2007-12-31

til I feel like myself again

Om nån till äventyrs skulle ha missat det, så är det 2007 års sista dag idag. För min del har den randats i trötthet men lättnad över att Lille Georges feber har gått ner. Hon har varit het som en brännmanet hela natten och länge var det svårt att få i henne nån vätska. Men vid fyra inatt fick hon se att det lyste i köket och skuttade då upp och slevade i sig "frukost" under tjo och tjim. Där nånstans tycks det ha vänt och just nu står hon och leker tack-varsågod med mig, en enkrona och en liten ask i transparent plast.

Min skog. Min färg. Mina dofter.

Vissa siar om att 2008 ska bli bloggens år. Sån helhetskoll på bloggosfären saknar jag; jag kan bara redogöra för min egen situation (och knappt ens det i alla avseenden). Att jag lär fortsätta blogga under det kommande året känns som en självklarhet: för mig har dock 2007 varit bloggens år på så vis att det blev då jag kom igång på allvar. Även med bilder, länkar och annat spex. Bloggandet blev ett av mina redskap för omdefiniering av mig själv och min identitet. (Ooooj vad pretto det lät då. Men jag återkommer kanske till det i annan anteckning.)

Mänsklig kontakt är det svårt att få för mycket av. Här har jag kunnat förmedla stycken av mig själv till dem jag redan känner. Dessutom har jag så smått börjat utveckla ett nytt nätverk av nya, fascinerande människor. Jo, för bloggare är också människor, doktor Bing! (som sannolikt inte läser det här).

Det har varit ett tumultartat år, ett tungt och svårt år, ett ångestens och panikens och det aldrig sinande tåreflödets år. Inte utan punkter och platser av svindel och hänryckning och djupaste tacksamhet, men på det hela taget. Ofta har bloggen varit min tryckventil, den plats där jag kunnat släppa ut sånt som annars hotat att spränga mig inifrån (den och Brendan Bensons platta The Alternative To Love). Och när den inte varit det har den helt enkelt varit ett kul ställe att hållas på. Den har kort sagt blivit en vana, ja ett beroende. En last? Jamen bra i så fall: om det stämmer att summan av alla såna är konstant borde det betyda att jag kan lasta av nån annan gammal unken last, en inte lika ball ballast. Då bloggar jag gärna ännu mer!

"Nu är hela rasket rivet, när är hela rasket slut."
En gatubild från en nyårsdag ur det förgångna.

Att avlägga löften inför 2008 känns inte bara rätt, utan nödvändigt. Nu ska vi inte bara framåt, utan uppåt också. Och si: just precis nu bröt solen igenom. Gott nytt år, mina k. gamla och nya vänner!

2007-12-28

Emellan dig och mig

"Men det ska inte vara Martini Bianco i en draja! Det ska
vara vermouth! Och var är min oliv!"


Mellandagar. Mellanläge. Mellanting. Mellanhavande. Mellankomst. Mellanlanda. Mellanmänsklig. Mellanperiod. Mellanrum. Mellanskillnad. Mellanslag. Mellanspel. Mellanstadium. Mellanstick. Mellangärde. Mellangård. Hoppsan: det sista står inte med i SAOL. Men vi vet ju alla var det ligger. I Bullerbyn, nämligen.

A happy couple enters the bar, dangerously close to one another

Och denna mellantid ligger efter jul men före nyår, och det är som om den vanliga världen har tagit en ogenerat lång rökpaus, och varför kan man inte göra det själv, hur bär de sig åt de andra som lyckas upphöra att finnas under dessa dagar; men just när man trodde att man var ensam utan snus försmäkta vi på denna öde ö visar det sig finnas några människor trots allt, till på köpet några man tycker mycket om, och en mellankväll blir till en glad afton

"Vad är halveringstiden för ett äktenskap?"

och jag, som än en gång fick åtnjuta förmånen att vara fyllechaffis, blev nog bannemig påverkad enbart av ångorna från de andras glas och glädje, så det var tur att jag förde anteckningar: annars hade jag inte haft ett skvatt att redovisa här från en så magisk afton det bara kan bli när man inte har några förväntningar.

"Hårborttagningsmedel för duschen? Jaså minsann. Jag som brukar
ta bort det där luddiga med vanligt jävla allrent."

2007-12-27

Intryck uttryck avtryck

Det finns många böcker här i världen. Väldigt många. Alldeles bort i tok för många, känns det som ibland när man vågar sig på att tänka tanken på ens en bråkdel av alla man skulle vilja läsa. Hur ska man kunna veta vilka böcker som är värda att ge sig på?

Läs första meningen – om den inte fängslar dig kan du ge fan i boken.

Det rådet följer jag inte särskilt slaviskt, men visst ligger det nånting i det. Idag började jag läsa en roman, en uppdragsförfrågan. Om jag hade stått och bläddrat i boken skulle jag inte ha behövt vela ska jag köpa den eller inte? Den ser ju trevlig ut och omslaget är matt sådär som jag gillar att känna under fingertopparna men författaren ser lite konstig ut på fotot där på baksidan och jag brukar aldrig gilla romaner som är förlagda till den stan jag skulle ha rusat till kassan och sen snott mig till närmsta fik för att köpa en kopp kaffe och genast plöja mig in i denna bok. Så här börjar den:

Let me tell you about when I was a girl, our grandfather says.

Jajamän. Eller ya ya girls, kanske. Det har faktiskt ännu inte uppenbarats (jag har hunnit till sidan 66).

Detta leder osökt* till en annan av de FAQ som översättaren brukar utsättas för:

Läser du boken innan du översätter den?

