travelling up the Nile

Vi har varit internetlösa sen i torsdags förmiddag. Ja jag säger bara det, resten kan den k. läsaren fundera ut själv. Det har känts som undantagstillstånd ja snudd på krig. Man är så sårbar att man blir kall av förfäran om man törs låta tanken nalkas ämnet.

På andra sätt har nätlösheten istället känts som en frihet och det stämmer till en tanke som inte är särskilt skrämmande: att man skulle kunna skapa frivillig nätfrihet emellanåt. Medan de avlägsna relationerna skulle förlora på det skulle de allra närmaste vinna stort. Det har vi känt av nu.

Mer snart: bara tvungen att förklara bortovaron, nu.

zensommar

Ja: denna månad är min i dubbel bemärkelse solklara bästing. Jag djupandas igen, får tid för långa tankar, för leenden som inte bara är kisningar mot bländljus, för kjolar som smyger kring smalbenen på mig. För plommon. För ringblommor. För morgnar som är samtidigt svala och soliga. Och för bad. Stränderna är nästan tomma nu, vattnet friskt. Det kan svårligen beskrivas hur förnyat livet blir, avsköljt, efter varje nersänkning i det där ändlösa. Jag gnider kroppen med sand och frustar mig i igen och när jag vadar upp med vattnet strömmande kring kroppen är jag inte riktigt densamma som nyss. Hela den här tiden en stadgande ro i mig: som om månaden vore mitt hem.

Lillis i mina fli-lo-lopps. Samma månad, samma sand, annat år (förra).

mayday, this is Echo Hotel

Tänker för första gången på många år att jag ska testa att ge mig en loj söndagsmorgon, så efter morgonmys och frukost med barna lägger jag mig igen med DN Boklördag som jag inte hunnit läsa. Jag läser noga allt som intresserar mig och antecknar på läslistan de titlar jag inte vill glömma att nån gång ta mig igenom. Det tar tid att njuta en tidning på det viset och när jag är klar blundar jag och tycker det är syndigt att ligga och slappa så länge. Slår upp ögonen igen, tittar på klockan: 09.03. Det är sannerligen en nytt liv som har begynt.

Av alla omtalade böcker finns flera debutverk som verkar spännande, bland andra Molly Johnsons första roman Pansarkryssaren som jag genast för upp på listan. (Debuten skedde visserligen 1955, men boken föreligger nu i nyutgåva.) På romanens första sida får man vara med om hur en pansarkryssare med brutal kraft och beslutsamhet plöjer sig in i en svensk småstad. Den upplysningen vore ensam nog för att jag ska bli nyfiken. Det är ju en händelse så osannolik att den aldrig kommer att tima, men i Johnsons ord har man ändå möjlighet att få uppleva den.

Några timmar senare brölar ettan på en av kvällsblarrorna mot mig i byns affär. Jag rycker först till, men förstår nästan genast hur det hela ligger till: det kan inte gärna finnas nån annan anledning till att nåt så osannolikt som att en stridsbåt ränner rätt upp på land inträffar än att jag just precis har läst om en bok som handlar om exakt det. För så är det med mig: tar jag med mig paraplyet blir det inte regn. Gör jag det inte blir det det. Och så vidare. Att det är mig allting hänger på har jag vetat länge. Om nån annan har tvivlat på det har jag ju fått det ovedersägliga beviset nu.

I want to ride my bike

—Nej, sa Erlend. Man måste skapa sig själv. Inte hitta sig själv. Jag tror inte på det.

ur Släktfeber
Sara Paborn

Motorcykeln kom igång till slut. Att påstå att detta var Miss Gillettes förtjänst vore en grov osanning. Långfredagsåkningen hyste jag väl inget hopp om ens från början: det är inte alltid man får ut hojen i april. Men att hela maj, hela juni och dessutom halva juli skulle förflyta innan den arma maskinen drogs igång av ett styck van mekare och ett styck observant och rätt smart Make, det var rekord.* Då, den heta myggiga dan mitt i högsommaren, körde jag väl halvannan mil i jeans, T-tröja och lyckoyra** men sen dess har intet tillfälle yppat sig för körning.

