Goodbye yellow brick roof

Hemresedag: jag står nybadad i solskenet på min lilla balkong och borstar tänderna; bäddar ömsint ner stunden i skrinet av alltidminnen: en knagglig milt skimrande sötvattenspärla på rosa smyckebomull.

Alldeles utanför balkongens högra kant tar grannfastighetens tak vid: en halsbrytande kälkbacke i rött tegel. Jag stirrar på det och känner hur det hisnar i maggropen. Tänk om man kastade sig ut och åkte kana på det taket! Man skulle slungas rakt ut en kort bit, men sen skulle man falla rätt ner i gatan, krossas mot asfalten sju våningar nedanför; vad skulle man tänka under de oändliga sekunderna som fallet varade; skulle man skrika; skulle det mitt i färden mot den brutala undergången finnas ett element av förtjusning, ungefär som i en riktigt välgjord otäck berg-och-dalbana?

Tanken är inte suicidal om nu någon trodde det, men den är välbekant: den infinner sig allt som oftast i liknande höjdsituationer, och jag minns tydligt första gången jag fångade in den och beskrev den: det var vid ett rödljus i en enorm korsning nånstans i Kalifornien, åtta filer i alla riktningar, en stor yta som blev tom några nervpirrande ögonblick medan alla ljus visade rött; därefter en störtvåg av framvällande obönhörlig plåt som vrålande kastade sig ut ur startboxarna: Tänk om man körde ut på den tomma ytan just när korsande trafik fick grönt, man skulle bli slarvsylta, en ogräddad köttfärsröra i en hopknycklad konservburk; vad skulle man tänka när den där muren av fordon kom vällande, skulle man skrika, eller skulle man kanske fnittra lite grann, hysteriskt fast euforiskt över att ha vågat …?

Kom inte och säg att du, k. läsare, aldrig har känt av det där på ett eller annat sätt.

Nyligen läste jag en barnpsykologs förklaring till den ibland nästan vrickat starka skräck som föräldrar känner inför att deras barn ska råka ut för nåt. Många föräldrar bär på tankar som de kanske aldrig törs ventilera ens för sin medförälder: Tänk om jag plötsligt bara kastade bebisen framför tunnelbanetåget! Tänk om jag puttade ner bebisen för den långa långa trappan! Tänk om jag knuffade ut barnvagnen framför alla bilarna! Man tänker detta och en hand av is klämmer åt kring hjärtat, man får inte luft på ett par sekunder.

Psykologen förklarade att såna tankar är en form av beredskap, ett sätt att hålla alla skyddsmekanismer på tårna. De är en manifestation av att man är medveten om farorna: tänkte man aldrig tanken ut så att man nådde dess konsekvens – bebisen skulle dö – fanns det risk för att man skulle utföra nån av de här handlingarna på ren tokimpuls. (De beskrivna situationerna är förstås extrema, men de är analoga med Tänk om jag tappar bebisen i golvet, Tänk om barnet äter de där liljekonvaljbären och Tänk om bebisen sticker fingrarna i eluttaget: mer rejäla faror; situationer som ingen skäms att säga att de försöker förhindra.

Likadant alltså med min tegeltakskana: tanken kommer för att den vill berätta att jag kanske bör överväga en alternativ aktivitet denna dag. Ske alltså: nu ska jag shoppa några timmar innan tåget går. Det kan vara halsbrytande det med, om man väljer rätt – eller fel – butiker.

to the seats with the clearest view

Vilken är den ultimata lyxen? Är det en tolv karats diamantring? Att bada bubbelbad under bar himmel? Eller att få fylla sig till bristningsgränsen med belugakaviar och jättedyr champagne på nån annans bekostnad? Kan det vara en halvårslång kryssning i Västindien med all inclusive? Eller ett specialdesignat haute coutureplagg handsytt av Madonna? Månne är det att åka guldpläterad dubbeldäckarlimousin genom von Ankas kassavalv? Kanske att bada i lärkmjölk doftande av sekret från den heliga skarabé av vilken det endast existerar sju individer under roten av ett ökenfetblad som bara skjuter upp över markytan vart nittiofjärde år?