Då håller jag upp svarskort nummer ett: Det beror på. Men eftersom det ju inte är särskilt uttömmande förtydligar jag som regel. Vissa författare har jag jobbat med tidigare, så jag vet hur texten sannolikt är. Då läser jag den inte först. I synnerhet gäller detta förstås böcker som ingår i en serie. När det gäller för mig nya författare läser jag alltid en bit i romanen jag eventuellt ska översätta. Ibland får jag efter ett visst sidantal – som varierar – en hyfsad uppfattning om texten, och då slutar jag läsa eftersom det alltid är tråkigare att närjobba med en bok vars handling jag redan vet. Men det händer att en text är antingen så egensinnig eller så spännande att jag är tvungen att läsa ut hela boken innan jag bestämmer mig för om jag ska tacka ja till den, och innan jag kan avgöra vilket arvode jag ska begära för den.

Med tiden får man en ganska god känsla för när det är risk för oväntade snubbeltrådar, fallgropar och minor. Boken jag provläser nu hamnar inte riktigt i den kategorin: jag har översatt författaren tidigare och vet att alla fällor och försåt ligger där i öppen dag – fast förrädiska förklädda till enkla och normala meningar. (Låter det som en motsägelse? Att en svårighet kan vara synlig och samtidigt dold? Det är det faktiskt inte.) Den här gången är jag alltså på min vakt. Ändå vet jag att om det blir jag som översätter romanen, så kommer jag att överrumplas ett antal gånger under arbetets gång. Om man nånsin blir så erfaren att man hittar alla lurigheter redan vid första genomläsningen vet jag inte, men jag betvivlar det starkt.

*Jo, det är säkert, jag hade inte tänkt skriva om det här när jag började på dagens anteckning

2007-12-26

tomtefar skyller på ka-kapitalismen

Dagens inlägg tillägnas en medbloggist som just gjort nystart.

Jag vet att jag har skrivit om det här förut, men förmodligen var det på annan plats, och även om så inte var fallet hoppas jag att ingen av mina k. läsare minns det: hörni, det finns ju så oändligt mycket viktigare information att låta hjärncellerna bevaka!

Nån gång i livet började barnets glädje och förväntan inför julen att förbytas i avsky och besvikelse. Bekymmersfritt tinder och spännande klappar överskuggades av knäppa släktingar som inte tålde varann och en panisk jakt på prylar som åtminstone inte skulle vara helfel att ge bort, och så var det ju resten av livets alla problem och sorgebarn som man plötsligt hade och som inte gick att stänga av bara för att en viss högtid inträdde. Högtid förresten? Snarare lågvattenmärke.

Till slut hade alla negativa förväntningar peppat varann så till den milda grad att jag nästan grät av frustration bara jag tänkte på eländet. Inga försök att undkomma var tillräckliga. Ett år anti-firade jag med några goda vänner. Vi lagade mat som inte hade nånting med jul att göra och betedde oss på det hela taget som om det vore vilken dag som helst. Det var kravlöst, men ändå förslog det inte. Inte för mig.

Året därefter vägrade jag att umgås med nån alls. Jag kände att jag inte skulle klara det. Jag lånade nyckeln hem till fröken Underhalm, en god vän som (förstås) var bortrest över julen. På julaftonen gick jag en sväng till min mataffär. Eftersom jag bodde i Göteborg var väderleken befriande brungrön och blaskig och inte ett dugg julig. Jag handlade en massa godis, ty det här utspelade sig på den tiden då jag åt snask endast åtta dagar om året (julafton till och med nyårsafton), och sen satte jag mig i fröken Underhalms opyntade lägenhet och otrivdes. Det betyder inte att jag vantrivdes, bara att jag inte trivdes. Om jag kände mig nånting alls var det kanske lite ensam. Jag åt min choklad medan jag tittade på Kalle Anka: fröken Underhalm hade teve, nämligen; det hade inte jag. Sen gick jag hem i motvinden utmed idrottsplatsen. Inte en människa var ute. Hade jag inte vetat vilken stad jag befann mig i skulle jag ha trott att jag transmogryfierats in i nån dystopi. Resten av aftonen minns jag inte vad jag gjorde. Läste och skrev brev eller fanzines är väl en kvalificerad gissning.

I förrgår var det som bekant dags igen. Då var det julafton, men trots att jag fortfarande ser spektaklet an med stor förhandströttma är jag ingen fobiker längre. Faktiskt kände jag i år en släng av den där tillförsikten och värmen som ju i bästa fall är den stora behållningen med alltihop. Okej: den slängen kom på förmiddagen och den gick över igen när jag upptäckte att jag inte heller i år hade hunnit med alla förberedelser som jag skulle ha önskat. Men ändå. Den där stunden kände jag hur mycket jag längtade efter alla jag tycker om och att jag helst skulle ha velat ha dem här, irl, allihop.

Från dystopiska känslor till utopiska, således: en resa på ungefär två decennier. Och längs den vägen har jag hunnit lära mig att jag faktiskt har en massa människor nära, om än inte i fysiskt hänseende. Det är en god vetskap att luta sig mot när julgranskulorna dimper i golvet och skinkspadet skvimpar ut på finkläderna: att ni är där – nej här! – var och en på sitt sätt, som h*n är. Nu lutar jag mig mot den igen, vetskapen, på samma sätt som Harvey Fierstein lutar sig mot gungstolens rygg i slutscenen av Torch Song Trilogy* och sluter i famnen nånting som minner om var och en av tre människor han älskar mest i världen. Närheten till dem har han alltid, även till dem som inte längre finns kvar i hans liv rent fysiskt.