Och jag har inte känt mig stressad för det! Omvälvningarna pågår än, starkt och bestämt, men mitt uppe i dem har jag hittat nånting att sätta fötterna på som känns stabilt nog att lägga tyngden på, att våga lita till. Naturligtvis går det att resonera överdrivet ingående kring det, men det får vara just nu. Enkelt formulerat handlar det om att jag lär mig att inte stressa upp mig och bli bitter över sånt jag för tillfället inte hinner. En smula självbelåten anser jag mig lyckas rätt väl: bara få gånger har jag jyckedräglat åt nån hojåkare som rullat förbi genom sommarlandskapet. Ler gör jag, följer dem med blicken, vet njutningen de upplever, men drömmer mig inte ut dit till dem, eller rättare: inte bort från där jag står, och är. Där jag är närvarande. Att vara närvarande, inte bara befinna sig ja ja jaa klyschigt klyschigt, men sanningen i en klyscha måste få uppenbara sig för var och en precis när h*n är mogen för den

Den felande länken (mellan c och mc, alltså).

Däremot kom jag mig äntligen för med att lämna in min en annan tvåhjuling som följt mig hit från västkustens stora småstad. Att cykeln med sitt bockstyre är hopplöst otrendig ger jag blanka fanen; att dess smala fullblodsdäck är illa lämpade för grusvägar, som man allt som oftast råkar på i dessa nejder, har varit kruxigare (och finns det nån enda mänska som medelst handpump kan pumpa ett sportcykeldäck med såna där idiotiska ventiler?). Nu fick svarta snyggingen bredare däck, uppborrade fälgar med pumpbara ventiler samt ett ordentligt stöd, inte bara en värdo pinne som ofelbart får cykeln att kasta sig raklång på marken för så lite som vibrationerna av en tvååårings steg. På ett långt sistone har min håg börjat vända åter mot velocipeden; det har dessutom retat mig att det står ett gäng cyklar i boden och bara hänger, utan att vara brukbara på riktigt, ungefär som en skock tonåringar vid busskuren utanför Kôppra***. Bort det! Kassa cyklar leder till att man okynneskör bil. Här ska bli bättring.

Denna postning illustreras av en annons för nånting som möjligen skulle kunna vara ett annat slags fordon.

"Titta", sa Maken. "Nån i Arvika annons-sms:ar med en stockholmare."

*Förutom året då jag gifte mig och inte körde en meter: jag blev då av med den som varit min privata körhandledare i flera år, och det dröjde till sommaren därpå innan jag tog min egen A-lapp. Som den k. läsaren kanske vet känner man ofta inte att det är så bråttom med den där uppkörningen när man ändå alltid kör ihop med sin handledare: skulle man mot förmodan bli hejdad av polisen är det ju bara att förneka att man är ute på tur, utan bara övningskör.

**Hjälm också, såklart. Och handskar, jag avskyr att köra utan handskar. Jag kör faktiskt aldrig utan skyddskläder. Undantaget är när cykeln tas ut för säsongen. Det tillfället kan nog liknas vid ett kosläpp, där sans och vett liksom förångas i soldallret.

***Jo, kom igen, det begrep ni ju. Kooperationen? Med ett litet stackars dialektcirkumflex?

jockamo feeno ai nan

Lateralt tänkande är en hörnsten i föräldraskapet, och jag har två ledstjärnor i det ämnet.

Den ena är Tom Cruises rollfigur i Rainman. De gånger jag får till det med nåt av mina trilskande barn känner jag mig som Charlie Babbitt när han sitter inregnad på ett motell nånstans i ett geografiskt, ekonomiskt, moraliskt, känslomässigt och själsligt limbo med en autistisk brorsa som han inte begriper sig på för fem öre och allt, precis allt, går fel. Det ska ätas lunch och Charlie frågar vad Raymond vill ha, får svaret att på onsdagar äter de jämt fiskpinnar på hemmet. Under över alla under: det finns faktiskt fiskpinnar att få! och man ser med vilken triumferande lättnad Charlie ställer tallriken framför Raymond. Som betraktar den, gungar lite och säger tonlöst: 'Course, there's always eight fish sticks. This is four fish sticks.