Nej, nu får ni gissa bättre, snälla k. läsare! Eller nä förresten, jag ska säga det: den största lyxen av alla jordiska lyxar måste vara att se en film på en riktig premiärbiograf. Inte i nån jäkla multiplex, utan i en jättesalong med ridå som dras för och sen ifrån innan filmen börjar; med en kolossal duk som man sätter sig så nära – helst på första raden där man kan sträcka ut benen hur långt som helst; det gäller dock att ha nåt att lägga upp fötterna på – att man måste vrida en aning på huvudet för att kunna se hela bilden; en salong där man håller snattran från första bildrutan till den sista därför att man inte sitter hemma i sitt vardagsrum och kan babbla sönder koncentrationen ostraffad; och där man njuter av det lilla biogodis man köpt eftersom man inte kan springa i skytteltrafik mellan soffan och skafferiet. Alla hembiosystem kan fara och flyga: det är det här som gäller. Det här är grejen. Detta, mina k. läsare, är den yttersta – den yppersta – lyxen. Och den har förvägrats mig sen jag och maken var på nån av Ringenfilmerna den 27 december 2004, samma kväll som flaggstången blåste av: därav mitt smått exalterade tonfall.

När jag kommer hem igen ska jag kolla på Dirty Dancingvideon som jag stödköpte på Stadsmissionens second hand härförleden och hoppas att det inte dröjer till 2010 innan jag får möjlighet att gå på bio igen.

Tuesday night book club

I det här hotellrummet känner man sannerligen att man äger hela staden: det ligger överst i huset och har en balkong som vetter ut över tallösa svarta tak, en svart vidd interpunkterad av kupoler och spiror samt en malplacerad, stor björk som måste växa på nåt av taken. Egentligen är det ett rum att dela med nån. Men den här gången är jag ensam och det är vackert så.

Mobilen är 08.35 när jag vaknar och min första tanke är att det blir ljust genom de vita dubbla fönsterdraperierna, att solen skiner. Min andra tanke är att jag inte behöver siga upp. Jag ligger fullkomligt orörlig i över tjugo minuter och mår som … nej, det trotsar alla försök till beskrivning. Visst känns det i kroppen att det blev både vin och, på nattkröken, groggar igår, men det känns bra, och i mungiporna känns det att det blev en hel massa trevliga människor, att det började med att jag träffade de första jag kände redan på busshållplatsen och att det bara blev bättre och bättre. Kollegan från Torsby har en helt avväpnande stil och genomförde med troskyldig enträgenhet ett värmländskt tema i umgänget kring sig (alla trevliga fann hon en Värmlandskoppling åt, och gick inte det så uppfann hon en).

Några viktiga kontaktpersoner träffade jag, men alla var där, förre statsministern skred fram genom lokalerna med ett självbelåtet småleende, och jag mötte den karismatiske pianistens blick* och höll på att falla till golvet, och efter en hel afton – begivenheten inleddes redan klockan fem – bland många hundra författare och kulturpersonligheter orkar inte ens en lättimpad lantlolla som jag tänka annat än Jaha, kul när nachspielsbordet befolkades av länge beundrade författare. Herregud, dôm ä fälle fôlk dôm mä. Dôm dricker grogg dôm mä.

Och efteråt smällde mina klackar i husravinerna på Östermalm, och även om jag inte hade örnkoll på hur gatorna löper i förhållande till varann, och hemvägen därför blev en icke oansenlig extratur i en stad där asfaltsläggarna nästan slapp maka åt sig, var mina löparben starka och vakna och ville egentligen inte sluta marschera, och det sista jag gjorde var att sitta på min lilla himmelsbalkong och röka en cigg till, och trots att detta är mitt i centrala Stockholm syntes faktiskt en hel del stjärnbilder.

*Bäst att understryka här för den k. läsaren att jag inte, jag upprepar: inte, finner Robert Wells karismatisk.

or take it any way you like

Som jag har sett fram mot den här utflykten – av flera skäl. Få gräva ner mig i Tibetdeckaren som är så tjock och som inte låter sig läsas bara sidvis de få gånger då den osannolika konstellationen ledig stund och ork inträffar. Kunna koncentrera mig på att formulera blogganteckningar som är lite mer genomtänkta än vardagens hålögda brukstexter. Bada i badkar. Sova när och hur länge jag vill. Träffa folk. Gå på utställningar och hinna läsa skyltarna!