*Harvey Fiersteins bok med denna titel är den som ligger till grund för den kanske mer kända musikalen La cage aux folles.

2007-12-25

i mänskoland

"Vill du ha blodapelsin?" frågar barnas mormor Julflickan.
"Nej, jag gillar inte köttapelsin!"

Och det vart juldan, och det vart ännu mer plusgrader och pölande, och det vart bokföring i årets sista dillrande dallrande dagar. Jag lyssnar på Olle Ljungström medan jag gör detta, fanken vet varför.

Så här vintermagiskt har vi haft det i tio eller elva dagar.
Ända till dan före julafton. Tack för den.


Lille George tultar runt i baddräkten som hon fick i julklapp (med blöja och trosa och body under) och Julflickan rymmer till det thailändska landet där hon dukar upp picknick på min gamla kasserade mc-snusnäsduk med tusen hål i. Julbordet kompletteras med laxsallad, ris à la malta och pepparkaksparfait men barna äter dillkött. Jag lyssnar på Adam Sandlers Hanukkah Song och konstaterar att det nog inte blir nån löprunda ikväll ändå. Och vet ni vad: det gör inget!

Utsikt från min arbetsvrå (för ett par dar sen). På fönsterkarmen
står en USB-snögubbe som skiftar färg kontinuerligt.

Fred och lugn inatt! Imorron börjar mellandagsrean.

2007-12-24

God jul, faktiskt

Än är inte julaftonen slut, men såhär har den tett sig hittills. Må alla mina k. läsare och mina f.* medbloggister ha haft en njutbar helgdagsafton med precis lagom av allt utom inspiration för era bloggar, som jag hoppas ni fått i övermått.

Granen blev ingen överraskning som jag hade räknat med, för
Julflickan var uppe och hostade på natten och Lille George
vägrade
somna och sprang uppe jättesent och fnattade.


Julflickan öppnar en morgonklapp. Lille George är oberoende observatör.

Lille George heter inte Eva, men fick ändå en
Evatulpan. Och en marsipangris.

Julflickan är nästan alldeles bombis på att tomten är hennes pappa,
men Miss Gillette nekar: "En sån ruskeful karl skulle jag väl aldrig
gifta mig med, det tror du väl inte?" Då blir hon osäker.

Lille George visade oanad skicklighet i paketöppning.

En såhär stilig tomte hade däremot kunnat
komma på fråga. Lite stel typ, bara. God jul alla!

* f. = fantastiska. Eller fenomenala, fabulösa, finfina, frustande, förträffliga, förstklassiga, förnämliga, förbluffande, fräcka, fräsiga, fluffiga eller finurliga. Till exempel.

2007-12-23

snötyngda hus, tusentals ljus

Från ett flygplan på inflygningshöjd har varje svensk stad sannolikt påmint om en myrstack den här helgen: en epileptiskt skakande helg med julafton flåsande i hasorna som en rabiesdogg. Glöggen och julölet är slut på Sysset och folk nödhandlar julklappar de inte vill ge bort till folk som inte vill ha dem.
Nu säljas tusen julpaket till folk med kontokort
Och tusen, tusen köper som dom alltid förr har gjort*

Jag hade ärende in till tätorten nära mig (lämna hyrfilm, hämta barnas mormor) men behövde inte komplettera våra inköp förutom med några enstaka saker i matväg (som dock landade på över sjuhundra spänn, hur nu det gick till).

The good people of the world are
washing their cars on their lunch breaks''''

Däremot hade jag bestämt mig för att tvätta bilen. Förutom att den är absolut nödvändig i vårt liv är detta den av mina** bilar som jag hittills gillat bäst. Jag älskar den inte: bara en bil har jag älskat och den tog mitt hjärta med sig när den flyttade in på skroten i vintras. Men jag tycker ohemult mycket om den, mer än jag hade anat när vi köpte den och den mest av allt kändes som det trygga och rekorderliga valet. Men den är ju bekväm så man nästan skäms, och fort som en hyvens familjebil absolut inte borde har den visat sig gå. Till min illa tyglade förtjusning.

glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver***

Och som alla trotjänare tyckte jag den var värd lite extra omtanke såhär i juletid. En guldtvätt skulle den få. När temperaturen tillåter det handtvättar jag naturligtvis: det är nåt jag tycker om att göra; det finns nåt mycket sensuellt i att tvätta slät, smutsmatt plåt blank och stolt; och det finns ett inslag av omedelbart resultat som passar min otåliga natur som handen i gummihandsken. Men om vintern blir det automattvätt och därför kunde jag observera att jag inte var ensam om att vilja göra bilen julglad. Ooo nej. Kön till biltvätten var den längsta jag sett. Men: ingen var stressad eller retlig över väntetiden, nåt vi alla skulle ha varit vilken annan dag som helst.

Välkommen med din välsignade frid
som räcks både gamla och unga****

Egentligen skulle bilen ha fått en rekond i julklapp, en bilens topp-till-tå-behandling. På grund av diverse svepskäl har detta emellertid inte blivit av. Se där: ett nyårslöfte jag vet mig om att kunna hålla.

*Alternativ julvisa ur Svenska Mad nån gång i början av 80-talet.
'''' Äsch, kom igen nu. Den här kan ni.
**Ekonomiskt är familjens bilar numera minst lika mycket makens som mina. Men det är alltid
jag som står som ägare till dem, och det är jag som är mest intresserad av våra fordon.

***Ur Rydbergs Tomten, vilket väl knappast behöver påpekas för mina k. läsare.
****Arne Dagsvik: Se herdar vakar i denna trakt.

that all asparkle it may be

Lille George i sitt första luciatåg och Julflickan,
veteran i sammanhanget, i sitt fjärde.