Man ser nu, lika tydligt, hur allting bara rämnar för Charlie, hur detta är sista knuffen som får honom att ge alla försök till tålamod och lirk på båten, och han tar sitt kontokort och kapar fiskpinnarna på mitten. Dänger ner tallriken igen, säger: So you want eight fish sticks? Here's eight fish sticks. Han är sarkastisk, vet ju att finten inte kommer att gå hem.

Men så gör den det: Rainman hugger nöjd in på sina åtta fiskpinnar.

Den andra är en garvad kollega jag hade i restaurangsvängen för många år sen. En gång när hon serverade på Åby råkade hon ut för en typig matgäst som ville glänsa, eller möjligen bara utöva sin småpåvliga rätt att sparka på ett tjänstehjon. Understrykas bör att Åbyrestaurangen är extremt stressig eftersom allt som har med mat att göra måste ske de korta stunderna mellan loppen: nåde den som stör spelet! Man har alltså inte tid med tjafs. Så när snorkiga gästen gnällde över att rödvinet var för kallt rann sinnet på kollegan. Det syntes förstås inte utåt. Hon ville drämma brickan i skallen på puckot men tog istället vinglaset, drog sin kulspetspenna av silvermetall ur bröstfickan och doppade den i vinet. Väntade lagom länge: Nej då, det är exakt nitton grader. Inte visste hon hur många grader ett rödvin ska hålla när det serveras men det gjorde å andra sidan inte gästen heller, för han teg och drack det vin han fått.

Dem tänker jag på, Charlie Babbitt och min före detta kollega, när barna begär nånting av mig som ter sig mer eller mindre orimligt, eller bara kjell*. Som idag när Lillis hade beställt en bredd rostmacka men sen ändrade sig och absolut inte kunde tänka sig en smörad macka. Jag tittade på matbiten jag berett åt henne och visste att ingen annan skulle äta den om hon ratade den. Det bär mig emot att slänga mat. Så jag sa: Men du! Det här är en magisk smörgås! Smöret försvinner, kolla! Jag halvgömde det nyrostade brödet med det smältande smöret bakom en tallrik, drog några drag med smörkniven över den och sa Hokus … pokus … filiokus – inget smör!

Och Lillis skrattade förtjust och åt sin smörgås. Here's eight fishsticks, tänkte jag och log mot henne, och exakt nitton grader är de.

*Extremt internt uttryck för jättejobbig. Användes i mitt tonårsgäng.

ching, ching, ching

Inte bara för Julflickan är det ett nytt liv som börjar: hon började F igår. Den dan har hon sett fram mot med iver, ursinne och – de allra sista dagarna – viss bävan. Det var hög tid för en ny utmaning i hennes liv och jag är övertygad om att de båda kommande terminerna blir en fin tid: nya kompisar, ett stycke liv där lillasyster inte jämt måste tas hänsyn till (på den punkten gäller förstås i nån mån samma sak för Lillis), aktiviteter och ansvar som föräldrarna inte har värsta örnkollen på.

Min förstfödda är skolbarn vorden.

För oss andra gäller hux flux nya rutiner. Vi måste alla släpa oss upp så okristligt tidigt som klockan sju (jovisst! på morronen!) och vara matade putsade och studsade till strax efter åtta, då transport avgår de åttahundra eller tusen meterna till respektive omsorgsplats. Äter man frukost så tidigt kurrar det i magen igen redan vid halvelvasnåret, en nymornad insikt för Maken och mig som annars brukar komma ihåg att luncha vid två–tre sådär. Vid 23-tiden måste man vara i säng för att orka upp nästa dag. Ja håhå jaja: vi gamla jyckar tycker det känns synnerligen vingligt att försöka sitta på rompan, men är ännu läraktiga och ska nog kunna gilla det här läget också. (Eventuellt återkommer jag i ämnet i november.)

Det som gnager mig just nu är hur man hanterar det faktum att de så kallade pedagogerna inte kan skriva. På välkomstlappen tillhölls via en fel-(förmodar jag) syftning alla elever att ta med sig egen fruktstund. På veckobladet vi fick igår hade man lyckats pressa in tre språkfel på ungefär hundra ord. Det är för i hästa eff-enn* under all kritik. Men skolan är liten och jag vill för allt i världen inte att min unge ska få lida för att nån känner sig förorättad. Snälla ni som har erfarenhet av sånt här: hur bär man sig åt? Hur tänker man, hur agerar man?