Ja det och mer hade jag sett fram emot inför den här resan. Ändå är det som om jag, när avgångstiden är så nära att jag känner dess andetag, inte vill iväg. Kvällen innan försöker jag packa. Det borde inte vara så svårt för en som numera är van att ställa med förnödenheter åt ett helt menageri. Bara en person, en vuxen. Men nej. Rena trosor kommer jag på, men sen är det stopp. Vad ska jag ha på mig på förlagskalaset? Det brukar alltid vara tjugofem sensommargrader varmt den dan men i år ska det bli tio och ostadigt. Liten sommartrasa – den lättvindiga lösningen – går alltså bort. Och de där kragstövlarna jag har i garderoben, är de pinsamt fel att ha trots att det säljs höga stövlar som aldrig förr just nu? Jag menar: de är ju ändå inte årets modell, och inte förmildrande retro heller. Jag har verkligen släppt greppet om allt vad mode heter de senaste åren. Det är liksom ingen idé: med kladdande småbarn, med jobbet hemma, utan nåt IRL-umgänge att tala om (alla våra vänner bor nån helt annanstans än vi). Å fjärde sidan bryr jag mig inte lika mycket längre: jag skulle ledigt kunna tänka mig att gå dit i precis de här fläckiga jeansen och nån t-tröja; fast å sjuttonde sidan är det ju kul att klä upp sig. Och vaaad ska man ha med sig för gåbortspresent till förlagscheferna? En flaska vin? (skrattar hysteriskt) Nej, nu vet jag: en bok som jag har översatt! På deras förlag! (skrattar som om dårkistan vore nästa anhalt)*

På natten är min lilla dotter så snuvig och täppt att jag lyfter över henne till stora sängen när jag lägger mig. Hon har det jobbigt och en vaknatt nu gör mig ingenting. Dessutom ska jag ju vara borta från henne i flera dagar. Hela natten håller hon sina små händer på mig, var som helst på min kropp, bara för att säkert veta att jag är där. Det är ljuvligt, men det är som om hon förstår att vi ska skiljas åt snart. Vi ligger båda halvvakna större delen av natten och håller om varann, slumrar till, men vaknar igen och söker varann. Hur ska jag kunna lämna henne? Om så bara två nätter?

I halvdvalan försöker jag tänka ut vad jag ska ha med mig men lyckas inget vidare. Funderar allvarligt på att ta med mig det lilla barnet. Fast då skulle jag ju lika gärna – eller ännu hellre – kunna stanna hemma. Och när jag till slut gått ombord och tåget väntar länge på möte på stationen i min by (som inte ens finns längre, stationen alltså, men som är den första man passerar efter att ha åkt in till centralorten och klivit på tåget där) i väntan på att ett annat tåg ska köra förbi, då är det mycket nära att jag hoppar av och knallar hem. Maken och mini har säkert inte ens hunnit hem än. Vad överraskade de skulle bli!

Men jag sitter kvar, måste väl försöka släppa taget. Solen är skarp och tveklös och flimrar in genom rutan, men ute vet jag att det är kyligt. Den jävla sommaren med sina stroboskopiska växlingar mellan sol och skugga spelar över mig, gör mig matt. Jag lyssnar på Greg Kihn och på Grover Washington, Jr. och sen på Howard Jones, och vi passerar Degerfors där det är expeditionstid just och efter det, ja efter det tänker jag att jag väl får köpa nåt att ha på mig, och några badbomber (i gåbortspresent til förlagscheferna, ha ha) och vad övrigt är, ja det ordnar sig väl.

*Blotta tanken på att ta med sig en gåbortspresent till ett kalas med 750 gäster, varav den överväldigande majoriteten inte ens känner värdarna till utseendet, är naturligtvis komisk.

Pilutta dej

Mitt i all turbulens går ju livet ändå vidare. I vår familj går det vidare på två små par ben varav det enas steg på sätt och vis är de största trots att de är kortast, skakigast och färst. (Jo, jag vill att superlativen av få ska heta så. Jag vill att det ska finnas en superlativ av få och att den ska heta så.)

Minstingen utkämpar dagliga strider med allt som händer i hennes kropp. För några dar sen fick hon två tänder samtidigt: undra på att det har varit extra jobbigt att få ro om nätterna! Och detta i samma veva som hon försöker glömma bort att hon inte kan gå. Den världsbilden stämmer nämligen inte längre. Hon kan gå, men törs ännu inte lita helt på det. Vill inte riktigt vara en sån som inte måste bli buren av pappa eller mamma jämt, jämt. Är inte beredd att släppa ifrån sig den trygga närheten. (Hon begriper antagligen inte att vi gärna bär henne även sen hon visat att hon inte behöver bli buren.) Sex steg är henne personbästa hittills och hon skulle kunna fortsätta hur långt som helst om hon inte drabbades av ett fnitteranfall och kastade sig i nån vuxens famn. På lördag fyller hon ett. Storasyster tog klivet till gående individ dan innan sin ettårsdag.