Menyn till vårt sparsmakade julbord är spikad. Sillen är inlagd, tre sorter. Skinkan är kokt och griljerad. Laxen är redan tullad på under tramsig trevnad igår. (Kapten Zoom låter meddela att min idé att ha lite pesto till den "går till historien".) Allt annat som ska has finns i huset. Snart ska mormor hämtas. Så nu är det nog faktiskt jul, typ.

Recept måste det bli nu, ty I som icke hava fått möjlighet att smaka denna sillinläggning tillhöra i sanning de elända. Den passar i alla sammanhang, så säg inte till er själva att den ska jag testa nästa jul. Gör det till nyår! Eller genast! Det är aldrig för tidigt!

Västerbottensill

Blanda 1 dl majonnäs, 1 dl matlagningsyoghurt, 1,5 dl vällagrad riven västerbottenost, 1 pressad vitlöksklyfta och 1 msk dijonsenap. Krydda med ett stänk cayennpeppar samt salt och peppar. Lägg i en burk skuren inläggningssill*. Låt dra ett dygn. Kan serveras med strimlad sallad och krutonger om man vill ha variation i det vanliga sillmönstret.

* Inläggningssillen påstås vara klar att använda som den är, men sanningen är att den måste vattnas ur i cirka ett dygn innan man lägger den i dess slutliga lag. Den är annars på tok för salt och alltihop blir bara äckligt. Öppna burken, slå av lagen och häll i vatten, som sen byts ett flertal gånger till nästa dag. Så: nu är sillen god!

2007-12-21

i ett järngrepp varje vinter

Det här är årets kortaste dag. Är inte det märkligt: att dessa de kortaste dagarna känns som de längsta?

Det är också dan före dan före dan före dan och kanske är det dags att åtminstone ägna nån liten tanke åt den stundande högtidens obligatoriska attribut. Folk är ju förtänksamma nog att påminna en:

Som så ofta är kvalitet inget som får kosta särskilt mycket

2007-12-20

One of the blue stars which was called the earth

Knäsvag idag: av gårdagens julkonsert, av samvaron och nattsuddet efteråt. Av sömnbristinducerad hjärtklappning. Och så gomorronhälsningen: i inkorgen väntade ett mejl från Husse, som lyckats leta reda på en gammal discolåt åt mig. Den är ingen höjdpunkt i musikhistorien, men den har det omisskännliga trumsoundet från åttitalets första hälft (och har man surroundljud, vilket alla ville ha då, kan man höra trummorna svepa runt mellan högtalarna i rummet. Påfallande många gamla discolåtar har ett stick med trummor som böljar runt runt och jag är helt såld på detdär) och den har varit en beståndsdel av det bränsle som drev mig genom tonåren: alla dagar och nätter på cykel i kuststaden, alla månader och år när jag inte visste vart jag skulle ta vägen eller var jag skulle stanna till. Kanske var jag en av utomjordningarna som for vilse i galaxen och fick syn på de sällsamma pyramiderna.

Who Built the Pyramids med Tony Monn Concept. Tänk att nånting som är så stort för mig totalt kan sakna betydelse för i stort sett alla andra i hela världen.

2007-12-18

björgin miserorum

Snöat har det inte, men en fukt som gjort luften råkall har frusit och singlat till marken i så många omgångar att den ser ut som snö. Över detta har solen affärsmässigt lagt en väl tilltagen matta av strålar. Det blir mycket vackert, men värmer föga. Träden har klätt sig i sorgevit päls och stått som förgrenade i stiltjen: vanmäktiga i vindlösheten har kvistarna hängt där utan att kunna göra nåt åt sin situation. Strängast av alla är den kala kylan. Benhård mark blottas i sin betryckthet utan det mjuka täcke den rätteligen förtjänat. Inte ens en filt har den: den har fått dra över sig en tunn vit presenning, som en annan uteliggare.

En lika vacker som livsviktig installation

Tvångskommenderade promenaden det bästa idag: hemma är golv av tunn is. Lyckligtvis äger vi – om än inte trakterar – långfärdsskridskor. Isdubbar. Varma underställ. Samt kan konsten att packa vattentätt. Jag förlitar mig på att dessa sammantagna ska bära fort förbi vintern. Ja kanske: för sex veckor sen var det sex veckor kvar till vintersolståndet. Det var länge, mycket länge. Idag är det plötsligt tre dagar kvar och jag har verkligen inte den bittersta aning om hur jag tagit mig hit. Krupit? Löpt? Hundspann? Taxi?

2007-12-17

Red red wine

Ett veckoslut i bild:

Interiör från ett helt vanligt hotellrum, i Sverige, i vår tid.

Röda var de onekligen, byxorna. Men med
ungdomsskärning, så de gick ju bort av det skälet.


Under ett sånt här tak smakar råbiffen ännu bättre.
Kryddad med goda vänners närvaro blir den oförglömlig.

Rosor. Tulipana-. På en bar vars namn undflyr mig.
Nånting med rött var det i alla fall, kanske för att ge en
förvarning om vad man kunde förvänta sig av inredningen.

Lampor. – Jaså, det behövde inte påpekas? Men tala om
var dessa lampor satt nånstans då, om ni är så smarta.
Det minns nämligen inte längre jag.

2007-12-15

and Billy likes to peel the labels from his bottles of Bud

En gång köpte jag ett par böcker av Aino Trosell – av henne personligen när hon hade egen monter på bokmässan. Ska jag signera den, frågade hon med pennan redan i hand och slog upp försättsbladet. När jag svarade nej tack såg hon överrumplad ut, nästan lite stött, och muttrade: De flesta brukar vilja det.

