Ska man gå på lekis bli man lätt på dekis*

Lite rällschös är det nästan så man blir: ty sannerligen säger Miss Gillette eder att han är uppstånden från de om inte döda, så åtminstone saknade i strid (vilket så ofta visar sig vara ekvivalent att det senare kan sägas vara en eufemism för det förra).

Här har Julflickan, ungefär tio veckor gammal,
nyss packat upp ett grattiskort från Gislaved.

Hoppet är dock som bekant rent naivt i sin envishet. Ingen av oss föräldrar hade övergett förhoppningen att undret en vacker dag skulle ske, och si! kom då en osedvanligt vacker dag, och skedde alltså miraklet. Jag stod och svartmålade för fullt (först taket över förstukvisten, sen hussockeln där färgen såg för syffig ut och slutligen snickerierna på boden: trots att jag använde tre helt olika färgtyper körde jag med samma pensel hela tiden. Den k. läsaren kan själv välja om h*n vill kalla mig smart eller lat) när Maken kom skridande med händerna hemlighetsfullt kupade kring nånting. Jag var ovillkorligen tvungen att följa med, förkunnade han, och vi skulle leta upp Julflickan.

Det var det roligaste vi nånsin har fått ge henne.

I snart tre år har han varit borta och ingen har kunnat begripa vart han tagit vägen. Maken och jag har trott HosMormor, i vars gömslen den då betydligt yngre Julflickan likt en virrig ekorrmamma flera gånger bäddat ner honom för att prompt glömma var, och bara rena tillfälligheter har gjort att han blivit hittad igen. Men idag visade det sig att han hela tiden har legat i spireasnåret vid gungträdet. Han försvann när Lillis var så färsk att vi ännu kallade henne för lilla Limpan. På våren det året hade jag klippt ner spireadjungeln men sen dess har jag varit för deprimerad och/eller stressad för att göra det, så han blev liggande där osynlig. Men idag fick alltså Maken syn på nåt han trodde var en mysko svamp och försökte plocka den.

Han var fräsch, Ongen, för att ha varit uteliggare i nära tre år. Efter att ha fått åka tvättmaskin var han sig alldeles lik igen, bortsett från att tunntunna rottrådar som bosatt sig i honom spretade ut från olika kroppsdelar. De gick emellertid lätt att avlägsna (man har väl epileringsmaskin!) och nu undrar vi om Julflickan nånsin mer kommer att släppa taget om sin älskade gosebjörn.

Första stranddan var det idag också. Allt precis allt
skulle Ongen vara med om. Efter att ha lärt sig simma
fick han åka torktumlare också för att kunna vara med
sin matte i sängen (han får det eftersom han inte fäller ett endaste dugg).

Nalleluja!

*Rubriken är hämtad ur en av dikterna i Nalles poesi av Britt G. Hallqvist. Det är en lustig liten bok som handlar om en högt men hårdhänt älskad nalle; i den dikt citatet är hämtat ur har barnet släpat med sitt gosedjur till dagis efter vilket han är mycket medtagen och skaldar sin förtvivlan.

pån igen, pån igen - titta där han rörde sig, litegrann!

Det här är en Virvelvinden, idag på tillfälligt besök på den pöschkans centralorten. Åkattraktioner på kringresande tivolin av det här trötta, utleda slaget hyser jag ingen tilltro till men det hördes att denna var äcklig på allvar. Här och var höll silvertejp ihop icke-bärande element i konstruktionen men den virvlade på som om dess enda tid var nu och de åkande lät som om deras sista stund var kommen.

"Jag har inte åkt Virvelvinden på femton år", sa jag bedrövad till Maken.
"Jag har aldrig åkt Virvelvinden", sa han belåten. Han är nämligen utrustad med ett balansorgan så finkalibrerat att det berövar honom möjligheten till många lyckliga stunder – hör bara vilka förlustelser man kan gå förlustig om man mår illa av minsta åkattraktion:

Senaste (men förhoppningsvis inte sista) gången jag åkte Virvelvinden var i Wien. Jag och Spelemannen hade lånat hans brorsa fotografens lägenhet, en före detta kuskbostad utformad som en tre meter bred korridor rakt genom en huskropp. I ena änden var en sovavdelning, i den andra en köksavdelning; på mitten, vid dörren, fanns en minimal sanitetsavdelning och resten av gången utgjordes av ytor med vardagsrumsliknande funktion. Åt gatan vette ett stort runt fönster. Den minst sagt originella planlösningen var väl vad man plägar kalla pittoresk och följaktligen alldeles förträfflig för några dars semestervistelse.

