2007-02-27

På vischan får vars och ens unika egenheter rum

"Men vad gör han? Ska han vända?"
"Nej, han ska ut. Nej nu kör han in igen."
"Han kanske vill stå precis exakt på en viss fläck."
"Har han en plog på bilen? … nej …"
Bilen, en silverfärgad Volvo S70, stannade nu och stod med motorn på tomgång för att släppa förbi oss. På väg förbi framkastade maken sin teori:
"Han kör säkert fram och tillbaka tills han har plattat till hela uppfarten."
"Javisst, ha ha", skrattfnös jag. Men så fort vi hade passerat fortsatte föraren att backa och köra fram, backa och köra fram.

Det var igår. Under natten föll sen ytterligare ett par centimeter snö, och när vi kom förbi samma villa vid ungefär samma tid på eftermiddagen idag satt samma karl och körde av och an på samma garageuppfart igen. Den här gången hade han uppenbarligen hållit på längre, för hela den fyra meter breda uppfarten var tillplattad av däckspår kant i kant. Den korta backen ner till garaget i källarplanet var även den gjord på detta sätt. Just när vi gått förbi försvann bilen ner i garaget och motorn tystnade.

Ja, gott folk, vad ska man säga? Jag vet verkligen inte. Jag vet bara att ett låtcitat alltid säger mer än tusen ord:

Jag skulle bra gärna vilja veta vad som har hänt med min mor och far
Jag skulle bra gärna vilja veta varför vårt hus inte fick stå kvar
Kan någon människa ge ett svar?
Dom sa att huset stod mitt i vägen, stod mitt i vägen för en soldat
Det blev en omväg på några meter, istället slängde han en granat
Hur kan en människa bli så lat?

2007-02-24

Äggulegrönt, således

Några äggulegula byxor stod inte att finna i den större staden. Däremot många plagg i lika starkt blått, rött och grönt som jag ville ha gula byxor i, om ni fattar hur jag menar.

För mig är det åttiotal, dessa knalliga färger. Man skulle matcha signalrött med kornblått och illgrönt, eller snarare skulle man ha mycket vitt med dessa accentfärger – klädde sig i en och samma färg från topp till tå var det bara tyskarna som gjorde (jag läste ibland Bravo, som fascinerade mest för sina tyska översättningar av engelska poptexter: tyskar begrep tydligen inte engelska. Jag har sen dess aldrig kunnat låta bli att benämna Tears for Fears "Tränen statt Angst" inom mig: det är ju så makalöst … oklatschigt. Och fel.).

Nu är det såklart många år sen jag gjorde mig av med mina breda lackbälten, identiska med såna jag såg att man kan köpa igen för dyra pengar. Märk väl att jag inte beklagar förlusten av de där bältena. Jag skulle inte ha tagit på mig dem idag även om jag hade haft dem kvar, och inte imorgon heller. Helt följdriktigt köper jag inga nya heller. Däremot kan det hända att det blir påhälsning i skobutikerna framöver: det är tveklöst åttiotal man ska ha på fötterna igen vilket faktiskt gör mig glad, för trots att det ofta är ganska fula skodon är det modeller jag vuxit upp med och älskar. Jag hade ett par vita Peter Panstövletter med skitsnygga sydda veck på fotens ovansida; dem var det inte mycket kvar av när jag till slut blev tvungen att slänga dem. Helst skulle jag förstås vilja ha exakt likadana. Däremot skulle jag inte vilja vara i den åldern igen, om nu nån får för sig det.

Du milde vad nostalgisk jag blir så fort jag tänker på kläder. (Och musik.) Apropå nostalgi: en gammal bekant kommenterade för ett tag sen att nostalgofrosseri är ett syskonfenomen till att kolla på dokusåpor. Det är ett sånt där påstående som låter som en klyftig sanning, men jag har inte fått nån vettig belysning av sambandet så jag vet inte riktigt om det stämmer. Om nån i den vördade läsekretsen har några teorier om det här vore jag intresserad av att få ta del av dem (de flesta av er brukar ju inte kommentera här, utan mejla istället, och det går förstås hur bra som helst det med).