*Gammal gängsvordom från mellersta Halland, medio 1980-tal. Blir det mer lättbegripligt om jag skriver det hästa-f****n? När man säger det ska det dock uttalas som om det vore särskrivet: hästa rimmar på festa, och eff-enn uttalas precis som det föregivet fredsbevarande organet (och då avser jag inga bonobogenitalier).

all the things we are

Ingen av oss känner egentligen Torbjörn. Det har inte hindrat oss från att bilda oss en klar uppfattning om honom. Det faktum att han har skepparkavaj med guldknappar och samlade skalbaggar när han var liten är allt vi behöver veta. Han begriper inte att han har en viktigare roll att fylla än den av sig själv; han är den joker i leken som krävs för att spelet ska bli roligt. Vem han verkligen är, är av mindre vikt.

Måste ålägga minnet att böcker må omtalas omgående på det att jag ännu må ihågkomma fådda intryck samt begripa varför vissa sidor är hundörade. Och Släktfeber av Sara Paborn ser ut som en luskam av alla vikglipor när man tittar på den från den sida som väl i all logiks namn måste heta magen med tanke på att den rakt motsatta heter ryggen. Särskilt mot slutet är det många vikningar för vid det laget hade det blivit stört omöjligt att lägga ifrån sig denna debutroman.

De allra första sidorna tyckte jag inte om. De är en upptakt, en svepande bakgrund till det som sen följer; ett alltför snitsigt försök till en sammanfattning som boken egentligen skulle klara sig väl utan. Men det är som sagt bara två och en halv sida. När själva handlingen drog igång blev problemet för min del istället att stilen kändes på tok för ledig för att rimligtvis kunna ha nån tyngd. "Kvick" är ett av baksidestextens adjektiv, liksom "dråplig". Bådadera är träffande (märker man); ingetdera bådar gott. Men jo: motvilligt blir jag tvungen att erkänna att här finns en ovanligt skarpsyn som gör att dråpligheterna inte blir till slapstick.

— Vad då? säger mamma från hammocken. Vad säger det?
— Räkna ut det om du kan, muttrar min far utan att möta hennes blick.
De har alltid varit motståndare i ett kallt, utdraget krig som varat hela mitt liv. Kombattanterna har glömt vad det var de bråkade om, men de håller varandra kort och vaktar på sitt. Toaletten är min fars område och han har laddat den med livsvisdom och symbolik. Ingen ska få ta den ifrån honom.

Urgamla Faster har långt om länge dött och nu gäller det för hennes tre efterlevande att klara av bodelningen trots den tjurskalliga animositet som råder dem emellan. Den komplexa gruppdynamiken blottläggs bit för bit och kommer att omfatta de flesta relationella och en hel del existentiella spörsmål sedda genom ett ganska så excentriskt förhållningssätt. Man våndas och vrider sig och undrar varför de inblandade inte tar sig i kragen och bryter mönstret – men nånting i grunden försonande finns där visst ändå, för berättarjagets pojkvän, en ämlig liten poet som så att säga ovaccinerad dras in i getingboet, går varken under eller skräms på flykten som man först befarar: nej, han anammar stilen och faller in i vanorna. Alltsammans är så irrationellt att det retar gallfeber på en. Men fungerar gör det ju uppenbarligen. Dessutom förstår man i allt högre grad hur analytiskt romanjaget lever detta liv. Hon vinner insikter som gör att hon kan hitta ett fruktbart sätt att förhålla sig till sitt genetiska och miljömässiga påbrå. Och detta är så försåtligt roligt att läsa att man bitvis baxnar. Men man får inte låta sig förledas till misstaget att ta fåntratterierna för ironisk humor: de är tvärtom skildrade utan distans, som de beståndsdelar i egengranskningen de är, och de leder alltid vidare till en större överblick. Den här återkomsten är hisnande. Jag har långsamt fått omvärdera mina intentioner med hela projektet. Det har inte gått att ställa mina föräldrar till svars för något, de ställer helt enkelt inte upp på det. Jag sitter inte längre i barndomens kungarike med rätten att kräva allt av andra. Jag har ansvar själv.