En kväll bestämde vi oss för att åka ut till legendariska Pratern. Det var en bit in på hösten med ännu vackra dagar men inte direkt milda aftnar, och den här kvällen duggregnade det dessutom av och till. Det var glest mellan besökarna på nöjesfältet och inga köer till nånting. Både Spelemannen och jag var dödsföraktande åkare och efter några föga minnesvärda bergochdalbanor, eller vad det nu kan ha varit för attraktioner, kom vi fram till Virvelvinden som var igång. Genast stod det klart att det var en riktigt äcklig attraktion vi hade framför oss. Ögonen började lysa på oss och när maskinisten tog till bromsspaken halvsprang vi fram till den vagn vi spanat in som värstingen av allt svängande krängande och snurrande.

Det var knappt nåt folk på nöjesfältet – sa jag det? och inga köer? Jaså, det sa jag. Nå: det betydde att maskinisterna kunde köra attraktionerna, som inte var programmerade utan manövrerades manuellt, ganska länge. Snurrande karuseller lockar förstås mer folk än såna som står still. Så vi fick åka. Och åka. Och åka.

När vi efter kanske tjugo minuter vacklade ur den mycket riktigt allra värst bockande och brallande Virvelvindsvagnen hade vi länge haft en grågrön ton i ansiktet. Våra uppsluppna tjut hade efter ett tag tystnat och de lyckliga leendena blivit alltmer ansträngda, för att övergå i stela grin av nånting som småningom kom att likna ren fasa. Från det att vi kravlade oss ur vagnen dröjde det mer än en timme innan nån av oss yttrade så mycket som en stavelse: vi mådde bägge så satans illa att det enda vi ville var att ta oss raka vägen hem, och ingen av oss tordes öppna munnen av rädsla för att kräxet, som skvalpade nånstans i höjd med adamsäpplet, skulle komma sprutande.

Nu gjorde det inte det, men vi var bra stukade båda två. Och jag har alltså inte åkt Virvelvinden sen dess.

Barna åkte en karusell och en liten spårbunden bilbana
på marken. Det var de jättenöjda med. Men förtjusningen
över blå sockervadd, den visste inga gränser. Bilden är dels
en illustration av marknaden som upptar mitten av den
pöschkans centralorten, dels en kommentar till diskussionen
jag haft med Man Thursday idag om svenskarna och barna
och deras matvanor.

Goo goo ga joob

Det blev en ganska ovanligt konsert i söndags. Jag hade inte riktigt fattat det, men det var i herrgården här i byn som framträdandet skulle äga rum. Kanske var det för att jag först åkte till en annan konsertlokal som jag anlände så sent: uppträdandet skulle börja om några minuter. Typiskt att missa det grundliga genrepet på tre timmar, men jag visste att låtmaterialet satt hyggligt och att jag skulle greja det ändå – jag skulle ju inte sjunga solo.

Fast sen upptäckte jag att jag dessutom hade glömt konsertkläder. Vit, lång särk skulle vi ha. Det var ju ändå en luciakonsert och nån ordning får det vara! Eller rättare: som en eftergift för dem som beklagat sig över att vår kör jämt ska vara så konservativ hade klädrådet beslutat att lussesärkarna skulle vara beige, ungefär som naturfärgat linne. Jag stod där bland blommande lupiner och doftande syrener och velade: från herrgården är det bara trehundra meter hem, sprang jag skulle jag nästan hinna, eller i alla fall bara missa de första numren. Av nån barmhärtig anledning hade det nämligen efter andra låten lagts in en kort predikan i programmet (också dittills obekant för mig) så jag skulle få ännu en stund på mig att komma i ordning. Fast … då skulle jag bli så svettig … och det skulle kanske bli mer störande än bra … men jag ville ju absolut inte missa konserten … fast oj vad lång vägen plötsligt tedde sig fast jag såg huset uppifrån grusplanen utanför herrgården …