Det finns massor med massor med bra författare; Aino Trosell tillhör dem definitivt. Men det faktum att de har skrivit sin namnteckning i nån av sina böcker förhöjer ju inte bokens kvalitet. Okej: det försämrar den inte heller – men varför ska man ha författarens autograf? Eller nån annans autograf över huvud taget?

De boksignerande författare som jag har gått förbi på mässor och i boklådor är många. Men idag tvärnitade jag. Bengt Ohlsson satt i entrén till bokhandeln i Ringen. Åhhherreguuu! andades jag till maken när vi hunnit fem meter in i butiken. Det är nästan så jag skulle vilja gå fram och prata med honom men jag törs inte! Han är ju inte bara bra, Benke (nej, jag är inte "Benke" med honom, men smeknamnet är allmänt utbrett i kultursfären): han skriver dessutom som jag själv skulle vilja kunna skriva. Eller kanske: som om han vore nån man skulle kunna ha till vän. Och den kombinationen gör mig hispigare än vilken uppburen författare som helst som jag inser befinner sig miltals bort från mig och det mesta jag kan relatera till. Jag blir helt enkelt så I'm not worthy och rodnar och svettas och kan inte för mitt liv komma på nånting vettigt att säga.

Och vettigt måste det vara, det går ju inte an att bara stega fram och säga Jag tycker du är jättebraaa, nej det måste vara nåt smart och insiktsfullt och helst kvickt också (ni kommer ihåg att skratt är bra), nåt som inte ögonblickligen försvinner i flödet av Den ska vara till min syster Anita och Jag tänker ge bort den i juklapp, till Katrin. Varför jag känner den pressen kan man ju fråga sig, men så är det i alla fall. De flestas namnteckning bryr jag mig inte om, och de få vars signatur jag faktiskt skulle kunna tänka mig att ha i en bok törs jag inte prata med.

Såna nojor lider inte maken av alls. Han grabbade tag i sin frenetiskt protesterande hustru och släpade henne och hennes hundrafemtio invändningar med sig fram till Benke. Där inledde han ett samtal om dennes roman Vägs ände, vilket visade sig vara ett bra drag: Ohlsson såg intresserad ut och frågade hur vi hade kommit att läsa den, eftersom upplagan var låg och uppenbarligen hade sålt dåligt. Sen blev det prat om bibliotek och lite annat. Och jag fick äntligen säga till Benke hur jättebra den skoningslöst brutala Vägs ände är. Jag vet att jag har sagt det förut på denna plats, men: läs den, för allt i världen.

Och till på köpet kan det hända att jag om sisådär nio dar kommer att äga en bok med en författarsignatur i. Kors i taket, typ.

2007-12-14

skulking is required

I en kanal håller Hugh Grant på att bli taffligt kär i Sandra Bullock. I en annan (i ett tidigare liv förmodligen) håller han på att bli taffligt kär i Emma Thompson. Och titta där: i en betalkanal har han just fått Drew Barrymore.

"Han är Englands svar på Peter Haber", säger maken, som alltid har ansett det obegripligt att Haber har fått spela förment snygging som får tjejen i alla dessa filmer.

Filmpudding blev vi serverade i form av Jude Law för bara några timmar sen. För att mina k. läsare ska förstå vilken stor händelse det är när Miss Gillette och maken går på bio tillsammans kan nämnas att det om tretton dar är fyra år sen vi gjorde det senast. Och då blåste flaggstången ner. Det hoppas jag verkligen inte den gör inatt, för det tog ett och ett halvt år att förmå mastmakaren från Nordingrå att leverera vår nya flaggstång (men då kom han också körande personligen, och bad oss särskilt att inte rekommendera hans produkter till nån i trakten eftersom det var så förfärligt långt att köra).

Alltnog: Filmen vi såg hette Skuggspel (Sleuth): ett kammarspel ofattbart tajt och nervigt spelat av Law och Michael Caine. Flera oväntade vändningar och ett tryckande obehag av att inte alls kunna förutse eller gissa hur dramat ska kränga och gira härnäst. Aldrig har vi sett Law så bra. Att Caine kan vara så här bra visste vi redan. Mot varann är de explosiva.

Sen tog vi en drink i en bar vi passerade: lika mycket för att man kan det här som för att vi var sugna. Bara för att vi är fria och lösa blir vi ju inte kvitt småbarnsföräldratröttman i en handvändning.

Sven O.

Frånsett att jag fick med mig fel USB-sladd, så att jag inte kan lägga upp egenplåtade bilder förrän jag kommer hem igen, är allting faktiskt toppen. Hotellrummet vetter ut mot Nynäshamnsvägen och har dessutom en så närgången utsikt över Blobben – som vi kärleksfullt kallar Globen – att vi kan räkna pormaskarna på den. Kanske säljer dom inte så stora täckstift ens i den här stan.

Den här anteckningen bilduppdateras om några dar; då får rubriken sin förklaring.

2007-12-13

Sanningen om katter och hundar

Häromdan berättade jag att jag kom ut som hundpersonlighet nånstans på väg hit. En del har undrat vad detta egentligen innebär och vad för slags personligheter det finns som man kan ha. Möjligen har jag gett mig ut på svag metaforis (försök igen: metafor-is ska det läsas) med mitt prat om hundar: jag kan inte särskilt mycket om dem. Det hindrar förstås inte att jag har förutfattade meningar om hundar precis som jag har om folk i allmänhet, och det är från dem jag har utgått när jag formulerat denna min teori.