Tänk vilka Lee-modeller det
fanns på den tiden
Jakten på de tokgula byxorna går alltså vidare. Crocker har faktiskt en modell som jag provade idag, men de var sydda så att ens figur genast förfulades och man liknade en blobbig tonåring med muskellösa ben och konvex midja, eller avsaknad av. (Jag som har trott att folk ser ut så, men många skaffar sig tydligen det utseendet med hjälp av skitfult skurna kläder.) Nåväl: de senaste veckorna har en gammal reklamsnutt malt i huvudet på mig som ett alltmer enträget mantra: det är gamle Clabbes (som då det begav sig inte alls var så särskilt gammal) hurtiga röst som rappar (fast det visste man ju inte då att det var det han gjorde): "Köp-vita-Lee-och-färga-själv – med DYLON!"

Kanske enda lösningen för min del?

2007-02-13

Gula febern - den äggulegula

För nån vecka sen välsignade den stora klädkedjan mig med ännu en postorderkatalog, troligen i hopp om att jag skulle köpa nåt ur den. Och för en gångs skull var det faktiskt nära att jag gjorde det; för en gångs skull önskade jag att jag vore ung igen. Eller egentligen inte ung, utan närmast barn. Postorderföretaget erbjöd nämligen en hel rad gula plagg, med eller utan svarta prickar och i 170 cl som störst, som jag skulle göra nästan vad som helst för att kunna köpa. (Köpa kläderna kan jag förstås göra, hur många som helst. Vad jag menar – och det fattar nog ni med egentligen – är kunna bära dem (nej, inte i en kasse. Sluta genast upp med de där fånerierna. Ha på mig menar jag naturligtvis).)

Det händer inte ofta, men det har hänt: att jag känner att jag måste klä mig i gult. Inte harmlöst ljusgult eller murrigt senapsgult, nej bländande tokgult måste det vara, eller riktigt illande äggulegult. Ja gott folk, jag vill vandra omkring iförd kulören av det godaste jag vet: rå eller mycket löskokt äggula.

Hm. Låter ju snarlikt en havandeskapsgalenskap, men min lidelse för gult kongruerar inte med nån av mina graviditeter. Första gången jag greps av den var 1978 – trodde jag tills jag dubbelkollade med fotoalbumet och fann att det var 1981 som jag köpte (jag säger så för att markera att jag själv aktivt hade valt gulheten; fiolerna var det fortfarande min mamma som stod för så tidigt på åttiotalet) ett par fylligt gula manchesterbyxor. Jag minns att jag ibland hade en hudrosa flanellskjorta mönstrad med tecknade bananer till de här byxorna. Jag hade också ett långsmalt inköpslisteblock med Joe Banana på omslaget, så jag greps nog lite av bananmani där ett tag. De byxorna växte jag ur, fast först hade de antagligen legat och snyftat i min garderob så där övergivet som bara en före detta favorit kan medan jag själv följde ett plötsligt påkommet inre tvång att klämma in mig i för tajta jeans och överlag mer utmanande kläder. Vad jag nu trodde det fanns att mana ut från en lekamen påfallande lik en tvåtum fyra.

Nästa riktigt gula plagg jag ägde var en tröja i den kvalitet jag brukar kalla för plastpåse. Färgen låg mer åt överstrykningspennehållet, men den hade en häftig småvågig struktur och fin ringning och den var köpt på Camden Lock market tillsammans med ett par pepitarutiga brallor som verkligen måste ha varit förfärdigade av en plastkasse. Du milde vilken kroppsodörernas främjare de brallorna var! Men på håll var det en rätt snajdig ensemble.

Efter plasttröjan för ett dussintal år sen har jag bara köpt tre illgula klädesplagg: en munkjacka, en regnkappa och ett par joggingbyxor, alla åt min treåriga dotter. Men före den, och efter manchesteräggulorna, hade jag en period med mycket ljusgrått och ljusgult i min garderob. Det var kring 1983, när jag hade börjat lyssna på pop på allvar, sydde mycket kläder själv (eftersom jag inte hittade exakt såna jag ville ha i butikerna) och tyckte att den brittiska stilen med paintbrush, geometriska detaljer, midjekort och axelvaddar var nånting att kopiera (Om jag gillade Duran Duran? Hur kunde ni gissa det?).