"Ska jag?" frågade jag Laserblå och hon sa javisst, absolut, men med ett tonfall som sa emot orden. Mitt mod vanklade sig. Obeslutsamheten fjättrade mig. Då kom en iransk läkare* körande i en vit minibuss och erbjöd sig skjutsa hem mig, det skulle ju gå snabbare så. Och jag tackade men avböjde; tydligen hade jag bestämt mig. Han tog då fram en stor skjorta i en ljusbrun nyans och sa att den kunde jag få låna. Jag blev glad: här kom ju lösningen på mina problem. Okej att skjortan var lite mörkare brun än de andras särkar, men jag såg nu att några hade bruna klänningar i nästan lika mörk nyans så jag drog på mig skjortan och tänkte att det får klädrådet banne mig stå ut med, den lilla skillnaden. Men Laserblå såg kritiskt på mig och nickade tigande mot den lånta skjortan. Jag tittade ner och upptäckte att det var en extrem åttitalare: höger sida var visserligen brun men vänster var ljusturkos och det var små men väldigt skrikiga streck i rött och gult på den.

Nej, det var nog inte den kosmiska avsikten att jag skulle vara med på den här konserten. Då steg helt plötsligt en av tenorerna fram med en bekännelse: han hade så himla mycket annat att vi andra faktiskt fick ta och ursäkta honom, men han hade faktiskt inte hunnit lära sig låtarna och därför skulle han inte vara med mer, han skulle sluta med omedelbar verkan. Jag tänkte att då är jag ju i alla fall inte ensam om att bomma giget, jag kan sitta ihop med Tristan** och titta istället, jag får ju aldrig se våra konserter annars. Och jag tror det blev så till slut. Men om kören var bra vet jag inte eftersom jag vaknade innan giget börjat.

Detta utspelade sig i min sömn efter en sen kvällsdiskussion om konsertskor med Bina på hennes blogg men innan jag ännu bestämt mig för vad jag skulle ha på mig på konserten.

*En iransk läkare hade behandlat Lillis när vi var på akuten några dar tidigare. Fast han såg inte ut så.
**Tristan hette en av tenorerna i min förra kör i en helt annan stad. Och han såg ut precis så.

What is that beautiful house?

Efter gårdagskvällens superlyckade jeanskonsert beslöt kören unisont (för en gångs skull, annars brukar minst fyra olika stämmor höras) att hoppa över repet idag vilket passade mig utmärkt: jag hade för en gångs skull skrivit in en annan måndagsaktivitet i kalendern.

I byns kyrka hölls nämligen föredrag om dess arkitekt, Cyrillus* Johansson. Anita Stjernlöf-Lund talade om Johansson utifrån sin egen, i senhöstas utkomna Cyrillus Johansson. Från Askersund till Östersund, det första egentliga verk om Johansson som utgivits. Bokens blotta tillkomst är rätt inspirerande: författaren, som inte alls är utbildad eller verksam inom arkitektur eller nåt därtill angränsande verksamhetsområde, hade en dag sett och imponerats storligen av Värmlands museum, gått in i receptionen och efterfrågat upplysningar om byggnaden. Hon hade då fått ett vykort med baksidestexten Värmlands museum. "Och det visste jag ju redan."

Sån var inledningen till en tio år lång forskarmöda: grundforskning, kallade Stjernlöf-Lund det själv, eftersom det praktiskt taget inte fanns nånting skrivet alls om Johansson. Hon har fått söka i arkiven, studera ritningar och sen försöka ta reda på om byggnaderna ifråga uppförts, och om de iså fall står kvar. Mänskan har alltså rest runt i inte om inte hela, så i stort sett halva landet och plåtat Johanssons vackra byggnadsverk.

