2007-11-29

Anita transistor

Cirkeln är på sätt och vis sluten. I och med telefonbytet i jåns bestämde jag mig för att faktiskt använda mobilen mer. Sådär jättemobilisk har jag väl inte blivit, men kameran används en hel del i nödsituationer (= när jag inte har med systemkameran), ett och annat mms skickas och framförallt lyssnar jag mycket på musik i telefonen.

Med hörlurar blir ljudet rätt hyfsat. Men det går ju att lyssna direkt ur den lilla högtalaren också och då låter det – denna moderna mobiltelefon som av säljaren fick epitetet värsting – som en gammal hederlig transistorradio.

Minns ni dem, k. läsare? Transistorradiorna? Man kunde vinna en om man svarade rätt i Ring så spelar vi. Det gjorde min moster när jag var ungefär lika gammal som Julflickan är nu. Den var blå, transistorradion som hon vann av Hasse Tellemar. Här skulle det ha passat med några nostalgiska ord om vilka låtar jag minns att jag hörde i den, men eftersom min moster även flyttade hemifrån när jag var ungefär i Julflickans ålder blev vår tid under samma tak inte så lång, min och transistorradions. Det enda jag egentligen kan säga är att det var så oändligt mycket mer Jularbo i Ring så spelar vi dåförtiden. När hörde ni senast nån önska nåt med Jularbo i Ring så spelar vi, k. läsare? Nu är det ju för höge farao åttitalspop folk vill höra. Som liten ville jag absolut inte höra Evert Taube eller Ludgo-Pelle. Nu skulle det glädja mig mycket om nånting åt det hållet nånsin spelades.

Transistorn uppfanns inte alls 1948, och inte i slutet av 1947. Inte ens 1951 uppfanns den, och inte skedde det på Bell Labs, och inte hette uppfinnarna vare sig Shockley, Brattain eller Bardeen. Eller alltså: dessa tre knåpade ihop transistorer på sitt håll, men så tidigt som 1926 hade en tysk, Lilienfeld, redan tagit patent på transistorn, och en annan tysk vid namn Heil hade fått patent på en annan transistor 1934. (Hur det nu kunde gå till: ordet transistor hittades på först 1948 av en snubbe på Bell Labs, och är för övrigt en förkortning av transconductance varistor eller – vadå "eller"? – transfer resistor.) Om transistorn kan för övrigt sägas att den är en vardaglig tillämpning av kvantfysik. Sånt här begriper ju inte jag mig på, men kanske att jag med detta inspirerar maken till en initierad blogganteckning.

2007-11-28

What about Livingstone

Till min oförställda häpnad kom jag på en vits* på amerikanska imorse:

"What's the perfect gift for the philosopher's kid?"
"?"
"Play-Doh."

*När jag bildgooglar ser jag att jag inte är den enda som kommit på samma ordlek, vilket jag väl inte riktigt trodde heller. Men jag kom banne mig på den oberoende av nån annan.


Annat som har utmärkt denna dag är att den gavs mig som hel och obruten arbetsdag, vilket kändes oerhört konstigt och ovant men outsägligt skönt. Jag hann med jobbet så bra att jag även gav mig själv lov att gå en promenad i regnet som höll på att sabba den fluffiga snö som hade fallit tidigare idag. Blött halt slaskigt svettigt, men Frankrikekonserten i öronen och frisk luft i lungorna och väldigt välbehövligt. Borde promenera varje dag nu när jag är för bekväm för att löpträna (för kallt och/eller för blött, om det inte är för mörkt alltså). Se så – säg åt mig att göra det! Var på mig! Ge er inte!

Efter den fläskexercisen lagade vi äntligen Annas vårrullar. Det var inte så bökigt som jag hade befarat, och gott blev det ju naturligtvis. Kalles sås (står i kommentarerna till anteckningen med receptet) rörde vi också ihop; den blev stark och god. Det är ju kul att laga mat. Jag glömmer det ibland, förblindad som jag är av det ständiga tvånget att hitta på nåt som båda barnen äter och som går fort att joxa till.

2007-11-27

Endast Sverige svenska rönnbär har

K. Stellan!

Äsch, pyttsan och bah – skulle det vara nåt att stå efter, tocket bjäfs och grannlåt?

Inte ett dugg staplingsbara. Ingen ordning alls.

Och di hära violerna, inte är di så olika vintergrönan som jag visade på bild igår?

Yuccapalm, ska det va nåt det? Det har jag väl i kruka hemma!

För på dagen två år sen kom jag och Julflickan hem från Gran Canaria, där vi hade sett en massa bjärta växter och badat i fisljummet saltvatten på stränder med hälsovådlig sand och haft det allmänt obehagligt. Näej, jag betackar mig verkligen.

Det var för övrigt en märklig resa så tillvida att jag där, liggande i en solstol på en kritvit korallstrand invid det frasande turkosa havet, i mobilen fick inte mindre än två översättningsanbud och ett erbjudande om att börja sjunga. Veckan efter hemkomsten började jag i kören, och en tid senare gav jag mig i kast med det av anbuden som jag tackade ja till. Det uppdraget betalade både resan och mobilen (om man nu vill tänka zååå). Och körens inverkan på mitt liv kan knappast överskattas.