Storasyster, ja hon har lärt sig vissla minsann, ännu inte fyra fyllda. Hennes kamp handlar om sin nya plats i familjedynamiken. Det känns ofta mycket svårt att ha blivit äldre syskon. Humöret är som vädret under försommarens åskperioder och speglar nog inte bara hennes mors livskris. Hon – modern – önskar sig redskap för att kunna hjälpa sin kloka, vilsna lilla storflicka till rätta.

Anekdoter genereras:
Snartfyraåringen, hela dagen iförd ett par fevingar på stranden, tillfrågas av charmad dam:
"Är du en fjäril?"
"Nej. Jag är ett barn."

Dom kan väl äta tårta istället?

Två skilda kulinariska intryck från resans sista dag:

Elsa Anderssons konditori i Norberg.
Fik med kultstatus & snuskigt snaskiga bakelser.

Nånting som färdats i en plastpåse i en varm bil i en vecka
och som inte längre är en grevéost.
Borta bra men hemma bäst.

Så, nu åker vi ut och irrar igen.

Men i Sveg är det verkligen inte roligt

Alla har vi väl ortnamn som vi fnissar åt för att de heter nånting löjligt. Var dessa platser ligger har man ingen aning om, och inte vill man veta det heller. Men om Ockelbo är en sån ort för mina k. läsare måste jag be er svälja skrattet och genast slå upp kartboken på Gästrikland. Just det: ett av de landskap som man aldrig kommer ihåg när man ska försöka räkna upp alla tjugofyra. Där ligger Ockelbo, och dit är det verkligen värt att fara.

Jaså, varför det då? frågar sig den blaserade charterturisten som hellre väljer en all inclusive till Mauritius. Tja, Ockelbo kanske har lite svårt att konkurrera med Mauritius, men det beror i så fall mest på att de inte spelar på samma plan. De är liksom lite svårt att jämföra. Seså, åk till Ockelbo först, så kan ni ta Mauritius sen.

Sen några år finns i Ockelbo det storslagna, ständigt växande projektet Wij trädgårdar. Ett visst trädgårdsintresse är kanske ett krav för största möjliga behållning av ett besök här, och jag tänker inte säga så mycket om trädgårdsanläggningen här och nu. Istället blir det bilder från en av de tuffaste konstutställningar jag sett på länge.



I Valsverket, som ligger precis i anslutning till Wij trädgårdar, ställde när vi var där glaskonstnären Kjell Engman ut. Själva glasskapelserna var väl inte riktigt i min smak, men det var däremot kontrasten mellan den sträva, hårda interiören i verket och det sköra glaset i de klara färger som konstnären valt. Tillsammans med ljudsättningen blev helheten en häftig upplevelse.







Resten av resan lyssnade vi på Hjälphunden rycker ut som Amanda köpte i den enorma och enormt inspirerande konsthantverksbutiken på Wij. Hon älskar verkligen denna skiva, som lyckligtvis även är rätt bra i föräldraöron. Man pallar sex–sju genomlyssningar i sträck utan att tycka det är särskilt jobbigt. Och grodan är kul och tacksam att imitera. Ihop – uuut – isaar!

King Kong Kartong

Nåväl: åter till den smärre semesterresan. Det är nog inte många som vet att Ramsele ståtar med en resebroschyrblå swimmingpool – själv hade jag ingen aning om det förrän på kanske sjätte besöket på orten i fråga (möjligen beroende på att ingen hade tänkt så vidare värst mycket på simbassänger de vintrar som jag hade varit där) – men ännu mer exotisk är ändå thaipaviljongen i Bispgården.

Paviljongens tillkomst har en tämligen säregen historia, men nu står den där i alla fall stadigt på den med nittio meter långa betongpålar förstärkta markplätt som några buddistmunkar pekade ut som den gynnsammaste platsen för en paviljong. Bland annat fanns där en pöl som skulle gå att dämma upp för att åstadkomma ett vatten som byggnaden kunde speglas i: en mycket viktig egenskap hos den lokalitet som ska hysa en paviljong, en kunglig till på köpet.

Inne i själva paviljongen kan man se en staty i naturlig storlek av kung Chulalongkorn, vars namn för tankarna till eufemismer som "Demokratiska folkrepubliken" (och liknande som diktaturer brukar få heta) eller "Stefan och Krister" (som brukar kallas för humor): kungen borde rätteligen ha hetat Chulakortkorn. Fast man har ställt upp honom på en halvannan meter hög sockel och klämt på honom en jättehög hatt för att blanda bort korten. Eller också är det helt enkelt ett metanamn.