Man häpnar över vilka väldiga mängder av Stockholmsbyggnader Johansson har formgett. På rak arm hade jag faktiskt bara kunnat räkna upp Årstabron (den listan kandiderade till utmärkelsen Världens kortaste uppräkning av Cyrillus Johanssonbyggnadsverk i Stockholm men är nu rykande inaktuell). Nu fick jag veta att denna gracila elefant ursprungligen tänktes få en övervåning med bilväg ovanför tågtrafiken. Detta var 1929, det år som kom att utgöra krönet av Johanssons karriär som trendarkitekt. Året därpå ägde nämligen Stockholmsutställningen rum, och funktionalismen blev den nya tidens, den nya andans, det nya folkhemmets formspråk. Funkisen var kanhända inte den diametrala motsatsen till Johanssons stilideal, men de båda stod mycket långt ifrån varann och Johansson, som haft tunga uppdrag på alla Stockholms holmar, blev över en natt passé.

Åtminstone i huvudstan: i övriga landet, där folk var mer konservativa, var efterfrågan fortsatt stark och Johansson var fullt verksam ännu tre decennier – ja in i det sista: i juni 1959 dog han, helt kort efter invigningen av Stora Essingens kyrka. Det var den ena av de två kyrkor som Johansson ritade i sin helhet – den andra, som alltså finns här i byn, hade då stått klar i tre år. Med postmodernismen har Cyrillus Johansson fått nytt erkännande (efter att hans Sköndalsskolan visats upp som avskräckande exempel för arkitekturstuderande) och stadsarkitekten på den pöschkans centralorten har tydligen utnämnt Byns kyrka till kommunens förnämsta byggnadsverk.

Att få veta mer om Johanssons ideal breddade såklart synfältet: när jag nu betraktar den kyrka jag faktiskt vuxit upp med – jag är döpt i den och allt – visar sig med ens de så karakteristiska dragen: de utsvängda takkanterna, de kinesiska associationerna man får, siffersymboliken, det röda teglet, det fristående klocktornet. Och boken, som jag såklart hade ett ex av med mig hem, får nog följa med på våra bilresor framgent eftersom man i rikets undre halva aldrig har långt till en ort med nånting av Cyrillus Johansson att uppsöka och glädjas åt.

*Cyrillus firades enligt 1884 års namnlängd den 9 juli, den dag Johansson föddes.

Georgia, honey, you can count on that

Ständigt sker saker. De gilletteska barna växer: de både utvecklas och invecklas. En iakttagelse jag gjorde i förrgår afse är att jag med Julflickan hela tiden haft något för höga förväntningar på hennes kapacitet (detta, måste jag dock säga, därför att vi snart märkte att hon verkligen är ganska väl framme på de flesta områden) medan jag av Lillis väntar mig något mindre än det hon sen visar sig förmögen. Inte mycket mindre, ska också påpekas: jag har väldigt* stor tilltro och tillit till båda barna.

Den minnesgoda k. läsaren erinrar sig säkert att Julflickan börjat tappa tänder. I onsdags rök även nummer två – inte med ett pip, utan med stort ståhej. Grannen till den första, halvt utvuxna vuxentanden tuggades ut på en näve jordnötter

och svaldes! Jämmer och elände! Himlen föll ner över vår femåtalftåring! och fadern lovade i ett ömkansförsvagat ögonblick att han skulle … eh … bärga tanden åt henne. Löftet fick den värsta hysterin att lägga sig, och senare på kvällen sa Julflickan att det inte gjorde nåt om tanden gick förlorad för jag kommer ju att tappa många fler.

Men igår skallade ett uppfordrande rop från sanitetsregionen på nedre botten:

"Pappa! Färdig! Jag har bajsat!"

Här drar Miss Gillette för en slöja av lika delar anständighet, barmhärtighet och okunskap – hon förflyttade nämligen sitt medvetande och sin lekamen så långt bort från undersökningsplatsen som det bara gick och kunde inte utan vämjelse titta på den lilla tand som Maken sen bar upp till köket som en katt en offergåva av välgödd sork. Sade han: Jag blev på gott humör när jag började hitta osmälta jordnötter, för då visste jag att jag var på rätt spår. Och slöjans namn är blörk.

En bortslängd trådsil, ett par toktvättade gummihandskar och en steriliseringsprocedur senare ligger den återfunna lilla 4-1 i sällis med 3-1:an i den hjärtformade röda ask som hittills hyst Miss Gillettes tappade dentes incisiv, canini och molares (vilkas vidare öde endast Mormor känner).