Men som sagt: det här med varmare länder på vintern, nej se det är allt överreklamerat. Usch.

2007-11-26

Vinterträdgårdar

Vacker vekling

Varför i hela friden folk far och bosätter sig i Spanien över vintern begriper jag inte. Hur prunkande passionsblommorna än är och hur frodigt frustande bougainvilleorna än förökar sig, så inte finns där några blomster som är tillnärmelsevis så tuffa att de sätter i att blomma samtidigt som snön kommer. Och de senaste dagarna har ju solen varit framme sammanlagt flera timmar, så inte kan det vara där det brister heller. Nej, jag vet verkligen inte.

Vintergrön viking

2007-11-25

stone by stone they built it high

Cricket är naturligtvis mer utdraget, men det tog väl en sexton–sjutton timmar från start till dess att matchresultatet kunde summeras. Frånräknat ett visst inslag av läktarvåld får man nog ändå betrakta övningen som synnerligen givande. tack för nåden tack för ynnesten tack för ärligheten tack, ni

Här börjar minnesbilderna bli suddiga

Med en och en halv timmes sömn innanför angoralinnet och galopperande hjärtklappning tillbragte jag en overkligt klar förmiddag outside I can see the sun i nånting jag tyckte mig minnas kallas solsken (längesen sist). Jag tog det som ett tecken på att det var läge att ta det som ett tecken: ett gillande ljus gjöts över utvecklingen. Morgonens dubbla Treo comp-grogg fick småningom fotfäste och förberedelserna för middagssällskapet kunde återupptas. Jag märkte att bästa boten var att hålla sig i rörelse inte stanna upp inte sitta ner inte hejda sig.

Och kvällen blev formidabelt trevlig. Upptakt med glitterglögg (som inte får vara med på bild, för det var den inte tilräckligt god för) och fortsättning i en precis lagom avtrubbad relativ skärpa och efteråt ett kökskaos som inte ens vi bohemtyper har sett maken till på många goda år. Och jag var fortfarande förundrad över det som ägt rum så alldeles nyss and I realise that we need a shake-up och det genomsyrade hela huset, och det var fullmåne, och jag fingrade på min kind och jag var

jag var

jag var faktiskt lycklig.

Sen la jag mig i sängen och sov drömlöst totalt orörlig i precis åtta timmar, och när jag vaknade förstod jag med ens vad "utvilad" innebär and it's never too late for changing och då blev jag fnittrigt euforisk för det och släpade med mig glögg till den extra körövningen, och chilipraliner som man måste vara Riktig Karl för att uppskatta (ja: Riktig Karl kan man vara oavsett om man är man eller kvinna).

one life to live together Nytt kapitel.

2007-11-24

Treat him well he is your brother

Matchen förflyttades helt chockartat till mitt hem. Den där sportjargongen … jag begriper mig inte på den: den kan vara underhållande, men också extremt exkluderande. Sport är och förblir nånting oerhört grabbigt. I det här läget är den dock på det hela taget lugnande. Jag kan nöja mig med att inta en passiv åskådarroll. Om nikotinet inte knäcker mig, vill säga.

2007-11-23

Om jag köper frukosten ... ä de okej?

Uppdatering av snöläget: en tunn skorpa lyckades det bli till slut. Sen frös det på, så det är inte fel att hävda att det har snöat skare idag.

Bättre än så här blev det inte

Även Lille George gillar juletinder. Hon klättrade upp på höga stolen för att kunna ta på stjärnan jag just hängt upp. Det lyckades henne inte, men hon hängde inte läpp för det. Över huvud taget blir hon bara arg när hon måste gå och lägga sig, men då ventilerar hon å andra sidan så mycket ilska och frustration att man förstår att det inte kan finnas mer kvar till dagarna sen.

"Och nu kommer jag inte ner igen heller!"

För övrigt pågår i afton lokal vänskapsmatch i en sport som jag inte riktigt vet namnet på. Jag håller andan och tummarna – titta, det var väl ett zeugma ändå? – för oavgjort och för returmatch så småningom.

ja se det snöar, det var väl roligt ... eller?

Blötsnöstorm idag igen. Naturligtvis helt poänglöst med snö så länge det är plusgrader, fast vattnet är förstås aningen trevligare i form av ystra blobbar än dystra droppar. Det är ju stört omöjligt att med telefonkameran fånga flingvirvlet, men om man förstorar den här bilden och tittar noga kan man faktiskt se vita spår lite här och var.

Här står uthuset och kurar i skydd av grannens.
Nästan alla träd man ser är mina!

Ett rum längre västerut kan jag få den här utsikten om jag böjer mig två decimeter bakåt:

Vad ska det vara för färg i budoiren
om inte rött?

Dagens gullegullbild visar Lille George när hon möter två jättebamsingar till björnar. Kanske är de snälla, men det är ju dumt att chansa.

