björgin miserorum

Snöat har det inte, men en fukt som gjort luften råkall har frusit och singlat till marken i så många omgångar att den ser ut som snö. Över detta har solen affärsmässigt lagt en väl tilltagen matta av strålar. Det blir mycket vackert, men värmer föga. Träden har klätt sig i sorgevit päls och stått som förgrenade i stiltjen: vanmäktiga i vindlösheten har kvistarna hängt där utan att kunna göra nåt åt sin situation. Strängast av alla är den kala kylan. Benhård mark blottas i sin betryckthet utan det mjuka täcke den rätteligen förtjänat. Inte ens en filt har den: den har fått dra över sig en tunn vit presenning, som en annan uteliggare.

En lika vacker som livsviktig installation

Tvångskommenderade promenaden det bästa idag: hemma är golv av tunn is. Lyckligtvis äger vi – om än inte trakterar – långfärdsskridskor. Isdubbar. Varma underställ. Samt kan konsten att packa vattentätt. Jag förlitar mig på att dessa sammantagna ska bära fort förbi vintern. Ja kanske: för sex veckor sen var det sex veckor kvar till vintersolståndet. Det var länge, mycket länge. Idag är det plötsligt tre dagar kvar och jag har verkligen inte den bittersta aning om hur jag tagit mig hit. Krupit? Löpt? Hundspann? Taxi?