Med drottningfil och a-fil har Julflickan ritat en flicka
med flätor. Mat ska vara kul!

Lillis har under veckan råkat ut för en så kallad piglux**, en urledvridning av ett av de på små barn ännu mycket mjuka underarmsben som utgår från armbågen. Efter några dar med en okarakteristiskt försiktig liten dotter tycker vi oss nu märka att smärtan börjar avta. Att ungen skulle till sjukhus var det ju aldrig nån tvekan om, men orolig blev jag egentligen aldrig. Däremot, och jag hoppas att jag inte låter som en såndär Münchhausen-by-proxy-förälder nu, var sjukhustimmarna på tisdagskvällen en stark mammaupplevelse. Min minsting är visserligen extremt ömsint och pussas och kramas i ett, men still sitter hon sällan och av de tillfällen som jag får hålla henne i famnen tre timmar i sträck kan det inte, begriper jag ju, återstå många här i livet. Jag insöp henne i djupa lugna drag, gladdes åt att vara precis hela hennes värld just då, njöt av att hon somnade i mitt knä och var stolt över att hon trots det onda ville prata med mig när hon satt så stilla att smärtan inte kändes lika mycket.

Det påminner om när det verkligen gick upp för mig känslomässigt att jag faktiskt var mamma***: Julflickan var bebis, sex–åtta månader eller så, och började skrika en natt. Det gjorde hon sällan så Maken och jag greps av vanmaktens panik: vad kunde det vara? Rädsla, smärta? Inget av de vanliga knepen hjälpte: hon skrek och skrek. Till slut grät såklart jag med och bara tryckte den lilla otröstliga flickan hårt intill mig: jag visste inget annat att göra. Satt i sängen och vaggade med överkroppen och grät med henne. Då inträffade det magiska att hon så småningom lugnade sig, och tystnade helt. Och för mig stod det i den stunden klart att jag som mamma är den som kan, som ska!, ställa allt till rätta i hennes värld.

Om detta är mer skrämmande än mäktigt eller tvärtom, det är jag ännu inte på det klara med.

*I vissa lägen överdrivet, menar Maken, som har uppvisat en högre grad av barnsäkerhetstänk än jag.
**Subluxation av caput radii ur ligamentum anulare
***Gäller självklart! för pappor också, men jag vill inte använda pk-uttrycket "förälder" här eftersom det skulle låta som en broschyr från nån myndighet än som mina känslor just då.

I still can't believe it's true

Efter en osannolikt solig helg får vi idag hjälpt med bevattning av gårdagens nyplanteringar (fast tvätten, ni välvilliga väderväsen, hade vi inte behövt nån hjälp med – den ska vara sådär torr), och mängder med inbjudande arbetsjobb väntar. Därför åker cybersaxen fram och klipper ut en del som redan bjudits och på skilda sätt berikat min tillvaro.

En liten burk fylld med nyvässade pennor som står redo på ett bord är liksom ett löfte om ord.

Peter Englund

Och nu kommer orden: tammefan livsviktiga ord. Alla måste jo måste! läsa den här artikeln, också de k. läsare som inte brukar följa länkar i bloggar. Detta angår alla. Varsågoda: en Maciej Zaremba-artikel som garanterat borrar små titthål i era små marsvinsbon.

Yes! you behind the bikesheds

"Nu måste vi faktiskt ta och flytta hängsyrenen", sa jag till Maken, men tyckte själv att det lät lite tjatigt. "Hur många gånger har jag sagt det, egentligen?"
"Tja. En sju–åtta gånger sådär."
"Och det är ändå bara i år."

När vi planterade hängsyrenen (om vilken vår växthusgudinna för övrigt säger att En sån borde alla ha!) ställde vi den på en bra plats, ungefär där det för ett halvsekel sen stod en stamsyren. Återuppta gammal god tradition, hedra förfädernas minne och så vidare. Helt oförutsedd var den vägg som kort efter jordfästningen restes alldeles för nära hängsyrenen och gjorde att den kom att stå i vägen: till förfång för förbipasserande och fara för egna grenar och knoppar. Vi får nog ta och flytta hängsyrenen måste ha yttrats redan för närmare två år sen och har sen dess upprepats med monoman envetenhet.