"One down, one to go. Det här ska väl lära dig att inte mucka,
ditt ludna kelmonster. Komma här och komma!"

2007-11-22

glöggen me' chokla' i

Yesss. Nu har julen börjat så smått.

Dessa gråa filtar som kallas "dagar" i november är tunga som mina ögonlock och letargiska som ett liv utan den man älskar. Har man ingen som kräver ens omvårdnad tar man sig lämpligen genom denna almanackans träskmark med hjälp av böcker och filmer och brasor och många fler timmar i sängen än vad som egentligen är försvarbart.

Så länge detta inte är ett valbart alternativ för mig tar jag till första hjälpen i form av förtidig julpyntning. Fryn inte på näsan nu, k. läsare: det är inte tomtarna och glittret jag vill åt, utan ljuset*, det vi för tillfället inte får utifrån. Mer än gärna frossar jag i stjärnor ljusslingor lyktor stearinljus, ja allt som skiner och brinner. Så här års klarar jag mig inte utan dem.

Med en schysst adventsstjärna
kan man slå världen med förtjusning

Och sen finns det ju glögg också. Inspirerad av Salt, som redan för flera veckor sen påminde om att glöggtider stundade, tog jag en tur till Sysset igår. Oj vad många sorter det fanns! Fem olika åkte ner i kassen. Ikväll orkade maken och jag absolut ingenting, inte ens se en film, så vi korkade upp första flaskan.

Varm choklad för myndiga

Det här var godis, det! Den välbekanta glöggdoften spred sig i köket, men när man läppjade på den ångande drycken kände man ett tydligt anslag av mörk choklad. Inte för påstridigt! bort det! utan alldeles lagom, likt en diskret butler som alltid finns till hands men som aldrig gör väsen av sig. Den som har smak för sötare drycker blir inte besviken på denna chokladglögg.

*På tal om det rekommenderar jag Torgny Lindgrens roman med just den titeln: Ljuset. Det är en berättelse förlagd till medeltiden; den är inte särskilt lik Pölsan & gänget, utan mer befryndad med Ormens väg på hälleberget som även den är otäckt bra i sin kärva knapphändighet.

2007-11-21

Jesus bli'r födt på 2. sal i Magasin du Nord

Leffe och jag på Hvide lam

Sen: vidare till Köpenhamn. Det blev mindre än ett dygn där men det får ändå anses som en bedrift av mig att inte köpa en enda pinal. Mat och dryck var det enda jag lade pengar på. (Maken, däremot, han shoppade loss på en fuskpälsfodrad grovstickad huvtröja som får honom att likna en rysk maffiagangster [man får köra lite cross-over nu i den internationella brottslighetens tidevarv].) Men jag var mätt på shopping efter Malmö och ville mest sträcka på benen.

Fasad jag gick igång på

Eftersom maken inte hade sett den lilla sjöjungfrun på riktigt propsade jag på att gå ut till kastellet. Går man genom området med alla de gamla militärbostäderna blir det en jättefin promenad.
"Du kan väl åtminstone ta av dig ytterkläderna
innan du kryper ner till mig?"

Sjöjungfrun sitter granne med en av mina favoritfontäner. De redan i sig imposanta tjurarna blir rent brutala av vattenstrålarna som sprutar likt rök ur näsborrarna på dem. Nu upptäckte jag att det dessutom finns grön effektbelysning när det blir tillräckligt mörkt. Nördigt, kanske, man sånt här kan jag bli hög på.

Om jag fick stryk med oxpiska
skulle jag också spruta grön galla

Mitt i den brusande metropolen, bara ett stenkast från dronningens palä, finns det tarvligare boningar. Själv skulle jag förmodligen välja att bo i slottet om jag fick välja, men plåtar gör jag hellre det enklare tjället.

Plötsligt en dag var grannarna borta

Tänka sig: tjället rimmar ju på hotellet. Vårt var flådigt värre med stjärnkrog i bottenvåningen. Jag älskar att bo på hotell och skulle gärna vara som paret i Object of Beauty. Jag kan bara inte begripa hur de kunde tröttna på den tillvaron, det skulle jag aldrig ha gjort, och jag skulle bra gärna vilja se en uppföljare som visar hur nöjda de egentligen är efter några år i sitt nya liv.

Crème brulée betyder inte brylkräm

Let's buy a hotel

Dan därpå hann vi precis med ett inslink på Glyptoteket som låg på vägen till stationen. Glyptotekets samlingar är imponerande, ja överväldigande om man har ambitionen att se allting. Det går ju inte. Jag blir glad bara av att se skulpturen i atriet precis innanför entrén. Förr om åren har det alltid varit med en rysning som jag har begrundat kvinnan med de urton krälande barna på sig, men nu har jag hunnit uppleva min första släng av å-tänk-ändå-när-mina-små-värnlösa-spädbarn-diade-mig och betraktade i synnerhet vänstertuttens lilla bebis med ett ömsint styng i hjärtat:

Och vinnaren av stora amningspriset är: …

En repa genom egyptiska avdelningen – som jag är rätt säker på har byggts om sen mitt senaste besök – hann vi också med innan tåget hojtade på oss.