Katter vet jag mer om. Jag har sammanbott med ett antal i mitt liv och närkontakten med dem har resulterat i att jag ser katter som individer som visserligen kan vara sällskapssjuka intill det bisarras gräns, men alltid bara på sina egna villkor, och då mest som ett undantag från sin regelmässiga enstörighet. En katt går nämligen sina egna vägar och trivs bäst på egen hand. Klyscha? O ja. Ändå: min bild av mig själv i så många år. Passar det inte så stick.

Men i längden: den som alltid fortsatte skicka brev och vykort och sen födelsedagskort och sen i alla fall julkort i åratal efter att mottagaren slutat skicka tillbaka, det var ju jag. Den som ville att alla, precis alla, skulle se uppskatta tycka om helst älska men i brist på det åtminstone skratta åt, det var jag. Den som ville vara vän med alla alla alla och som vek sig själv till en dubbel halvsluring kring egen part för att kunna vara alla alla alla till lags, ja det var jag. Inte så kattaktigt, skulle vem som helst ha sagt om jag hade frågat. Men det gjorde jag inte: i spegeln såg jag bara en katt, för det var det jag visste att jag såg. Ju. Så varför skulle jag fråga nån annan? Särskilt inte Mr. Finley, som såg så gåtfull ut under sitt hattbrätte och som bara kom över mitt i natten när han hade missat sista bussen hem, och som nästan aldrig sa nånting utan bara spelade Pixies och sörjde nån som hade dumpat honom. Honom avvisade jag aldrig. Väldigt … kattlikt. Nej, just det.

Och i arbetslivet: jag är en sån där som ger mer än plikten kräver, eller, med ett modikum av uppmuntran från uppdragsgivarens sida, mycket mer. Kliar man mig lite bakom örat blir jag vindögd av salighet och presterar ännu lite mer till samma pris. Kastar man åt mig en näve godis kan man rentav förmå mig att sänka mina ersättningsanspråk utan att jag ger avkall på kvalitén.* Skulle en katt uppträda så? Jag bara frågar. (Fast det är en så kallad akademisk fråga.)


För halvtannat decennium sen föll fjällen från mina ögon. Jag stod på en balkong högt över Kobbarnas väg med en hårtrimmer i handen och en lite för långhårig nacke framför mig när det plötsligt stod klart: Herregud, jag är ju en hund. Det är ju hund jag är. En visserligen stilig och imposant dogg, en dobermanntik med okuperad svans – men en hund icke desto mindre. (Hur jag hamnade i den situationen är en hel roman, eller i alla fall diktsvit, som antagligen kommer att dyka upp här igen: det här är inte första referensen till den.)

Alltsen dess bär jag min konjakskagge i halsbandet utan att inbilla mig att den bara är en liten kattpingla eller kanske en sån där liten kapsel med namn och telefonnummer i (för den händelse jag skulle gå vilse). Jag borde ha fäst större avseende vid dem – de var inte så få – som sa att jag var så lik cockerspanieln Lady i den där tecknade filmen. Det borde ha sagt mig nåt att jag bytte förnamn till ett annat hundnamn i en annan tecknad serie**. Nå: det gör ju det nu. Nu vet jag hur jag ser ut när jag ser mig själv i spegeln.

Om min kattsida kanske jag berättar en annan gång. Men nu tycker jag att ni, k. läsare, kan berätta om era havsörns- eller lejon- eller vildhäst- eller hamster- eller mullsorks- eller bofinkssidor och hur ni definierar dem. Mycket nyfiken är jag bland annat på hur en människopersonlighet kan vara.

* Fast det där försöker jag få bukt med, och jag tycker ibland att jag lyckas stå på mig rätt bra.
** Förmodligen fördärvas effekten en smula om jag säger att filmen inte fanns förrän jag hade haft mitt nya förnamn i tio år, så det nämner jag inte här.

2007-12-12

Lights, action, sound

Som sagt: jag får anledning att återkomma till detta med hundpersonligheter (och Översättarhelena kunde väl ha korrigerat min felstavade danska!). Men inte just nu: först kommer en liten bildrapport från en mig närstående stad. Julflickan och jag var på intensivt övernattningsbesök som innehöll väldigt många fler aktiviteter än

1. man tror kan rymmas på så kort tid och
2. jag vill trötta mina k. läsare med.

Ett måste jag ändå säga, och det är att stan i fråga är enastående ljussatt så här i juletid. Jag tänkte på alla småorter i landet: alla sketans orter som det inte vore lönt att smycka och lysa upp därför att det helt enkelt inte bor tillräckligt många där som är ute och gör stan och kan glädjas åt prakten.

Vem av dessa båda är bara förklädd till gran?

Julflickan och jag avnjöt den spektakulära ljud- och ljusshowen som projicerades på konstmuséet: elegant, maffigt och fyndigt (särskilt förtjust blev jag över turen in i gasklockan: jag har alltid varit svag för den, ja för gasklockor i allmänhet, men denna har ju varit min hemmagasklocka i så många år). Och blödig som jag blivit sen barnen kom var det med en klump i halsen som jag lät mig översköljas av alltsammans. Se detta, den som kan. Strosa sen omkring bland stans alla miljarder watt i allsköns kulörer och bara förundras.

Om han hade haft några kläder hade han väl tatt på sej dom.
(Fattar ni?)

2007-12-10

Hunde i snor

Nya körkåporna kom idag (fast egentligen borde de heta kappor: jag fick lära mig i förmiddags – rättare sagt: blev påmind, för det här visste jag att jag egentligen visste när jag hörde det nu idag – att en kåpa har kapuschong, medan en kappa inte behöver ha det). Tarzan räckte mig min.