Jag ryckte åt mig Släktfeber från en hylla på blibbateket utan att ha hört talas om vare sig bok eller författare, och den visade sig bli en av de angenämaste, och angelägnaste, läsöverraskningarna hittills i år. Det enda jag beklagar med den är att jag inte lyckas göra den rättvisa i denna recension.

— Lycka är att ta saker och ting som de är, flikar jag in och sträcker mig efter Liljanas långa, bruna cigarett. Jag drar ett tonårsdjupt bloss. Det smakar mörka löv och kaffe. För bara en månad sedan hade jag aldrig någonsin trott att jag nu skulle sitta på en strand och kläcka begagnade visdomsord med en försvunnen moster. Det känns plötsligt som om jag blivit mer banal, och ändå närmat mig något viktigt. Det är något nästan löjligt över mitt plötsliga klarsinne. Något annat har smugit sig på också. I brist på ett bättre ord skulle jag kalla det lycka. En känsla av frihet.

it's a game

Sitter i godan ro och avnjuter en saltimbocca när en grupp kjolklädda karlar dråsar ner på tallriken. De små – för de är små – skottarna är spänstiga och lite småhysteriskt stissiga, sådär som man kan bli i flock i en främmande stad. Trottoaren som restaurangens bord står på är så smal att den remsa som återstår åt fotgängare kunde ha passat som slips åt det kräsnaste mods, så det gäller att inte sträcka ut benen under sitt lilla bord och sålunda lägga fälleben på förbipasserande. Mina fötter är på rätt sida av repet men sju skottar kan inte skockbusa sig fram på lina utan att förirra sig ut i måltider som råkar avätas utmed deras väg, hur små och spänstiga de än är.

Kiltarna är blågröna och tröjorna gula med en blågul, möjligen svensk, flagga på bröstet. De är inte många men de vimlar berömvärt: när jag och Balkongliv är på väg mot en annan uteservering, denna med ett spanskklingande namn, i en annan del av stan snavar jag nästan över dem. Balkongliv glor begripligt nog efter dem men själv stirrar jag stint rakt fram: Jag har redan stött ihop med dem, väser jag till henne, så om jag tittar ditåt nu tror de väl att jag förföljer dem.

Kanske är det nån fotbollsmatch som lockat hit dem. Det är ju allom känt att det som intresserar skottar är whisky, fotboll och resor till spanska solkusten. För att förena dessa tre skulle en kontingent kunna slå sig ner i Spanien och bilda fotbollsklubben Real McCoy*. Är det verkligen ingen som har fått den idén?

*Real McCoy är en förvrängning av "real MacKay", en skotsk whiskysort.

oddly complete

Nej hörni, nu har Miss Gillette inte tid att stanna i Hrafnasil längre, för nu finns det en massa annat som pockar på att få bli bloggat. Men det har varit en skön vistelse här uppe och hon längtar redan till nästa resa. Då ska hon se självaste Rödockragrottan!

Ett av önskemålen inför den här resan var att få se just den. Larsson var en ivrig och förekommande värd och förberedde en utflykt i den ångermanländska skogen, med guide och allt. En afton med fukt- och myggmängd luft for vi iväg.

Inte förrän 2001 hittades Sveriges första hällmålning i grotta. Då fann man en bemålad blockgrotta i Högberget i Ramsele socken och sen dess tycks det bara ha rullat på. Hur hittar man målningarna? frågade Larsson och jag guiden Birger. Tja, svarade han, man går ut i naturen och letar.

Den otvetydiga älgen syns överst i målningen. Guiden är
otvetydigt Birger. Resten är både tve- och tretydigt.

Som alltid handlar det om selektiv varseblivning: huvuddelen av alla arkeologiska insatser har av hävd koncentrerats till Mälardalen och även i viss mån Bohuslän. Man har liksom inte trott att det har funnits några intressanta lämningar att tala om på andra ställen i landet. Dessutom är det ju ofta så att fornlämningar påträffas när vägar, bostadsområden, parkeringsgarage för riksdagsmän och annat ska byggas, och säga vad man vill om Ångermanland, men så värst många p-hus för folkvalda har där inte byggts på sistone. I och med upptäckten av Rödockragrottan väcktes dock ett starkt intresse i trakten för den egna fornhistorien: ja en berättigad stolthet över den mångfald av lämningar man med ens förstod finns i området. Amatörarkeologentusiasterna* bildade rätt snart en förening och gav sig ut att skärskåda den välbekanta naturen. Vet man bara vilken sorts terräng man ska leta i, ja då kan man också upptäcka saker.