Walk like an egyptian

Minns ni, k. läsare, när vi hade de här färgerna
på trafikskyltarna i Sverige? Man kan förstå att
danskarna vill behålla det röda och vita hellre än
att ha säkrare vägmärken med bättre reflexfärg.

not important for me to stay cool

En vuxenutflykt till Skandinaviens nedre regioner blev en kulen oas i senårets grådagrar. Varsågoda, nu får ni låna mina ögon i några blickar.

Jung. Orten alltså. Med oväntat tidig snö
och sol som man måste skina i.


En station som jag känner och älskar.


Man får förmoda att dessa prominenta personer inte
stuvades undan i nåt kyffigt rum liknande det vi fick. Men
hotellet har ett lika flott som anrikt namn.


Malmös skönaste kosmopolit med sin inte längre så
nyfödda förstling. Snart kickar hon igång en blogg nära dig!


Vad kan man säga? Kanske som Anna-Lena Brundin:
"Grilla grilla, grilla grilla!"
Nej, jag begriper inte heller behovet av
förti olika
tidningar om krigknivar.

Men jag vore väl inte Miss Gillette om jag alldeles lyckades låta bli att sprätta lite ord omkring mig också. Vad som inte syns på bilderna:

Förlagskalaset med den som alltid vidunderligt goda maten (äger ut den årliga Bonnierbuffén, lätt) och bra människor: några som jag träffar alltför sällan; några som är nya bekantskaper (för första gången börjar jag inse nyttan av visitkort, ett avdragsgillt tillbehör jag aldrig haft).

Att Malmö för nästan första gången i mitt liv tog emot mig och släppte in mig. Det känns tydligt att den stan har lyft sig själv i håret och blivit mindre tjurig. Massor med riktiga caféer och superba restauranger. Tokbra shopping. Folkliv även efter sex på kvällen. Det kanske säkraste tecknet på att Malmö blivit nåt att räkna med är mängden danskar som numera också finner det värt att vimla såväl dag- som kvällstid.

Att jag förstod att detta skulle bli mitt bästa tillfälle på länge att äntligen ta itu med Stieg Larsson. De båda första delarna i trilogin är följaktligen klämda. På tåget norrut satt jag och sprängläste för att hinna färdigt innan det var dags att kliva in i vardagen igen. Totalt uppslukad utbrast jag saker som "Och nu kommer Paolo Roberto!!!" vilket fick kvinnan mittemot att skratta gott. Hon hade under sommaren läst alla tre och förstod precis hur det stod till. Men men men: så beroende blev jag inte att jag genast måste läsa trean också. Ska andas lugnt en tid först.

2007-11-17

let it flow now mama

Efter förra mammutinlägget har mina k. läsare gjort sig förtjänta av nånting glatt, nånting enkelt, så att alla hänger med. Varsågoda:

Äga ut har man ju hört talas om. Miss Gillette kontrar
med
detta ännu mer lustfyllda uttryck.

with you, I will walk the line

"Piren! Vi måste ju gå ut på piren!"

Min iste är slut, våra tapas har varit utomordentligt goda och restaurangen precis så trevlig som man förstod att den måste vara när man såg hur smakfullt dess namn var målat på den anrika fasaden. Vi har läst ända sen vi slog oss ner, läst så koncentrerat att en mer än lindrigt berusad jäntunge kommit fram och frågat vilka böcker det är. (Min Män som hatar kvinnor fick godkänt Den läser min mamma men makens Jonathan Strange & Mr. Norrell hade hon aldrig hört talas om.) Men jag har fortfarande hundratrettio sidor kvar och vi kan ju inte sitta där hur länge som helst, så jag föreslår att vi ska gå till hotellet.
"Men vi måste ju gå ut på piren!" säger maken

Han har rätt: det måste vi.

Vi har varit i Malmö tillsammans flera gånger men inte förrän nu slår det mig att den här stan ju faktiskt är en historisk plats för oss. Det är fyra år sen vi var här sist. Men första gången vi var i Malmö tillsammans var för tjugo år sen. Tjugo och ett halvt.

---

"Han säger att han aldrig varit så rädd i hela sitt liv", sa Sutenören flera år senare. Där är när vi pratar om gemensamma bekanta och de där dagarna i maj kommer på tal.
Jag gör en plågad grimas som bara telefonen ser. "Äh, det kan han ju inte mena …"
"Du körde mot enkelriktat, du körde åt fel håll i en rondell, du körde i tvåhundra på motorvägen –"
"Absolut inte mer än hundratrettio, det var det mesta det gick att piska upp det där gamla öket i!" Men tänk om Sutenören har rätt och han verkligen hade varit livrädd? Även om jag själv aldrig är rädd i bilar har jag ju hört att det finns andra som blir det … Han …?