"Å", sa jag, "en kärleksgåva!"
"Javisst, ett vårdtecken … ett vårdtäcke!"

Varpå vi givetvis fnissade. Hela kören har fnissat en hel del den här terminen åt sponsrade slipsar och skjortor och andra nyordningar. Och själv kom jag ganska osökt att tänka på mina tidiga tonår, när jag var andreskötare åt en häst som hette Accord*. Han var ett svenskt halvblod och jättelik, 173 i mankhöjd, och hade ett steg som om han var klädd i tre nummer förstora galoscher. Försteskötaren – som förresten numera är ganska känd novellist – sa en gång till mig:

"Du som är så pysslig – kan inte du virka ett svettäcke åt Accord?" Detta på fullaste allvar.

Den repliken blev förstås ett stående skämt i min vänkrets på den tiden. Men den säger också nåt om bilden av mig i andras ögon. Vem skulle sätta sig och virka ett svettäcke åt en häst stor som en medelstor sommarstuga? En hundpersonlighet, det skulle det vara.

Det där är första episoden jag kan dra mig till minnes på rak arm där jag märker att jag blev sedd som en hund. Och det är lustigt hur man kan bedra sig själv: i många herrans år gick jag omkring och ansåg mig vara en kattpersonlighet. Jag var nästan halvvägs till trettio hunnen när jag till slut tvangs medge att det är hund jag är till läggningen. Den insikten kom inte som nåt obehag, men den gjorde mig mäkta förvånad.

Jag tror att jag får anledning att återkomma till hundtemat längre fram.

* Hästen på bilden är inte Accord, han är ur tiden sen lääänge, men ganska lik honom.

2007-12-09

Skogstokig

Jag tjatar ju mycket om skogen: att jag gillar att tomta omkring i den, och springa i den när det är kolsvart ute, och gå och snusa på den (snusa i den är mer makens grej). Tack vare uppehåll i det evinnerliga pölandet – gårdagen bjöd rentav på en stunds sneda strålar som orkade upp till trädtopparna från den just sjunkande solen – har jag kommenderat ut hela familjen på skogsaktivitet två dar i rad nu.

Julflickan blir själaglad när man kommer till nåt spännande ställe där hon kan klättra och låtsas allt möjligt, Lille George blir lycklig av att titta på sin storasyster, och det kexpaket som maken hittade i jackfickan idag gjorde att bägge orkade hem utan gnäll. Ibland räcker en kinkfri skogspromenad för att jag ska känna mig relativt lyckad som förälder. Innebär det att jag har för låga ambitioner?

Då får jag väl spela på toto, då.


Nybyggarsamhälle på avgrundens rand


Om det finns nån mossa som heter fjädermossa
så måste det vara den här

2007-12-06

Kastad handske upphittad

Trulsa har, förutom att inspirera till förrförra blogganteckningen, utmanat mig på önskningar. Det finns regler att rätta sig efter – man ska önska sju saker, och man ska motivera varför, och dessutom ska man utmana sju andra på samma sak – men vad är väl regler om inte nåt man kan strunta i om det passar en.

Det har tagit mig lite tid att anta utmaningen, och det beror helt enkelt på att jag inte har kunnat komma på nånting att skriva upp på listan. Eller: givetvis finns det sånt jag önskar mig. Men i de allra flesta fall är det saker som jag själv kan påverka, exempelvis att jag önskar att min k. make bättre ska förstå hur högt jag värdesätter honom och det han gör och är. Det duger liksom inte att gå omkring och önska sånt: det är ju bara att göra.

På den materiella sidan finns det däremot nästan ingenting jag verkligen önskar mig. Prylar har jag så det räcker och blir över, och jag vill inte ens vinna en miljon eller sju, för i stort sett allt jag vill ha kan jag redan nu införskaffa (som den vakna k. läsaren genast fattar sitter jag inte och suktar efter att äga privata jetplan, Hokkaido eller ens en villa i Enskede). Sånt är följaktligen inte heller nån idé att jag önskar mig: det är ju bara att köpa.

Vad gäller sånt som fred på jorden och liknande önskningar blir det svårare. Jag säger som Thåström: Är vi verkligen säkra på det / att det värsta av allt är krig? Jag menar: ta Tibet, till exempel. Där är det inte krig. Detta hindrar dock inte att det sen ett halvt sekel pågår en systematisk men till demokratiska åtgärder förklädd etnisk rensning av den ursprungliga tibetanska befolkningen, livsstilen och traditionerna. Resten av världen har inget att erinra: där är ju inget krig. Och det här är självklart inte det enda exemplet på skenfred. Så nej, det kan jag inte önska mig heller.

Men till slut kom jag på nånting ändå.

I nederländskan finns bokstaven IJ (gement: ij). Det är en vokal bestående av ett i och ett j i oupplöslig förening. IJ står på y:ets plats i alfabetet och är enligt min källa Man Thursday "väl egentligen bara ett nederländskt envist sätt att skriva y". Och det är min önskning: att ett I och ett J som jag känner till ska tillhopa gå och bilda nånting nytt, ett Y med trema – eller med tremulando kanske.

