already pushing prams

En sak som gör mig alltmer beklämd: att folk prompt vill sätta sina små barn i framåtvänd vagn. Helt bakvänt! Vad det lilla barnet främst är intresserat av är tryggheten i att hela tiden se ett känt ansikte. Det är prio ett, punkt slut.

Så här kul blir det om man ser varann.
(Åtta år och en månad sen.)

När föräldrarna vänder sina små barn framåt är det som om de drabbats av ett gravt tankefel. Barnet måste ju få se allt som händer omkring det! säger de. Som om hela världen upphörde att existera bakom deras egna ryggar. Som om det inte funnes nånting intressant där att titta på! Snacka om solipsism: Det finns inget annat än det som jag ser! (Och har dessa föräldrar aldrig märkt att det är omöjligt att följa saker med blicken om man åker framåtvänd? Allt bara försvinner hux flux. Men åker man bakåtvänd kan man i lugn och ro följa sakerna med blicken medan de så sakteliga försvinner i fjärran. Och små barn behöver som bekant lång tid på sig för att titta sig mätta och hinna fundera på det de ser.)

Finns det en enda anledning att sätta ett litet barn i framåtvänd vagn eller sulky? Förutom att barnet är för litet för att kunna göra den abstrakta kopplingen att en vagn som rullar till synes av sig själv betyder att föräldern faktiskt finns där, ser ju inte heller föräldern sitt barn och dess reaktioner. Blir hen skrämd av nåt? Förtjust över nåt? Bländad av solen? Svettas eller fryser hen? Känner hen sig bara lite ännig och vill få bekräftat att en trygg mänska finns nära? Jag blir ledsen varje gång jag ser en övergiven liten person titta framåt ur sin barnvagn.

Vi skaffade sulky när äldsta var femton månader. Jag skulle flyga med henne och ville ha ett nättare åkdon på resan. Det är möjligt att också det var för tidigt, fast hon var å andra sidan rörlig och klättrade omkring och hade sig i den där sulkyn, så hon kunde åtminstone själv kontrollera att man verkligen fanns där. Men hemma åkte hon fortfarande ofta vagn, vänd åt det trevliga trygga hållet.

Det är såklart så att framåtvända späd- och småbarn oftast har föräldrar som tar väl hand om dem. Och kanske orsakar det inga enorma trauman att åka framåtvänd. Men jag är ändå övertygad om att man försvagar grunden för ett barns livstrygghet om man inte ger dem möjlighet till den samvaro som alla barnvagnspromenader faktiskt är när man har ögonkontakt med sitt barn, när man kan prata, skratta, jollra, sjunga och busa tillsammans. Man vill väl se sin unge! Man vill väl vara tillsammans med hen! Mina barns viktigaste språkinlärning har troligen skett i barnvagnen. För att inte tala om hur svårt det är att se sig mätt på de små där i vagnen!

Nä, hur tänker folk egentligen.