Jag suckar, slår mig för min inre panna. Visserligen har jag inte träffat grabben sen dess, men om jag skulle göra det igen vore det ju förbannat dumt om han skulle undvika mig för att jag halvt skrämde ihjäl honom den där gången.

---

"Ska vi gå ut på piren?"

Vi ser på varann. Jag vet knappt vem av oss som sa det: båda har fått samma tanke på samma gång. Att gå ut på piren och titta på havet (nåja: sundet; men vattnet i alla fall) är en så schablonromantisk grej att det gränsar till fjanteri: man kan knappt föreslå det utan att bli misstänkt för att hysa baktankar.

Jaha. Nej. Men det har jag ju faktiskt. Och om det var han som kom med förslaget, vilket det alltså mycket väl kan ha varit, måste det följaktligen betyda att han har baktankar också och det hade jag aldrig vågat hoppas på.
Så vi går ut på piren.

Det blåser småspik och är vedervärdigt kallt och inte ett dugg romantiskt. Jag blir röd om näsan och risig i håret och förmodligen rent frånstötande faan också, idiotiskt påhitt och ingen av oss står ut mer än ett par minuter. Det går inte att blunda för en viss känsla av misslyckande när vi sätter oss i bilen och kör tillbaka mot Lund.

---

"Ja måschte ha schnuuusch!"

Klockan är fem på morgonen och majsolen har redan gått upp över tredje dagens fylla och förödelse. Jag sitter sen nästan ett halvt dygn bredvid Sutenören och snett emot sitter en grabb med slängig snedlugg, Sutenörens vapendragare. Hela tiden har jag sneglat på honom: han är spirituell, han är snygg, han är skygg. Har fästmö, vet jag av Sutenören. Är obrottsligt trogen. Själv är jag ju dessutom där i sällskap med en annan grabb så vadå. Ja vadå. Men titta kan man ju. Eller snegla. Man vill ju inte glo. Jo det vill man. Men det gör man inte.

Men solen går upp och klockan blir fem och ingen har sovit men druckit, druckit, och snusat har de gjort för nu är snuset slut och han:
"jag schka schöra till Malmö och schöpa schnuus".

Oavsett vem som hade sagt detta i det tillståndet skulle jag ha handlat som jag gjorde. Nykterist som jag är, är jag den enda på premisserna som är lämpad att framföra ett fordon just nu. Alltså reser jag mig också och säger:
"Nej, det ska du inte. Men jag kan köra dig."

Hans bil är en gammal Saab V4 som i och för sig går hyggligt, men som har den egenheten att vara utrustad med rattväxel. Han visar mig hur den funkar men jag glömmer ideligen bort det, med följden att min hand varje gång jag ska växla hamnar på hans ben och stryker från knäet en bra bit upp på låret. Jäklar! Det är så ultrapinsamt – inte minst för att det är precis jag skulle vilja göra fast jag inte törs …

Generad och förvirrad försöker jag skyla över mitt ofrivilliga tafsande genom att trampa gasen i botten. Den samla Saaben svarar piggt och vi är snart i Malmö. Ingen av oss hittar här och stan ligger öde, där finns inte en själ att fråga. Efter några felkörningar justerade med några innovativa genvägstagningar kan vi så äntligen svänga in framför Centralstationen, där en kiosk faktiskt har öppnat och säljer honom en dosa snus. Fika finns det också och vi dricker kaffe, jag med fast jag aldrig dricker kaffe, det ska dröja fler år till innan jag börjar med det. Och när kaffet är urdrucket ser vi på varann och nån av oss säger försiktigt: "Ska vi gå ut på piren?"

Tolv år senare ska vi träffas igen. Tre månader efter det ska han bli maken. Men just då tror ingen av oss att vi nånsin kommer att träffas igen.

---

Och nu, tjugo och ett halvt år senare, står vi på samma pir – som inte alls är någon pir längre. Att flygbåtarna slutat gå för flera år sen visste jag ju, men att stora delar av hamnen har fyllts igen och bebyggts har undgått mig. Vi får gå en bra bit ut förbi alla pålmaskiner, bulldozrar och byssjor för att över huvud taget se vatten. Tack vare all bebyggelsen blåser det knappt alls fast vi ser flaggor och vimplar fullt utsträckta på hustaken. Förundrade halvspringer vi mellan broar som plötsligt finns, en nybyggd antik fyr, en jätteblaffa till högskolebyggnad. Försöker hitta platsen där vi stod då. Det går inte: den finns inte kvar.

"Men det ser ju helt annorlunda ut nu!" Han som numera är maken tittar sig omkring, ser sen på mig. "Nej … dom har förändrat en väldig massa. Gjort land av vatten. Slagit broar. Byggt hus och parkeringsplatser. Det är ungefär som i våra liv. Där ser det inte alls ut nu som det gjorde för tjugo år sen."

Och med ens känns det inte så fel att stå där i det nya landskapet. En gammal båt ligger det i alla fall vid kajen, så kopplingar bakåt saknas inte. Vi vänder oss om och går tillbaka till hotellet.

