Hunde i snor

Nya körkåporna kom idag (fast egentligen borde de heta kappor: jag fick lära mig i förmiddags – rättare sagt: blev påmind, för det här visste jag att jag egentligen visste när jag hörde det nu idag – att en kåpa har kapuschong, medan en kappa inte behöver ha det). Tarzan räckte mig min.

"Å", sa jag, "en kärleksgåva!"
"Javisst, ett vårdtecken … ett vårdtäcke!"

Varpå vi givetvis fnissade. Hela kören har fnissat en hel del den här terminen åt sponsrade slipsar och skjortor och andra nyordningar. Och själv kom jag ganska osökt att tänka på mina tidiga tonår, när jag var andreskötare åt en häst som hette Accord*. Han var ett svenskt halvblod och jättelik, 173 i mankhöjd, och hade ett steg som om han var klädd i tre nummer förstora galoscher. Försteskötaren – som förresten numera är ganska känd novellist – sa en gång till mig:

"Du som är så pysslig – kan inte du virka ett svettäcke åt Accord?" Detta på fullaste allvar.

Den repliken blev förstås ett stående skämt i min vänkrets på den tiden. Men den säger också nåt om bilden av mig i andras ögon. Vem skulle sätta sig och virka ett svettäcke åt en häst stor som en medelstor sommarstuga? En hundpersonlighet, det skulle det vara.

Det där är första episoden jag kan dra mig till minnes på rak arm där jag märker att jag blev sedd som en hund. Och det är lustigt hur man kan bedra sig själv: i många herrans år gick jag omkring och ansåg mig vara en kattpersonlighet. Jag var nästan halvvägs till trettio hunnen när jag till slut tvangs medge att det är hund jag är till läggningen. Den insikten kom inte som nåt obehag, men den gjorde mig mäkta förvånad.

Jag tror att jag får anledning att återkomma till hundtemat längre fram.

* Hästen på bilden är inte Accord, han är ur tiden sen lääänge, men ganska lik honom.