Denna kväll fick vi inte se själva grottan, men väl en hällmålning längre ner på Högberget. Som så ofta är det (minst) en älg som avbildats med rödockra: älgen var essentiell i människornas tillvaro vid den här tiden. (Precis intill klippan fanns mycket riktigt också en fångstgrop – som mycket väl kan vara från strax efter istiden. Fångstgroparna är nämligen så funktionella och praktiska att de underhållits genom tiderna ända tills fångstgropsjakt av humanitära skäl förbjöds en bit in på 1900-talet.) De hällmålningar som bevarats bäst sitter ofta så till att de skyddats för vädrets makter av ett klipputsprång. Men tanken på att de bevarats i många tusen år bogglar likafullt. Se på den här närbilden av färgen som jag tog (klicka större):

En så närgången bild av rödockran att den rodnar.

Frågor som har att göra med vilken teknik man använt när man skapade bilderna och vilken sammansättning färgen haft har diskuterats under en lång tid inom arkeologin. Den norske konservatorn Kristen Michelsen anser att figurerna inte är målade utan att de är naturliga järnutfällningar på fjällväggen som utgjort grunden. Han menar att man utifrån denna färgfläck har format den bild man velat erhålla genom att skrapa bort järnutfällningen på strategiska ställen och utgår från en kemisk analys som visar att färgen i figuren och det röda färgpigmentet som funnits vid sidan om har likadana beståndsdelar. Han tycker sig se en skarp kant mellan den röda figuren och bergväggen, vilket enligt honom tyder på att man skrapat bort järnutfällning.

Ur tidskriften Grottan

Citatet har jag hittat efteråt, men när jag stod där och gnuggade nos med hällmålningen slog mig just precis det att färglagret ser så tjockt ut, att det inte är några mjuka, liksom nernötta kanter, utan att motivet verkligen står fram i skarp relief. Annars tycks man vara ense om att färgen är gjord av bränd järnoxid som blandats med ett bindemedel som kan vara fett, saliv, ägg, urin eller blod.

Hällmålningar är nu långtifrån enda sortens lämningar som påträffats på dessa breddgrader. Man har hittat olika föremål som inte gärna kan betyda annat än att byteshandlel med mycket långväga kontrahenter har idkats här för flera tusen år sen. Vår guide visade oss också till en lok** som är särskilt intressant för arkeologerna eftersom den saknar såväl till- som utlopp: allt som finns i den har således legat där sen inlandsisen smälte, och hit kommer folk nu febrigt skälvande från Umeå universitet, gräver ut en liten sketen ruta i taget och hittar mängder av föremål som sprider nytt ljus över tidigare fakta.

Innan vi vände tillbaka mot bilen pekade Birger tvärs över loken och sa att på andra sidan finns en hällmålning till, på undersidan av ett stenblock som liksom lagt sig över några andra stenbumlingar så det bildar som en grift. En av de ivrigaste amatörarkeologernas förfäder hade bott i den griften när de en gång i tiden, för ett par hundra år sen, slog sig ner i närheten och ännu inte fått huset sitt klart. Ännu en smått yrselframkallande tanke …

Rallarros i nytt, sparsamt ljus.

*Om ni tyckte den sammansättningen var lång ska ni veta att man påträffat trettiolediga ord i gamla sanskrittexter.
**lω⁴k, sbst.², r. l. f.; best. -en: pl. -ar; äv.
LOKA
lω³ka², sbst.¹, r. l. f.; best. -an: pl. -or.
( lok 1749–1935. loka 1915)
[sv. dial. lok; jfr nor. dial. lok. lek, isl. lökr. besläktat med LAK, sbst.¹. LAKE. sbst.⁴)
[0]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) litet, stillastittande vatten, vattenpuss; äv.: litet vattendrag, rännil.