2007-11-14

this is the only way to go

Bråttom bråttom, varför dagens anteckning blir snabbgjord. Trots det kommer mina k. läsare att ha glädje av den länge. Jaså, hur då?

Jo: För en tid sen hade Anna godheten att delge Miss Gillette ett sätt att göra alldeles obeskrivligt delikata vårrullar på, men hon gjorde det i kommentatorsbåset som förstås är en på tok för undanskymd plats. Det här receptet ska ha en egen rubrik – om än ingen annan än Miss Gillette kan begripa kopplingen mellan den och maträtten – och sen ska vi alla klubba ner vår lättja med ett trubbigt tillhygge och gå sta och tillaga de här läckerbitarna. (Nej, jag har inte lagat dem själv än. Receptet har ju hittills stått i kommentarerna, och herregud, vem läser kommentarerna?)

De k. läsare som provlagar får gärna avlägga rapport!

Bees vårrullar i Annas tappning

100 g glasnudlar (mungbönsnudlar, alltså), som läggs i hett vatten tills de blir mjuka (jag brukar dessutom klippa dem till kortare bitar när jag har silat av vattnet och innan jag wokar dem)
50 g fläskfärs
50 g skivade räkor (ska egentligen vara råa, men jag använder vanliga kokta frysta som jag skalar och skär i mindre bitar)
1 msk finhackad vitlöksklyfta (brukar jag skippa och byta ut mot en finhackad schalottenlök – det är en smaksak)
strimlad vitkål eller andra grönsaker (jag brukar ha kortskurna strimlor av vitkål, riven morot och ibland alfalfaböngroddar)
torkad kinesisk svamp (brukar jag skippa)
1 tsk peppar
1 msk ljus soja (går lika bra med vanlig, kinesisk soja)
1 tsk salt
1 msk socker
4 msk olja (jag använder rapsolja, eftersom den inte har någon egen smak som stör – och dessutom hör till de där nyttiga oljorna)
Filodegsplattor (jag brukar använda färsk filodeg som man kan få tag på överallt numera – bättre än den frysta, tycker jag)

(Mängdangivelserna är från ursprungsreceptet, men jag blandar ihop och smaksätter på känsla. Det beror på hur stor sats man vill göra. I Bees recept ska vårrullarna friteras i olja, men jag tillagar dem på plåt i ugn i stället.)

Stek löken och fläskfärsen i olja i en wokpanna och ha sedan i grönsakerna, räkorna och glasnudlarna. Smaksätt och woka alltihop i några minuter.

Dela filodegsplattorna i lagom stora remsor. Jag tycker att det fungerar bäst om man delar varje stor platta i tre remsor. De är så pass tunna att man behöver ha lite längd på dem när man rullar, för att de ska ”hålla”. Pensla remsan mycket tunt med lite olja. Lägg en klick av den wokade fyllningen i ena änden på remsan och vik in kanterna och rulla ihop till ett ”paket”. (Man kan försegla kanten genom att stryka på lite vatten i fogen, men det räcker ofta med att lägga skarven nedåt på plåten.) Lägg det på bakplåtspapper på en plåt. Pensla paketets ovansida tunt med oljan. Fortsätt med nästa remsa, och nästa och...

Sätt in plåten i ugnen på 200 grader i c:a 10 minuter. Då är vårrullarna lätt gyllenbruna och mycket frasiga. Och himmelskt goda!

Kan ätas varma. Eller kalla. (Men de mjuknar efter ett tag när de har kallnat. Påverkar konsistensen men inte smaken. Alls.) Kan ätas som de är eller doppas i lite soja (företrädesvis japansk som ju är lite sötare) eller thailändsk sötsur chilisås, eller varför inte en blandning av soja och vinäger.

2007-11-13

"Pippi och pappa!"

"Vad du är ful och söt pappa! Jag vill inte se dig!"

Glädje och konsonanter

Efteråt kan jag inte bara åka hem. Jag vill vara kvar i efterklangen av oss, av musiken vi har gjort i den goda värmen innanför den stjärnkalla himlen.

Med visst besvär hittar jag en krog där man faktiskt serverar mat, och eftersom euforin inte riktigt ryms i mig ringer jag Husse. Han vet hur det känns: han är musiker och förstår att ta emot allt det som rinner över och rinner ut. Han och ett oväntat smakligt oxspett hjälper mig att landa lite mjukare och när tallriken burits ut lutar jag mig tillbaka och släpper äntligen ut ett andetag som hållit sig fast längst inne i mig i flera dagar. Ser mig omkring: de hopperskt håglösa sällskapen i lokalen. Fotbollsmatchen av vilken den spruckna högtalaren i min vrå bara orkar förmedla den värsta kommentatorshysterin.

"Fan Husse", säger jag, "den här stan är så öken."
Jag hör hur han ler. "Nej, Miss G, den är bara Sverige. Sverige en söndagskväll. Har du inte lärt dig det vid det här laget?"
Jag suckar. Nickar, och vet att han hör det. I Sverige en söndagskväll har ekona inom mig ingenstans att ta vägen.