Vi måste faktiskt ta och flytta hängsyrenen! fast vart?

För några dar sen kom jag så att tänka på en vrå i trädgården som dittills låtit bli att kandidera till värdskapet för hängsyrenen. Som den trogna k. läsaren känner till finns det en uppsjö av vrår och andra ytor i trädgården, så det är minsann inte lätt att tänka på dem allihop samtidigt. I år har dock projekt skyla varmkomposten med en grönskande ridå inletts, vilket har synliggjort flera ganska anonyma* hörnor. Hängsyrenen fick bli granne med en annan syren på en plats där den får lov att expandera nästan hur mycket som helst.

"Det tog emot att flytta hängsyrenen", sa Maken efteråt. Hurså? undrade jag.
"Varje gång vi inte har flyttat hängsyrenen har blivit ett nytt skift i muren. Pink Floyd. Inte dyka från femman. Som förhållanden: varje gång man inte vågar låta den andra gå åt något håll krymper utvägarna. Till sist står man där intill den förbannade hängsyrenen och har ingenstans att flytta den."

Han sa det helt utan att titta på tangenterna och jag förstod vad han menade.

Sen gick vi och åååade beundrande åt magnolian, som Lillis fick på sitt namnkalas av Makadamen och hennes familj. I höstas var jag snabb nog med att resa tipin omkring den, så klövråttorna hade ingen chans. Under vintern har den stått där och myst i sitt jutetält och pysslat om sina snudd på ekivoka knoppar, och nu slätar den till kjortlarna på alla blommorna i takt med att de societetsdebuterar: de slösande rika våderna är ju skrynkliga när de tas fram ur vinterförvaringen – visste ni det?

De här blommorna vill jag gratta min bästaste Larsson med,
för jag har glömt att göra det irl.

*Låter bättre än försummade, tycker jag

y otra cosita

Finns det choklad som inte är god? Påkostad, dyr überchoklad för mondäna storstadsmänskor? Den k. läsaren trodde det väl inte, men det gör det faktiskt.

Don't try this at home. Inte nån annanstans heller.

first gear, it's alright

Samma bokstäver på regskylten som vi!
Guuva kosmiskt!

Som liten avskydde jag såna här bilder. Då ville jag titta på djurungar, legobyggen och enkla glada motiv. Som tonåring tyckte jag bilder i den här stilen var deprimerande. Då hade jag hunnit få höstpanik (eftersom skolan obönhörligt började i höstens framkant och stäckte sommarens frihet att glida runt, vara social och slippa ansvar) och ville bara se grönskande landskap, helst med så lite trafik som möjligt.

Men nu!

Bilden är inget fotografiskt mästerverk, men innehåller många spännande saker. Kontrasten mellan det grå och de skarpt färgade skyltarna: det grå är asfalt, är väg, är ett tryggt tecken på civilisation, kommunikation och framkomlighet. Vägmärkena är kommunikation de med, avfattade på ett språk som kräver ett visst mått av invigdhet för att till fullo förstås. Utöver det visar deras blotta närvaro att det här tas ansvar för framfart och framkomlighet. Nåt är i icke fullgott skick – och bristen åtgärdas.

På just den här bilden utgörs det grå också av regnet, och finns det tristare väder än svenskt regn? Så tänker man som liten och ung och tillflyktslös. Men som bilägande vuxen vet jag att regn ofta bidrar till att göra resan ännu mer positiv: man inte bara myser tillsammans i kupén, utan slipper slösa en solig dag på att resa/hinner få finväder tills det är dags att förlusta sig på resans mål.

Tradaren framför min egen bil är också långt ifrån tradig. Jag ser inte bara att det är en timmerbil, utan kan (eftersom jag fortfarande befinner mig i hemtrakter) göra ett välgrundat antagande av var den har lossat sin last. Pappersbrukets ifråga betydelse för bygden känner jag till. Därför blir den här lastbilen inte vilket tungt fordon som helst, ingen anonym bjässe som mest förorsakar mutter och morr på omkörningsomöjliga sträckor: den är en beståndsdel i allt som utgör vardan och världen närmast mig, en liten del som jag själv kuggar fast i och snurrar tillsammans med.