Det modet gjorde att jag under ganska många år satte en ära i att inte äga ett enda par jeans; fast alla drar vi väl våra egna gränser, och strängt taget var det där inte riktigt sant. När jag var sexton och for till Norrköping på en veckolång kongress med nykterhetsrörelsen fick jag nämligen ett par jeans av en på orten bosatt yngling. Av nån anledning som förirrat sig in i minnets eviga natt (och den är inte stjärnklar den. Möjligen hade jag blött ner mig genom att vältra mig i daggvått gräs med nån annan yngling, men det faktum att jag glömt skälet tyder på att det var mindre intressant än så) fick jag låna dessa jeans, och jag förtjuste mig omedelbart i dem så till den grad att dess ägare på eget initiativ efterskänkte dem. Hur mallig var man inte över att stoltsera i brallor fådda av en mycket äldre kille! La man orden rätt kunde man få folk att tro att man hade … ja, att det hade hänt nåt. Hur som helst var benkläderna i fråga ett par jeans, men jag bestämde att de inte räknades som såna eftersom de var gula (ljusgula – vilken tur, för då gick de ju att kombinera med hela min hemdesignade ljusgrå och ljusgula garderob i posörpopstil).

De där byxorna begagnade jag sen tills de bokstavligt talat föll av min kropp i trasor. Och det skulle ju ha varit en fin knorr att här kunna säga att det var i jåns de gjorde det – tänk så elegant att kunna knyta ihop byxbenen med att återvända till att min längtan efter ett par gula byxor har väckts till liv igen så snart sorgeperioden var över; men nåt sånt kan jag inte sanningsenligt påstå, och rakryggat yppa sanningen är väl inte Karl-Bertil ensam om att vilja. Men till helgen ska jag fara till en stad större än vår och leta efter knallgula kläder, med eller utan prickar.

2007-02-10

… men det är ju inget mot …

Minns ni Lettermans fåniga förtjusning när han fick presentera damerna Winfrey och Thurman för varann på Oscargalan 1995? Oh boy vilka namn: "Uma, meet Oprah. Oprah – Uma, Uma – Oprah. Oprah – Uma, Uma – Oprah." Det är mig en gåta att så många blev så förbannade på det tilltaget. Själv skulle jag ge mycket för att få se honom sammanföra den ena av de båda politiskt korrekt kontroversiella presidentkandidaterna i USA med världens mest eftersökte islamistiske terrorist: "Obama, meet Osama. Osama – Obama, Obama – Osama."

2007-02-08

Åter till saken: Bokfråga 2

Länge har jag gått och funderat punkt nummer 2 på listan: En bok som jag har läst om. Beroende på var man lägger betoningen kan meningen betyda olika saker, och jag har varit inne på att beskriva verk som På spaning efter den tid som flytt och Odysseus och andra omöjlingar som jag har läst mycket om, men aldrig läst. Men sen visade det sig att punkt 2 lyder

En bok som jag har läst mer än 1 gång

så jag kan tyvärr inte ta den smitväg jag sneglat på.

Av skäl som visst inte riktigt låter sig formuleras, men som jag ändå själv anammar, går barnböcker bort. Annars skulle jag kunna räkna upp många hundra titlar här, varav åtminstone tjugo som jag läst mer än en gång den senaste veckan. Men det är som om Ludde och Gnutta i Sagolandet skulle väga lättare eller inte anses lika seriösa som, säg, Iliaden eller Sista rompan eller Vredens druvor. – Nej, jag begriper det inte heller. Ändå hoppar jag raskt över Tummen och tossingarna och smiter förbi Var är Molly? för att nå fram till den bokhylla som innehåller min egen läsning sedan vuxenblivandets gryning för längesen.

Tämligen omgående konstaterade jag att det finns alldeles för många böcker som jag skulle vilja läsa för att det jag ska ha tid att läsa om ens de verk som gett mig de största läsupplevelserna. (Nånstans utefter vägen har jag också insett att detta i de flesta fall besparar mig besvikelser och låter minnena av böckerna i fråga förbli vackra. Jag kan tänka mig att göra undantag med böcker som jag förstår att jag försökt mig på vid fel tidpunkt i livet, men på stående fot kan jag bara erinra mig att andra ronden med PO Enqvists Legionärerna blev betydligt mer framgångsrik än den första, för nästan tjugo år sen. Fler omstarter minns jag mig inte ha gjort.)
Följaktligen är det mycket lätt att räkna de romaner jag har läst om i vuxen (låt oss för enkelhetens skull kalla det så) ålder. Jag kan komma på en, säger en, och det är Lincoln's Dreams av Connie Willis.