Men alldeles nyss: platsen jag befann mig på då kan inte ha varit Sverige en söndagskväll. Då var jag innesluten i min kör; jag var inte så mycket ett jag som en del av ett vi, en helhet som blivit skarvlös efter gårdagens framträdande i en kyrka på en mindre ort. Den konserten sitter tydlig kvar i kropp och minne. Den fogar oss samman, gör oss samspelta, ger oss samtidigheten vi behöver. Maestro älskar den här kyrkan och klangen i den: ivern öppnar hela hans kroppsspråk och han drar oss till sig, drar in oss i sina visioner och förmedlar snarare än visar hur vi ska förverkliga dem. Och vi gör det. De flödar från honom till oss och vidare ut till publiken; de glöder och brinner och andas och viskar vår rymd full av ljus att hämta hopp och förtröstan ur.

Vintern är över oss nu och natten svart. Men det är i mörkret som det tydligast går att urskilja ljuskällorna.

2007-11-12

Jag har däckat

Med en sällan prickad tajmning var jag idag iväg och bytte till vinterhjul. Detta gjordes inte några dar före och inte i panik alldeles efter, utan precis då säsongens första lilla snöstorm inträffade över byn där vi bor. När jag rullade ut från däckverkstan föll de första kornen och hemma var genomfartsvägen så insvept i yrande flingor att natriumlampornas glorior var det enda man såg i det vita. Med pinfärska dubbar på sulorna tyckte jag att det var en vacker anblick.

A little fling

2007-11-09

awake in a dream at midnight

Jag drömmer mycket nu på sistone: långa, invecklade drömmar med en logik som håller till och med när jag återberättar drömmarna för min snällt lyssnande men måttligt intresserade make. Jaja – jag tycker de är fascinerande i alla fall.

För övrigt slog det mig tidigare att jag nu för tiden blir riktigt übergrinig om jag inte fått mer än sex timmars sömn på natten. I detta finns kanske en hög igenkänningsfaktor för många av mina k. läsare, men då kan jag tala om att jag för ett halvår sen ansåg mig ovanligt lyckligt lottad och utsövd som en daggfrisk huggorm om jag hade fått sova så mycket som fem timmar (vilket jag förstås sällan fick).

Numera sover Lille George hela natten utan att vakna alls, medan hennes syster Julflickan istället har tagit för vana att komma tassande vid pass klockan sex för att sova det sista hos oss. Befinner jag mig på rätt ställe i en sömncykel kan jag somna om, men gör jag det inte ligger jag och blir förbannad för att jag inte kan det.

Nu känns det nääästan osökt att ge en lägesrapport på språkutvecklingsfronten. Lille George har börjat formulera fler ord än titta och pappa: nu säger hon kaka och bebis och gurka och groda samt har även hörts säga ärtor. Julflickan läser allt bättre och kan med lite stöd (behövs inte alltid) ljuda sig fram till även ganska långa ord. Skriver gör hon också, på ungefär samma nivå. Fyra bast och en månad: föräldrarna är stolta som ett par tuppar (eller kanske en tupp och en butchhöna).

Vadå gran? Vi kallar det julträd.

2007-11-08

Diamonds on the soles of her shoes

Den första delen av sitt liv ägnar väl rätt många åt att tycka sig sakna en massa prylar samt samla på sig så mycket som möjligt av dessa och andra saker. Det här är en livsstil som lätt blir till en ovana, i synnerhet som konsumtion är nåt som uppmuntras från alla håll och kanter. Allting i en kvinnas liv, till och med den största sorg, mynnar ut i att hon provar kläder har nån sagt. En lätt parafrasering, och ingen slipper undan: Allting i ens liv, till och med det största trauma, mynnar ut i att man köper prylar.

Och det ligger ju inget nedsättande i det. Bara man inte blir slav under alla sina grejer.

Den första delen av mitt liv har jag alltså ägnat åt att samla på mig en massa saker jag har behövt (när jag var ung och nyss hade flyttat hemifrån), tyckte mig behöva (när jag hade börjat tjäna såpass att det förslog till viss konsumtion utöver det nödvändigaste), inte alls behövde men ville ha ändå (när jag inte längre behövde titta på prislappar) och slutligen (nu) varken behövde eller ville ha men köpte i alla fall eftersom konsumtion närmast blivit en tvångshandling. – Va? Vem skrek I-landsproblem?

Kanske har det vänt nu. Jag kämpar nämligen med näbbar och klor för att få nettomängden av min prylanhopning att minska. Idag skeppade vi iväg fem kassar böcker och sju säckar kläder till pingstkyrkans loppis. Under de senaste månaderna har jag slängt saker som jag släpat med mig i flytt efter flytt utan att kunna skiljas från, och med jämna mellanrum gör maken och jag en raid för att se om det finns nåt som är moget för containern. (En följd av detta är att vi inte har nån soffa, men det kan man faktiskt leva med. Eller utan.) Och min tolerans för defekter hos mina ägodelar är så nerslipad att även en gamling med rullator enkelt kan ta sig över den.