Jomen: sen unga år har jag gjort en preferensmässig helomvändning som väl skulle kunna tas för lobotomi om man inte spårade dess orsaker. Inte minst av dem är min fordonsförälskelse som snart visade sig vara en livslång kärlek. Friheten som varje höstterminsstart tog ifrån mig, den har fordonen och vägarna gett tillbaka mångdubbelt. Julflickans botten-, eller ska jag kanske snarare säga tak-?lösa lycka över att äntligen kunna cykla, den känner jag igen intill minsta salighetsatom. Hon, som hittills helst lekt inne, springer numera ut så fort hon kommer åt och bara cyklar. Vinden i ansiktet är befriande när hon trampar bort bort bort från tjatiga föräldrakrav störig småsysterklängighet och denna ledsamma långsamma jordbundenhet: nu flyger hon. Och precis likadant är det för mig varje gång jag sätter mig i bilen eller på motorcykeln: nu kan jag åka precis vart jag vill och ingen jävel kan hindra mig.

När jag som vuxen bläddrar igenom körkortsboken med alla dess färgbilder i gråtoner och gråskalor är det alltså en mycket lustfylld tripp. Men åk tillbaka i tiden och säg det till mitt artonåriga jag – och bli klassad som fullblodsdåre.

Men jag gillar blommor också.

only time that I feel at ease

Två böcker som vid ett ytligt påseende kan te sig helt olika, men som vid närmare betraktan har mycket gemensamt: Jan Henrik Swahns Manolis mopeder och Jon Jefferson Klingbergs Jag tror vi behöver prata faktiskt. Båda handlar om män som försöker lära sig leva med en förlust: Swahns gamle grek med det faktum att hans enda barn körde ihjäl sig, och Klingbergs hälften så gamla svensk med skilsmässan från hustrun (barnen har de varannanveckasvårdnad om).

Det som förenar de båda männen är att ingen av dem lyckas särdeles väl med att hantera sin sorg. Visst har de sina respektive sammanhang, men ingen av dem befinner sig egentligen i häret och nuet. Manolis har aldrig begripit sig på sin fru, aldrig fattat varför de över huvud taget kom att gifta sig, knappt förstått hur sonen sådär i sista biologiska stund blev till. Han hann aldrig med, och när sonen dog hann han inte med det heller, och därför att han aldrig hunnit lära känna den son som inte längre var barn är olyckan så omöjlig att förstå att han ständigt måste älta den, ömsom fruktansvärt på det klara med att den inträffat och ömsom helt oförmögen att omfatta det. Han isolerar sig högst uppe på berget dit han rider sin moped, som är hans femte men som skulle ha varit hans tredje åsna om han istället köpt en åsna den gången han stod inför valet.

Åsnorna tycktes delta i kören. Men det fanns en skillnad. Åsnan skriade för att den djupt inne i sig själv kände för att göra det. På den tiden åsnorna fanns kunde man höra den ena åsnan efter den andra skria, som om de hjälpte varandra att sprida sitt budskap över världen. Men det var bara en slump. Åsnornas skrianden hade ingenting med varandra att göra. De skriade inte för att de hade hört andra skria. De gjorde det för att de kände för det, ingenting annat.

Manolis tecknas med fragmentariska blyertsdrag av en ömsint Swahn (som jag för övrigt får allt större vördnad för. Hans tidigare titlar* imponerar med ett nervigt intellekt men ju längre författarskapet lider, desto närmare tycks han våga stå sina verk. Faktiskt kommer jag att tänka på Hylinger när jag läser Manolis mopeder, inte bara på grund av det där lilla näpenformatet som förlaget klätt texten i). Han har ett skägg men det gör honom inte till Manolis med skägget utan till Manolis som får vara i fred. Han behöver inte tänka att han ingenting har. Nej, inte nu längre för nu har han i alla fall ett skägg. Den Manolis vi möter utgörs av alla Manolisar som finns, har funnits och kanske skulle ha kunnat finnas. Han lever i alla tider som han nån gång har levat i och förmodligen minst i den innevarande. Och även om tomheten är nåt han aldrig kommer att kunna försonas med inordnar han sig ändå efter den, runt den, odlar tomater och auberginer i den som han sen hemför till hustrun som till slut blivit honom så främmande att hon inte ens har ett namn för honom. Grönsakerna från hans fristad utom och ovan byn är det enda som ännu förenar dem.