Väggarna är klädda med vitrinskåp fyllda av gåvor från prominenta personer. Huvudsakligen är det höghöns inom militärväsendet och vid olika byggföretag, och donatorerna är namngivna förutom "6 byggnadsarbetare" som är med på en present men som får vara anonyma. Ingen titel, ingen plakett, njä njä njä njä njää njäää! Särskilt populärt att ge till kungens ära är kransar och andra kreationer av pappersblommor (som förstås ska föreställa de alldeles äkta blomster som används där klimat och växtzon medger det).

Dessutom står där tre stycken skickligt uppstoppade påfåglar, och i björkdungen utanför finns ett elefantpar som föreställer de båda elefanterna i Kolmårdens djurpark. Elefanterna skulle egentligen ha bott i Bispgården, men Astrid Lindgren vände sig så ångestfullt i sin grav när hon fick reda på att de arma tjockhudingarna skulle stå där uppe i det arktiska klimatet och långledas att man beslöt nöja sig med ett par representanter i gediget trä. (Istället står krakarna och är suicidala i ett totalt sterilt, ökendammigt hägn i Östergötland. Vi såg dem där i fjol och en mer deprimerande tillvaro är svår att tänka sig.)

Nytt sen vi var där senast var ett orangeri med en ganska blygsam men fin tropisk miljö där etniska svenskar som olika typer av bräken och stensötor samsades med blattar som bananträd, brudorkidéer och hibiskusbuskar. Resultatet är sparsmakat och vackert: en lyckad tvärkulturell integration.

Efter att ha beglott denna thailändska skönhetsfläck mitt ute i den ursvenskaste av ursvenska tassemarker kan man fylla magen med dyr men riktigt god thaimat samt köpa det sedvanliga ursvenska krimskramset, nämligen alla upptänkliga produkter i form av eller prydda med svenska flaggor och/eller älgar eller katter. Man kan förstås också låta bli.




Själv kan jag svårligen låta bli att förundra mig över det kosmiska sixdegreesspelet: i en annan liten paviljong satt en sömmerska från en syateljé i centralorten i kommunen jag bebor. Hon sydde thailändska dräkter av nåt slag. Det där måste jag fråga om när jag går och får mått till min mc-fleece tagna där. Hur känner du kung Gummiboll? Anser buddistmunkarna att det går att anlägga en thailiknande badort i Ragunda kommun? Hur kan allting hänga ihop som det gör utan att precis varenda kotte har krokiga fingrar?

washing their cars on their lunch breaks, hosing and scrubbing as best they can

Hur sommaren lyckats göra sina dagar kvalmiga utan föregående högsommarhetta är mig en gåta. Efter senvårens första, galet varma veckor blev allting bara gråhet och letargiskt regnande. Först nu kommer värmen. Och då är den plötsligt tryckande på ett sätt som gör kvällarna och nätterna till en ljum lisa. Dagarna pressar en full med varsel om annalkande åskregn och emellanåt drar våldsamma blixtangrepp förbi forgive me this attack on you men utan att komma ända fram och utan att utlösa lindrande regn.

for I know not what I do

Den här kvällen är jag dödstrött redan klockan nio och är nära att somna stående i duschen. När jag äntligen kommer i säng är klockan halv tolv och då är jag övertrött och klarvaken. Lyssnar till barnens andetag, får ge minstingen vatten flera gången när hon orolig svettas upp ur sömnen. Det blir mer och mer omöjligt att somna you don't know where you've been Långt efter midnatt tassar jag ut ur sovrummet, tar med mig podden och går ut. Natten är barmhärtigt sval och mörk men min rastlöshet förmår de milda vindfläktarna inte blåsa bort. Samtal som förts tycks fortgå utan att nånsin nå nånstans what can you say now that I haven't heard a million times before Kräftgång, kretsgång, het gröt, bränd tunga, brunnit brann brinna. Brände bränt bränner. Bränder brand förband they cut you up with a knife then they give you a band-aid nej, inte ens de fånigt glada trallar jag letar fram i podden får mig ur det onda spåret. Trasig och sönderbränd och med ett klisterlöst plåster återvänder jag hem maybe I'm just damaged goods Lägger mig, försöker hitta nån ro.