I den andan var det som jag skänkte bort ett par skor på nationaldagen. Vi hade sjungit med kören och en av sopranerna utbrast spontant nånting beundrande om mina skor var. Jag tittade på dem. De var från Rizzo och jag hade inte använt dem många gånger. Att jag hittat dem nu i klädkammaren var mest en slump. Så eftersom de passade på sopranens fötter fick hon dem.

Det kändes fint att bli av med ett par skor som jag knappt vetat att jag ägde. Dessvärre var de ju egentligen perfekta som konsertskor, så nu har jag inga såna. Jag håller därför ögonen öppna efter svarta skor som är diskreta utan att vara trista, och den k. läsaren vet ju hur det är när det är nåt man faktiskt behöver: står ej att uppbringa.

I lördags, när jag och barna hälsade på min moster i en bra mycket större stad än vår centralort, blev det förstås besök i skoaffär. Det var lustigt att se vilka skomodeller vi fastnade för: hon, som var präglad på sextiotalets mode, trånade efter skor med lång och extremt smal tå, medan jag som var tonåring på åttiotalet alla gånger föredrog stövletter med spännen och remmar och sånt tjafs.

Dock föll både hon och jag pladask för de här godingarna, som jag utan att darra på manschetten införlivade i min prylanhopning. Nej, jag behövde dem inte. Nej, jag kommer knappt att kunna använda dem eftersom jag får ont i den ena av mina opererade hallux valgus då. Men jag ville ha dem. Och så var det halva priset på dem.

Och herregud – nog är de väl tillräckligt diskreta för en allhelgonakonsert?

2007-11-07

Oh well, whatever, nevermind

Seriesidans Non sequitur hade idag ett skämt som byggde på det engelska uttrycket painting by numbers. Jag kom att tänka på filmen Drowning by numbers och sa förstrött till maken:

"Undrar vad det har blivit av Greenaway egentligen."
"Ingen aning."
"Jag såg ju nästan alla hans filmer då när det begav sig och tyckte dom var grymma. Men dom skulle antagligen inte hålla att se om nu."
"Nä. Mot slutet tyckte jag allt att dom var lite väl pretto. Vad dom nu hette."
"8½ Women var nog den sista vi såg."
"Vad handlade den om?"
"Har jag inget som helst minne av. Men vet du vad jag kommer ihåg från den filmen?"
"Vad då?"
"En scen där far och son ligger och pratar. Vad dom pratar om minns jag inte, men en av dem nämner Smells Like Teen Spirit – Nirvanalåten du vet – och det hade [namnet på undertextaren] översatt med luktar laganda."
Maken skrattar. "Är du yrkesskadad eller är du yrkesskadad? Det enda du kommer ihåg av en film är vad översättaren heter och så en generalblunder i undertextningen."

Ja, är jag yrkesskadad eller är jag yrkesskadad? Nu är det visserligen några år sen det här fastnade i skallen på mig, men inte många, och man kan ju fråga sig varför min hjärna funkade på det sättet.

Förmodligen handlar det (faktiskt) inte om skadeglädje, utan om en megalättnad över att själv ha sluppit göra mig skyldig till just den flagranta tabben. Men det är en lättnad parad med en minst lika stor fasa över alla de missar jag är säker på att jag har begått därför att jag inte har fattat att jag inte har fattat.

Översättaren kan inte veta allt. Med rätt redskap – där ett vittförgrenat och välfungerande nätverk är det kanske allra viktigaste – kan översättaren ta reda på i princip allt, och mer därtill. Men då gäller det att veta när det är nåt man inte förstår. I exemplet ur 8½ Women handlar det om otillräckligt kunskap om samtida populärkultur*, men ofta är det frågan om idiomatiska uttryck, slang eller liknande. Man har givetvis ingen möjlighet att känna till alla epokers samtliga regionala, dialektala och kanske till och med påhittade glosor. Men man måste ha en känslig misstänkometer** som säger att den lösning man själv kommit fram till på nåt sätt känns fel i sammanhanget. Som det där "luktar laganda", som kom helt apropå mitt i ett samtal om nånting helt annat. I det läget måste misstänkometern börja bröla Och vad ska det betyda då? Det passar ju inte ihop med nånting annat här! Kan jag ha missat nåt?

Ibland är det ju inte alltid så uppenbart. Kontexten kan vara så elastisk att nånting med ovidkommande eller lätt absurdistisk klang inte känns mothårs. Stilistiken kan vara sån att det man tror att uttrycket betyder passar ihop med resten trots att det egentligen skulle sticka av. Som sagt: översättaren kan inte veta allt. Men trimmar h*n sin misstänkometer kan h*n räcka lång näsa åt bra många textfällor.

*och att man då (förmodligen) har förlitat sig på ett manus som inte heller har fattat. Den fallgropen slipper man åtminstone som skönlitterär översättare.
**Uttryck lånat av eminente undertextaren Petter Notstrand.