Istället för grönsaker är det de gemensamma barnen som förenar de frånskilda makarna i Klingbergs debutroman. Varje veckoslut måste de träffas för att överlämna telningarna vilket nästan ofrånkomligen river upp såren igen. Och igen och igen och igen med en snart tjatig förutsägbarhet.

Den här romanen tillhör avgjort dem som inte hade behövt skrivas, åtminstone inte så som den nu blev. Ljuspunkter finns, det gör det visst det: ögonblicksbilder, främst av hur förlamande det plötsligt ensamma ansvaret kan te sig. Men om jag läser en skildring av en skilsmässa är jag inte intresserad av att få veta att huvudpersonen under hela romanens förlopp inte kommer så mycket som ett myrsteg närmare ett sätt att hantera det han råkat ut för. Sista sidans beslut kunde lika väl ha fattats på första, längre har mognaden inte sträckt sig. Det skedda ältas och ältas på samma grottmänniskonivå från start till mål. Snubbar som rör en brud man själv nån gång ägt, dom ska fan ha spö. Huvudpersonen och hans kompisgäng av ungefär lika emotionellt mogna grabbgrabbar tillhör dem som bygger upp sin självkänsla genom ägarskap av kvinnor, ja kanske av lite statusprylar och kända bekanta också (det är kultur- och medie-Stockholm man rör sig i) men huvudsakligen genom lydiga kvinnfolk.

Det skulle ha intresserat mig att få veta hur man kan bearbeta en såpass stor förlust och införliva den på ett fruktsamt sätt i sin erfarenhets fatabur. Det intresserar mig inte att höra hur fyrtioåriga karlar stryker varann medhårs som ett annat stim av bitterkukar och skyller alla sina tillkortakommanden på kvinnor som begripligt nog tröttnat på dem (eller kanske bara vuxit åt ett annat håll, så som det plägar bli här i livet). Ja stackars stackars männen, fast inte för att kvinnorna är onda utan för att de själva prompt ska sitta där i grottans dunkel och grymta. Undvik det här eländet, tycker jag.

Sen frågar jag mig varför jag rekommenderar en bok om en karlkrake men tokdissar en annan om en snarlik karlkrake; det beror troligen på att den ena romanen har både distans och en existentiell kvartsplatta, medan den andra är skriven så man praktiskt taget känner lukten av huvudpersonens navelsvett, och det, k. läsare, tycker åtminstone jag är ruggigt avtändande.

*Nu ska erkännas att jag inte läst de fyra första, men alltsen Pengarna, som var den första J H Swahn jag fick fatt i, har jag läst allt – och det med större och större behållning.

I went and shaved my beard

I helgen har jag varit i den här stan

hos den här mannen som fyllde år

grattis!

På kalaset satt det färgade kulor i grenen

och bland de andra firarna fanns också den här snubben.

På det hela taget gick långhelgen i de gamm-gamla vännernas tecken. Anders Bananders, till exempel, har jag (om jag inte misstar mig) känt precis halva hans liv. Men det är ändå rätt lite om man jämför med Odorf Mas på sista bilden: han har funnits i hjärtat och adressboken i över ett kvarts sekel. Kompisgänget som vi umgicks med dan efter kungens födelsedag har varit Makens i över två decennier. Och för att toppa den ovanligt späckade resan hälsade vi på hemma hos en brutta som jag faktiskt känt sen vårt tredje levnadsår. Det är nästan så jag baxnar när jag tänker på hur många årtionden det är.*

Oavsett vilken vän- eller bekantskapsrelation man numera har till såna människor utgör de en stabilitet i tillvaron, skänker de livet en kontinuitet som också kan kännas som trygghet.

*Intressant är också att begrunda att de omständigheter som gjort att just hon och jag håller kontakten än idag ter sig en smula ironiska, eller motsägelsefulla. När det gäller vänner måste man nog vara ännu tålmodigare än när man odlar sin mer bokstavliga trädgård.