when the night closes in you feel it under your skin

Och då, genom det öppna fönstret, hör jag tre skarpa knallar: som skott I leave a few shots in my gun Sen: tystnad. Det var på vår tomt det smällde, det hörde jag ju; jag måste ut och se efter. Svart är det, vi har inte skruvat i glödlampan i lyktan på uthusknuten, och jag får stå stilla en stund för att så småningom, i det perifera synfältet, kunna urskilja eventuella rörelser. Törs knappt andas, vill inte märkas av rädsla att bli överfallen; vill väsnas för att skrämma bort inkräktaren. Men ingenting rör sig. Vad det än var som fanns där förut you were with me all the time så finns det inte kvar now you're out of sight and out of mind

the ghost of you and a phantom pain

När jag lägger mig i sängen för tredje gången är det mycket sent, men nu somnar jag prompt, eller kanske mister jag sansen av pur chock maybe if I lie real still it will go away maybe it will På morgonen vaknar jag av att tårarna rinner, ohejdbara. Nånting dog där ute i natten och jag sörjer det, sörjer förbehållslöst trots att jag inte fick lära känna vad det än var.

there isn't anything between us

Ja det är en förbannad sommar.

happiness is getting you down

Igår slog det mig så hur sorgligt sällan jag cyklar. Och eftersom jag skulle mig till krogen på tjuvstart av den stundande körterminen, och eftersom det faktiskt råder sommarvärme för tillfället, bestämde jag mig för att cykla hem från körölen (nej, det är inte ett ungerskt ord. Läs det igen: kör-ölen). Jag och cykeln blev skjutsade in till stan (nån måtta får det vara: jag hade ingen lust att anlända svettdrypande med köttfärsfärgat nylle, ungefär lika fräsch som om jag blivit körd i torktumlare i nån timme fast utan att ha blivit tvättad först), och sen kunde jag dricka några pilsner utan att för den skull behöva plikta med tre–fyrahundra till den lokala taxirörelsen, som mig veterligt inte har nånting att göra med krogen vi besökte. (Jo, man kan ju vara nykter. Jag är bra på att vara nykter på krogen, jag har övat på det i mååånga år. Men igår lockade inte det alternativet.)




Framåt nattkröken: hemfärd. Utanför stan, ute ur de sista gatlampornas ljuskretsar, var det mörkt, och de uschliga små cykellamporna som jag hade letat fram och fått att fungera var inte ett dugg hjälpsamma. Fast jag har lärt mig att inte titta på marken om jag går på vägar som leder genom skog, utan att istället fästa blicken på himlens ljusa spår ovanför mig, och även om den metoden blev ganska vinglig med cykelns högre fart fungerade den. När jag kom hem var jag alldeles euforisk och höll på att svischa förbi vårt hus eftersom jag inte ville sluta cykla.

Att spela samma gamla maxitolvor i en freestyleliknande apparat som i min gröna ungdom bidrog förmodligen också till min mer eller mindre illusoriska känsla av att vara spänstig och stark: som då när jag var tvungen att cykla jämt och överallt och inte tyckte det var ett dugg kul. Vi har sagt det förr och vi konstaterar det ännu en gång: frivillighet är nyckeln. Till cykeln, och nästan allt annat också.

C

Intresseklubben uppmanas att ta fram penna och block genast, för nu blir det vägning och mätning av navelludd igen:

Det här är Miss Gillettes hundrade blogganteckning. Sen två dagar innan hennes yngsta dotter föddes har hon skrivit här i snitt var tre och en halfte dag. Miss Gillette har frågat sig om detta kräver nåt slags firande, men nöjer sig med att posta en anteckning som ska minna om den där allra första tiden, den som var kliniskt ren från länkar och bilder.

Nästa sensommar har Miss Gillette statistiskt underlag för en komparativ år-för-år-analys. Förmodligen kan den k. läsaren knappt bärga sig till dess.

Ur kult i tiden

Så nära har jag aldrig varit musik- och kulturfestivalen Urkult i Näsåker. I år kom vi faktiskt ända fram till entrén, ja, snartfyraåringen klättrade rentav på grinden. Emellertid blev det så att hela sällskapet satt halva dan strax utanför stängslet och gjorde mest ingenting. Eller: de vuxna gjorde det. Barnen gjorde inte ingenting. Det gör barn sällan.

Förtäring fanns förstås att tillgå även för snåljåpar och/eller latmaskar som inte orkade masa sig bort till affären i själva samhället för att där byta ett antal hundralappar – i vårt fall sammanlagt fjorton stycken – mot biljetter till dagens uppträdanden. Från menyn:

Som hämtat ur en skräckelrulle. Men priset var ju humant.

