga en botanisk trädgård helt nära hotellet där vi bor, och att om man vill rita en ungefärligen likbent triangel med sagda hotell som spets, så kan man hamna i stadens största allmänna parkanläggning om man vandrar från den botaniska trädgården längs triangelns bas.

Tja, det är ju en plan.

I den botaniska trädgården joggar man, det är det andra som står klart för mig. Det första är att man kan bese en kapybara i en särskild zoologisk avdelning i trädgården. Fast maken påpekar att jag ju brukar bli så beklämd av att se djur i trånga dammiga hägn i den här typen av anläggningar, så vi struntar i kapybaran. Vi såg flera stycken i en annan beklämmande djurpark så sent som i somras, och dessutom kostar det pengar att titta på de förmodligen suicidala kräken. Istället trotsar vi de livsfarliga joggarna som halvt förblindade av iögonensipprande, stingande svett flåsar fram i flockar, dröser, ja horder i den vackra omgivningen. Lummiga träd skänker rikligt med skugga åt promenadstråken, och blomsterprakten är en fröjd och en njutning. Vi försöker lära bebisen att lukta på rosorna utan att bita i dem. Det går väl sådär. Vi sätter oss i kanten av en gräsyta för att bebisen ska få krulla tårna mot några grässtrån och nästan genast kommer en uniformsklädd väktare och jagar bort oss. Ingen boskap på gräsmattorna tack! Blää, säger vi. Men flyttar oss lydigt.

Låt bli min kanin! Jag vill tryckkoka den själv.

Mitt i denna paradisiska miljö gal en tupp. Det är min fån telefån och jag, mitt fä, svarar:
"Muu?"
"Din katta! Du tror att jag inget anar, men jag vet minsann allt!"
"Uhuu?"
"Jag har nog märkt att du har varit och tryckkokat vår kanin igen, men det ska du ta och låta bli, hör du det, du tryckkokar inte vår kanin fler gånger, så mycket du vet det!"
"Ka ka kaaa."
"Nej, den vill faktiskt inte det – jag har hört hur den vädjar om att få slippa, men du ger dig ju aldrig! Den är alldeles för snäll för att säga ifrån på skarpen så nu gör jag det åt den! Låt vår kanin vara!"
"Voff voff voff. Blääärk. Gäsp."

Så kan det gå till när man mister den kanske enda som nånsin nästan har kunnat fatta hur man tänker och fungerar. Egentligen är det en oerhörd tragedi, men att den i min ände av samtalet utspelar sig i en sån idyll gör alltihop ganska surrealistiskt. (Varför har det inte blivit en ny dramaform: motsatsen till kammarspelet? Rummets enhet stadd i total upplösning – försatt i rena diasporan! Snacka om väsensskilda upplevelser av ett och samma händelseförlopp.) Hoppas åtminstone att sillen smakar salt i din bassäng, lilla säl, när du aldrig får se stora havet.

Ja, och sen kommer våra taxibussar, och givetvis finns ingen babystol till bebisen (eftersom det var tillsagt om det); jag blir faktiskt inte placerad vid en motor den här gången trots att jag ber att få slippa det vid incheckningen (det är väl nån sorts svenskhet som har smittat av sig via EU, eller nåt). Jag beklagar verkligen, kära läsare, men där är det slut på Frankrikeresan.

Hej då!