Connie Willis har, när jag tänker närmare efter, stillsamt och gradvis kommit att tillhöra mina favoritförfattare. Jag hyser inte den passion för hennes verk som den unga Miss Gillette gjorde för Klas Östergren (originellt, jag vet), inte den underdåniga vördnad som samma valpinna hade för Sven Delblanc; inte heller den djupa respekt som jag idag betraktar Kerstin Ekman, PO Enqvist och Cormac McCarthy med. Men jag gillar henne. Man tror aldrig att hennes böcker är djupa eftersom de är så roliga, men efteråt inser man att de är lika sinnrika som intelligenta. Ett mästerstycke är To Say Nothing of the Dog, en tidsreseberättelse så smart att det kan vara svårt att hänga med i svängarna ibland. Är man litterärt bevandrad får man ut ännu mer av alla Willis anspelningar och alluderingar på kända verk.
Tidsresor tycks fascinera Willis: hon har skrivit flera romaner på detta tema. Lincoln's Dreams leder även den bakåt i historien, men inte med hjälp av en tidsmaskin, utan genom nåns drömmar. Den med Willismått mätt ganska tunna romanen har ett lika vackert som sorgset tonfall, och sedan jag hade läst den första gången märkte jag att jag inte kunde glömma den. Jag köpte ett eget ex och läste om boken, och jag lär läsa den fler gånger i livet.

Ett tag var jag djupt fascinerad av drömmar, se. Jag hade en teori om att de var representationer av parallella världar, alternativa tillvaror (jag är medveten om att det ordet inte finns: min hemsnickrade pluralform av tillvaro) för själslivet. Dit fanns det flera vägar: en annan var via medvetslöshet som vid svimning eller narkos. Jag hade nämligen några gånger mycket tydligt upplevt att jag förflyttats till ett annat vara, till ett tillstånd av ljus och värme och fullkomlig harmoni. Vid de tillfällena blev jag djupt deprimerad över att kallas tillbaka till min vanliga verklighet: jag befann mig i denna sällhet och ville inget annat än att vara kvar där i all evighet när jag hörde någon ropa på mig. Trots att jag spjärnade emot hade rösten alltför stor makt över mig och snart vaknade jag och befann mig i same old, same old. Det där same old var vid den här tiden i mitt liv inget ställe där jag ville vistas, så hela processen är förståelig: först att önska ett annat liv, och sedan den djupa sorgen över att ha fått en glimt av det men förvägrats asyl.
Hur som helst tror jag att Connie Willis melankoli i Lincoln's Dreams slog an just den strängen inom mig. Numera känner jag mig dock inte personligt berörd på samma sätt som vid första läsningen. Det same old som jag bebor nu är en plats där jag trivs. Saknas det ljus kan jag alltid tända en lampa. Är det för kallt går det att tända en brasa i spisen när som helst. Utebliven harmoni är kanske inte alltid lika lätt att åtgärda, men herregud – lite tuggmotstånd vill man ju ha. En knäcka, tack, och en rå morot!

2007-02-06

Han lär inte ha stått vid spisen och fött barn samtidigt

För många år sen läste jag en intervju med en författare -- vars namn genast försvann i skuggan av följande oerhörda faktum som om Mårran hade satt sig på det-- som sa: "När jag stöter på ett ämne som intresserar mig sätter jag bara upp det längst ner på listan över böcker jag ska skriva." Jaha, men då kan det ju dröja ett tag innan du får skriva om det som fascinerar dig just nu? "Det gör inget -- jag har ju blivit fascinerad av alla ämnen som står på listan, så det är intressant vad jag än skriver om."

Det här kan man ju begrunda, hastigt eller länge & väl beroende på läggning. För mig går det runt när jag försöker föreställa mig en mänska som kan klämma ur sig en hel bok om varenda person och företeelse som verkar spännande. Det svindlar på flera plan: Tänk att gripas av en sån brinnande passion för så många saker! (Det gör ju i och för sig jag med, men det brukar bara resultera i en tids hobbyutövande som förr eller senare ebbar ut.) Tänk att anse att inget av det som redan avfattats om det som fångat ens intresse duger, utan att man själv är tvungen att skriva en egen bok med precis den infallsvinkel man önskar sig! Tänk att vara förmögen att författa alla dessa olika böcker om alla dessa disparata ämnen! Och: Tänk att äga all den tid som krävs för att göra det!