När vi alla var grundligt trötta på den där sandlådan tog vi tillfället i akt att gå ner till det mäktiga fallet alldeles nedanför själva festivalen, Nämforsen. Unikt för Nämforsen är de väldiga mängder älgar som hällristats där nån gång i tidernas gryning, eller möjligen på deras förmiddag, kanske framemot lunch ungefär. Det är rena älgfetischismen, och man är väl inte riktigt säker på varför det ristats så enkelspårigt just här, men gott om teorier finns det och intresserade kan garanterat leta fram massor med spännande läsning om fenomenet på nätet och biblioteket. Ett smakprov:

Svälj en älg

Jag vill verkligen uppmana alla mina k. läsare att skynda sig att fara till Nämforsen och ta del av miljön innan stackars fattiga Vattenfall, som väl knappt gjorde 17 miljarder i vinst nu senast och tycker sig behöva dryga ut kassan en smula, bestämmer sig för att strypa "turistvattnet" och berövar oss det galet överväldigande dånet och de respektinjagande vattenmassorna som skummande av kraft får en att känna sig vederkvickande liten och svag. (Jo, man behöver faktiskt det emellanåt.) Hällristningarna är inte hotade, men upplevelsen skulle bli bra mycket fattigare utan forsen.

Den här detaljen från fördämningen är
så gammal att fotot blev sepiatonat

Efterspel:
På hemvägen, åter inne i min mobiloperatörs näträckvidd, fick jag ett meddelande som skickats flera dagar tidigare, nämligen samma dag som vi suttit utanför Urkult. Hej, det är Hötz Mayer, jag är på Urkult och det har slagit mig att Karlsson bor i Ramsele, det är ju alldeles i närheten, bor han kvar där? I så fall skulle jag vilja ha numret till honom, och det har säkert du.

Jag relaterade detta för maken och vi språkade lite om saken:

"Hötz Mayer, det är väl han som har fått din katt?"
"Ja."
"Och som bor i Bottringe?"
"Jo."
"Så han känner också Karlsson?"
"Jovisst, genom Rörelsen vettu, precis som jag." Jag tänkte efter ett tag. "Herregud, honom har jag ju också känt i tjufem år i år! Inte klokt."
"Hur lärde du känna honom egentligen?"
"Tja du. Det var en bussresa till ett internationellt läger. Jag minns det så väl för han var nyförlovad då, och han pussade sin fästmö på magen där i bussen, och själv var jag ju värsta fjortisen så jag blev helt bestört och tänkte att å, den dan man är så garvad så man blir pussad på magen av nån i en buss med femtio pers ombord, himmel, det kommer jag aldrig att få uppleva …"
"Hur gammal är han egentligen?"
"Hmm. Jag var femton då och han var tjufem, då måste han ju närma sig femti, nej han måste ha fyllt femti. Fan, han måste vara femti!"
"Messa och fråga."
"Fan, du måste ju vara femti! Ska jag messa det?"
"Ja, varför inte."

Men jag gjorde det inte. Till nån annan kanske, men Hötz Mayer skulle inte ha höjt på ögonbrynen om han på en förfrågan om ett telefonnummer fått svaret Fan, du måste ju vara femti! Och då är det ju liksom inget kul.

Jag har väl ingen jättestor bil

En smärre semestertur har företagits. Trots att den bärbara datorn följde med på hela resan utan att vare sig gå sönder eller glömmas kvar nånstans blev det inget bloggat, nehej då. Den lilla tid och den stackars söndertrasade koncentration som inte gick åt till barnen och deras behov och förströelse var jag tvungen att ägna Kjell Westös Där vi en gång gått eftersom låntidens slut tornade upp sig som en … utgången låntid vid hemkomsten.

(Rent parentetiskt: Där vi en gång gått var tveklöst läsvärd. Westö är sannerligen ingen ojämn författare: han behärskar sitt hantverk [även om han faktiskt tycks ha vissa bekymmer med att skilja på personliga och reflexiva pronomen]; jag har aldrig läst nån roman av hans hand som varit mindre än gedigen. Den här berättelsen – om Helsingfors framväxt fram till andra världskriget – är fängslande, det ser jag ju; dessvärre förmår få figurer i persongalleriet fängsla mig, hur vältecknade och intressanta de än är. Det hela tycks vara en fråga om rätt bok vid fel tidpunkt för min del, och om det kommer en fortsättning läser jag naturligtvis den. Men så tagen som av Drakarna över Helsingfors lär jag nog inte bli av fler Westöromaner.)