Ja ja ja, den här anteckningen är lite intern. Det får ni leva med. Det, liksom att min lista är rumphuggen på sex punkter, att ingen motivering är bifogad dess enda punkt samt att jag inte tänker utmana sju andra bloggare i den här grenen. Jo, nu vet jag: jag utmanar den som känner sig kapabel till det att tota ihop en ännu kortare lista än min!

being good it gets you ... stuff

Det blev en sån natt nu igen. Ute ser det ut att blåsa rejält: natriumljuset tvärs över gatan flimrar lite bakom de lövlösa björkgrenarna. Men plåtslagarn har mejlat så det finns fler nattvakna. Och så har jag ju min lilla USB-snögubbe som står i fönstret bredvid mig i stickad luva och skiftar färg. Han ser gladast ut de ögonblick då han är blå. Alldeles nyss såg jag nån cykla förbi med åtta varma mackor på pakethållaren: ja se skiftarbetare.

2007-12-05

Endast svenskan nog man väl ju har

En kommentar som Trulsa fällde i förbifarten fick mig att vakna till: nåt om att hon använde alldeles för många ju.

Redan i början av mitt skrivande liv fick jag lära mig att man skulle undvika nog, man, väl och ju. Riktigt varför var oklart; andemeningen var i alla fall att det inte var fint/bildat/vårdat. Länge efterlevde jag den regeln utan att reflektera över den. Så funkar man ju. Jag var till och med en god bit hunnen på översättarbanan när det äntligen började gå upp för mig hur bisarrt dumt det är att försöka förklara nog man väl ju för icke rumsrena (och jag hoppas att så inte sker fortfarande). Tvärtom: i mitt yrke tillhör de här små diskurspartiklarna de viktigaste redskapen för att få översättningarna att låta riktigt svenska. Deras betydelse kan inte överskattas. Ändå försummas de sorgligt ofta.

Bland de företeelser som gör att jag tänker translationese om en översatt text är förekomsten av osedvanligt många förmodligen, antagligen, troligen, sannolikt och så vidare. Självklart slår dessa ord huvudet på många språkspikar, men många gånger tar man som översättare till dem utan att tänka efter ordentligt:

"Han är förmodligen hemma."

Vilken tyngd man lägger vid det enkla lilla konstaterandet genom det pampiga, fyra stavelser långa förmodligen! Ibland är det också precis så viktigt, men i de flesta fall ville man nog bara säga:

"Han är nog hemma."

Translationese tycker jag också ofta det lyser om antar/förmodar/gissar jag.

"Han är hemma, antar jag."

På ursvensk svenska uttrycker åtminstone jag helst samma sak såhär:

"Han är väl hemma."

Nog och väl har alltså sina motsvarigheter i engelskan, motsvarigheter som ni ju själva ser är betydligt mindre smidiga är svenskans stora enstavingar. Men ta personen som ställd mot väggen frustrerad utbrister I don't know!!! Det ligger ju närmast till hands att låta vederbörande säga:

"Jag vet inte!!!"

Fast håll med om att det blir lite blekt. Jag sträcker mig efter verktygslådan med enstavingarna och kan då istället slöjda ihop det betydligt eftertryckligare:

"Det vet väl inte jag!!!"

Vårt riktiga trumfkort i kvartetten är nog ändå lilla ju, för vilken engelskan bara ibland använder nån sorts motsvarighet (ett eftertryckligt extra do, till exempel). Texter på translationese kan ofta innehålla märkliga situationer där folk står och talar om fullkomliga självklarheter för varann. You're a doctor, kan en säga till en annan fastän de känt varann sen Churchill gick i kolt. På translationese blir det ju:

"Du är läkare." Va! Det hade jag ingen aaaaning om!

Men kolla nu hur två små bokstäver förvandlar detta till en helt normal replik på svenska:

"Du är ju läkare."

Det är oerhört lätt att förbise de här viktiga persedlarna när man översätter. Man får hela tiden försöka föreställa sig hur man själv skulle ha uttryckt det förmedlade innehållet på klingande svenska. Då brukar de rätta idiomatiska vännerna våga sig fram mellan lexikabladen.

Att som jag nyss gjorde kalla vissa bestämda företeelser för "idiomatiskt rätt" är förstås att sticka ut hakan. Men den kungörelsen ska närmast ses som en åsikt jag hyser, och dessutom en tolkning av eller nyckel till just min svenska. Jag är medveten om att språket lever och växer och ständigt förändras. Så måste det ju vara. Men det faktum att det gör det betyder inte att mitt språkbruk blir ogiltigt så fort en betydelseglidning kan anses ha trätt i kraft eller ett utryckssätt har tillskansat sig majoriteten över mitt.

Hur menar hon nu? undrar väl några av mina k. läsare. Samtidigt har ni kanske noterat att jag ännu inte har tagit upp man. Däremot har jag använt det ganska flitigt i den här texten. Man är nämligen ett alldeles förträffligt ord att ta till, ja en överdängare på att beskriva saker i allmänna ordalag. Sannolikt får man vika sig för du på lite sikt, och visst är det motiverat att använda ett personligare tilltal i många sammanhang. Så här fyller du i blankett 137c. Eller Anmäl dig i receptionen när du kommer till vårdcentralen.

Däremot ryggar jag tillbaka när jag får höra att När du står överst på Mount Everest endast iförd stringkalsong, då känner du dig fri. Nej, det gör jag inte alls det! Om jag mot förmodan skulle hamna i den situationen skulle jag vara livrädd och stelfrusen och känna mig fånig, inte fri. Hur mycket berättaren än vill involvera mig genom att tilltala just mig blir jag bara irriterad och vill distansera mig från eländet. Här måste det till ett svepande man för att göra en personlig upplevelse såpass generell att andra kan försöka närma sig den.

Visst kan det bli lite väl många ju ibland. Men tvärtom är inte heller bra. Lagom – denna vår mest välkända svenskhetsmarkör – är som så ofta bäst.