Själv är jag så abonnerad av vardagsbestyr, och av försöken att kombinera dessa med mitt yrkesutövande, att jag blir jätteglad när jag emellanåt lyckas fånga en förbivinglande tanke. Då skriver jag ner den på en av mina fullkomligt oklibbiga och inte alls självhäftande lappar (dock i tilltalande kulörer) i syfte att spinna nån liten tråd kring den senare. Sen. När barna är stora, som det ofta heter nu för tiden.
När barna är stora kommer de att undra hur det var när de var små. Hurdan var du egentligen då, mamma? Vad tänkte du? Vad tyckte du om? Då är det ju bra att ha bloggat om ditt och datt, eller varför inte pyttipanna, så att man kan redovisa det. Vare härmed sagt: mitt bloggande är en investering för framtiden, och jag hoppas banne mig att barna blir tacksamma för det!

2007-02-05

Äntligen har jag fått en identitet

Vaknade med rena baksmällan idag. Herregud, vad hade jag gjort? Bildbloggat. Å nej.
Suddiga fragment av gårdagskvällen började rada upp sig i någotsånär tydbar ordning och det började stå allmer klar att jag hade... bild- och länkbloggat! Å nej! (Men det var inte mitt fel, det var R- förlåt: makens fel, det var det faktiskt, komma dragande med den där snaggade lilla dockan vid en tid på dagen då jag var mottaglig för intryck och till på köpet ganska energisk fortfarande!)
Darrande klickade jag mig fram till en av de bloggar jag läser regelbundet. Läste. Förundrades. Jag hade blivit anvisad ett fack där jag som bloggare hör hemma! Kände lättnaden landa på mina axlar likt en hemstickad gräddvit peignoir.
Känner lättnaden blandas med ruelse: titta, jag har gjort det igen. Jag har tagit den återställare jag tydligen inte klarar mig förutan. Jag har länkbloggat en gång till.

Är det nu man ska gå med i Länkarna? Eller finns det kanske ett Anti-Länkarna som jag borde söka mig till?

2007-02-04

Styx

... fick jag anledning att tralla på till frukosten (dagens andra, med maken vaken, fyra timmar efter första frukost som jag och treåringen intog innan det ännu ljusnat ute): Never, never, never say never, ne dis jamais jamais! Visserligen inte apropå bloggande, och jag har faktiskt aldrig sagt aldrig heller (fast nu har jag ju det, men med positiv innebörd och då gills det väl inte riktigt?). Inte har jag däremot sagt. Jag ska inte ha bilder här. Jag ska inte ha länkar. Jag ska inte hålla på och dutta med den här byrålådan till blogg, inte förrän barna är stora och jag har tid. Men man är väl inte mänska om man inte bryter mot sina principer ibland.

Det var inte svårt. Så här gick det till:
Maken satt och vände fundersamt en av treåringens dockor i handen. "Snacka om hårborttagning", sa han. "Alltså det där som Översättarhelena bloggade om häromdan. Har du sett den här?"

Jo, det hade jag gjort. Det är bra längesen treåringen (varför ska man förresten alltid skriva så i sina bloggar -- maken, treåringen, femtonåringen och inte Birger, Peggy, Siouxzannah?) lärde sig hantera en sax, men detta att frisera medelst saxen är en relativt ny idé. Efter learning by doing med sig själv som objekt har hon övergått till de viktiga kunderna: den labradorstora Lisebergsvunna mjukiselefantens svans, älsklingsnallens päls (fast där ryckte både fadern och modern till treåringen [de är alltså samma personer som maken och hans maka] ut till det arma gosedjurets räddning) och så dockorna. Den här lilla näpna saken blev som på bilden till höger, utan vare sig laser, epileringsmaskin, ladyshave, grönt klet eller bedövning.

Återstår att se om maken och makan ska tala om för treåringen att frisöryrket kräver glatt prat (och inte att vifta med saxen och säga att man snart blir arg) och en godmodig inställning till allt vad konkurrens heter. Antagligen inte. På onsdag ska hon göra studiebesök hos ett proffs och få luggen klippt. Av ett proffs.