and Billy likes to peel the labels from his bottles of Bud

En gång köpte jag ett par böcker av Aino Trosell – av henne personligen när hon hade egen monter på bokmässan. Ska jag signera den, frågade hon med pennan redan i hand och slog upp försättsbladet. När jag svarade nej tack såg hon överrumplad ut, nästan lite stött, och muttrade: De flesta brukar vilja det.

Det finns massor med massor med bra författare; Aino Trosell tillhör dem definitivt. Men det faktum att de har skrivit sin namnteckning i nån av sina böcker förhöjer ju inte bokens kvalitet. Okej: det försämrar den inte heller – men varför ska man ha författarens autograf? Eller nån annans autograf över huvud taget?

De boksignerande författare som jag har gått förbi på mässor och i boklådor är många. Men idag tvärnitade jag. Bengt Ohlsson satt i entrén till bokhandeln i Ringen. Åhhherreguuu! andades jag till maken när vi hunnit fem meter in i butiken. Det är nästan så jag skulle vilja gå fram och prata med honom men jag törs inte! Han är ju inte bara bra, Benke (nej, jag är inte "Benke" med honom, men smeknamnet är allmänt utbrett i kultursfären): han skriver dessutom som jag själv skulle vilja kunna skriva. Eller kanske: som om han vore nån man skulle kunna ha till vän. Och den kombinationen gör mig hispigare än vilken uppburen författare som helst som jag inser befinner sig miltals bort från mig och det mesta jag kan relatera till. Jag blir helt enkelt så I'm not worthy och rodnar och svettas och kan inte för mitt liv komma på nånting vettigt att säga.

Och vettigt måste det vara, det går ju inte an att bara stega fram och säga Jag tycker du är jättebraaa, nej det måste vara nåt smart och insiktsfullt och helst kvickt också (ni kommer ihåg att skratt är bra), nåt som inte ögonblickligen försvinner i flödet av Den ska vara till min syster Anita och Jag tänker ge bort den i juklapp, till Katrin. Varför jag känner den pressen kan man ju fråga sig, men så är det i alla fall. De flestas namnteckning bryr jag mig inte om, och de få vars signatur jag faktiskt skulle kunna tänka mig att ha i en bok törs jag inte prata med.

Såna nojor lider inte maken av alls. Han grabbade tag i sin frenetiskt protesterande hustru och släpade henne och hennes hundrafemtio invändningar med sig fram till Benke. Där inledde han ett samtal om dennes roman Vägs ände, vilket visade sig vara ett bra drag: Ohlsson såg intresserad ut och frågade hur vi hade kommit att läsa den, eftersom upplagan var låg och uppenbarligen hade sålt dåligt. Sen blev det prat om bibliotek och lite annat. Och jag fick äntligen säga till Benke hur jättebra den skoningslöst brutala Vägs ände är. Jag vet att jag har sagt det förut på denna plats, men: läs den, för allt i världen.

Och till på köpet kan det hända att jag om sisådär nio dar kommer att äga en bok med en författarsignatur i. Kors i taket, typ.