Detta med att blogga under resans gång har jag haft anledning att fundera på. Det finns en svensk äventyrare som har sprungit, eller vandrat eller vad han nu har gjort, tvärs över hela eller delar av USA, eller nån annan kontinent, och som har bloggat fort… eh …löpande. Många är väl de som har följt hans vedermödor, och det är förstås på många sätt fantastiskt vad tekniken kan åstadkomma, och det ena med det tredje.

När maken berättade om den här bloggen tänkte jag genast på Ernst Brunner, som för ett antal år sen fotvandrade i Italien mitt i smällheta juli. Det var så varmt att hans tånaglar ramlade av efter ett tag, men inte bloggade han, inte. Istället fick man läsa hela vandringsdagboken i ett svep, efteråt. Men är det med nödvändighet tekniskt efterblivet att låta bli att blogga genast (vilket inte var nåt alternativ då Brunner fotvandrade: han gjorde det före bloggboomen)? Jag tycker faktiskt inte det. Att skriva om helheten, att formulera sig när man sitter och betraktar resultatet av resan – med facit i hand, om man så vill – placerar ju en hel buffé av stilgrepp på ens bord. Han som bloggar dag för dag kan till exempel inte skriva Klockan elva minuter i två i eftermiddags sprang jag genom en liten sömnig småstad där min blivande hustru just kom ut från Pay-Mart, fast det vet jag förstås inte än eftersom jag inte la märke till henne och inte Den fluga som jag fick i ögat idag kommer att leda till en besvärlig ögoninflammation som inte ger med sig förrän strax före jul nästa år, men det har jag förstås ingen aning om nu ikväll, och inte kan han skriva Att min snubbling i den där nerförsbacken skulle ge upphov till en formlig fjärilseffekt vars verkningar visar sig ända borta i Ukraina om tre månader kan jag på inget sätt föreställa mig i skrivande stund. Ja, ni fattar.

Kort sagt: har man ett starkt kontrollbehov är man nog ingen ögonblicksbloggare. Och det här resonemanget skulle, förmodligen utan att låta alltför sökt, kunna leda fram till en betraktelse över mitt eget tillvägagångssätt nu när jag ska skildra min blygsamma semestertur. Men det gör det inte. Jag har som mina k. läsare redan märkt inte rapporterat under resans gång, och jag tänker inte heller knåpa ihop en välkomponerad helhetsskildring. Ooo nej: jag, jag går baklänges mellan dessa båda vägar och bloggar ögonblicksinfall i efterhand. Hur motvalls är det?

Första sprattlet: Sundsvall. I en leksaksaffär hittar jag bokmärken med hästar, samma gamla motiv som jag själv hade när jag var liten och varav jag fortfarande har några kvar nånstans:


Detta gav förstås upphov till förtjust pipande och skriande. Fast när jag bläddrade längre in på snurran förbyttes entusiasmen i fasa, för där träffade jag på följande bokmärkeskartor:

Men vaf…?

Eftersom de märken jag själv hade finns kvar än idag måste det ju omvänt betyda att också de andra motiven fanns på den tiden. Och jag hade dem inte! Tanken bogglar. Jag inser nu att det går omkring tusentals kvinnor och tjejer och känner sig lika hemma i de där obekanta miljöerna som jag själv gör i till exempel skogen där de stora arbetshästarna står i skogshuggarlägret. Mäkta sällsamt! Och de å sin sida kanske inte ens känner igen skimmeln med den kuperade svansen! Ändå har vi alla varit lika olidligt hästtokiga.

Nu bjuder jag på andra versen av Jag har en häst så som den framfördes av Ivan Boring i Rockdepartementet i mitten av åttiotalet (fritt ur mitt minne, man det går nog att lyssna på SR:s hemsida om man är intresserad). Melodin är Springsteens Goin' Down.

Jag vet att killen är hårig och fin
under en t-shirt som luktar bensin
Han kan meka och han kan skruva
men han har inte nån gummiluva (= ridhjälm, reds. anm.)
Han kan sladda och han kan krocka
men tror du han kan mocka, mocka, mocka
åt en häst, häst, häst, häst
refr:
Jag har en häst, häst, häst, häst
Jag har en häst, häst, häst, häst
Jag har en häst, häst, häst, häst