2010-01-31

we'll crash in a hut

Inatt var jag med i ännu en dröm som utspelade sig på ett hotell. I påfallande många av de drömmar jag minns är jag på hotell. Hotelldrömmarna har alltid utförliga och väl sammanhållna handlingar utan nämnvärda hopp i logik, tid, identitet eller geografi.

Mina drömmar intresserar mig mycket: jag märker ju att de är kommunikation från mig själv till mig själv. Inte av typen En stormig torsdag ska du färdas över stora hav och möta en mörk, gåtfull främling som kommer att visa vägen till en oskattbar antik lampa med bronsfot, utan de försöker förklara mina egna reaktioner och sinnestillstånd. Ända sen tolvårsåldern har jag bedrivit egenanalys i dagboksform; när jag gifte mig slutade jag av obegriplig anledning med det (jag tror jag trädde in i ungefär samma villfarelse som patentbyråmannen som för nåt sekel sen sa att nu lägger vi ner, nu är allting redan uppfunnet), och det är också på senare år som jag fått såhär kolossalt detaljerade och koherenta drömmar. Summan av all analys är kanske konstant: ju mindre dagbok*, desto mer drömstoff.

Helt otippat fick jag i en drömtydningsartikel i en hjärndöd ungdomsblaska** några fler ledtrådar till hur vissa drömelement kan tolkas, men än ter sig många inslag rent enigmatiska. Måste snarast läsa in mig bättre på ämnet.

(Dagens rubbe är hämtad från den gamla egensinniga 10cc-låten Hotel, som med sin nonsensliknande karaktär illustrerar den här anteckningen väl. Lyssna gärna på den, den är kul. Allt med 10cc från den tiden är kul.)

*Har köpt sex eller åtta jättefina, lagomlinjerade skrivhäften och försöker skapa en ny dagboksrutin, men det är mycket svårare till och med än jag trott.
**Hos frissan! Jo, jag svär!

2010-01-30

vi ska sy och vi ska klippa

Den beställda do redo-boken* kunde avhämtas på blibbateket efter bara några dar och visade sig innehålla inspiration helt utan sans och balans. Jag läste den sammanbitet tre gånger i sträck sen barna lagt sig igår, och i förmiddags satte jag igång. I själva boken sysslar man enbart med ylletröjor, men herregud, spela roll. Just tröjor har jag inte så värst många som bara ligger och skrotar; däremot har jag några som är så välanvända att de fått såna där småäckliga mörka missfärgningar under ärmarna och som jag därför drar mig för att använda (och i vanlig ordning inte nänns slänga). Jag högg tag i den som låg överst: det var den ljusgula (gult! inga kläder gör mig så glad som gula!).

Deofläckar må ni tro, utplånas med do redo

Av med ärmarna och fläckäcklen. Sen slitsade jag min nya
töntpullover i sidorna och gjorde en diskret revär av ett
ljusgult sammetsband som jag inte alls hade köpt på DPC,
utan hade i mormors sybord (som numera är mitt). Den
svarta Diorslipsen med gula elefanter på tänkte jag först
använda, men den får vänta till ett annat plaggs omfödsel.
Jag har den ihop med pullovern så länge.

Lite extra piff ville jag ha, så ena sidans revär fick avslutas
med ett asymmetriskt tjafs av smala sidenaktiga band. I ny
konfektion sitter ofta såna band som är avsedda som galghjälpare
men jag klipper av och spar dem. Allmänt användbara, kan
exempelvis has som dekoration på paket. Kanterna smälter
man varligt med ljus- eller tändarlåga så de inte repar upp sig.


Under tiden gjorde Julflickan do redo av en pappkartong och en stearinljusask, som fick bli stall med skorsten respektive spiltväggar åt några av hästarna. Nu vet hon ju hur det ska vara i ett stall, så hon har ritat vatten på väggen (det blå) och halm på golvet. Och inga my little pony fick vara med För de är liksom fantasi, de är inte riktiga.

Maken gjorde inte do redo, men var ändå do-redo och vek varsin krona i origami åt prinsessorna. Det var inte lätt, det hörde jag ju på honom, men de blev fina och hållbara.

Nu när jag plockade undan skräpet efter den Julflickeklippdocka jag också tillverkat idag kom jag på att alla småprinsessors do redogudinna såklart är Askungen. Tänk bara som hon snitsar till sin mammas gamla omoderna klänning: ett tilltag helt i linje med små barns kreativitet. Våra tjejer känner inga som helst gränser när det gäller sakers användningsområden, och de är ju inte unika för personer i den åldern. Förmodligen är jag inspirerad också av den oräddheten – jag ser ju otaliga prov på den dagligen.

Att få skapa nåt som går att använda är alltid en kick; nu var det längesen sist, men jag känner ju omedelbart hur beroendeframkallande det är. Det lär bli fler klädprojekt framöver: bland annat kom jag på att jag ju kan göra ett bakstycke av slipsar till den svarta tunikan/klänningen (det är förresten den jag har på bilderna i denna anteckning). Slipsar är så fascinerande accessoarer, ofta som små konstverk. Länge höll jag på med en slipskjol, men eftersom jag inte är tillräckligt duktig på att sy blev den inte så snygg att den gick att ha på sig. Men enstaka slipsar måste ju gå att integrera i andra plagg: som revärer och utsmyckningar, till exempel. Nåväl: kommer jag på nåt lär det synas här. Men gör för all del nåt vettigt under tiden, k. läsare.

*Do redo. Konsten att slakta en tröja är skriven av Anna-Stina Lindén Ivarsson, Katarina Breiditis och Katarina Evans.

Etiketter: ,

2010-01-27

who's gonna tell you things

Ibland garvar jag åt den här skylten som sitter vid en av påfarterna till löp- och skidspåren här i Byn, fast skylten lär sitta där på förekommen anledning Du vet di körde där ju mä biler å crosshojer å allt di kunne komma på, bare för å se ifall dä gick Allt var inte bättre förr: det förekommer ingen buskörning i träningsspåren längre, så skylten får åldras i lugn och ro och slipper morra och hötta åt den motorburna ungdomen.

Det är inte snö på själva skylten: det reflexgula är nästan helt urblekt och vitt.

Semiotik är stundtals fascinerande, med just den välkända silhuetten av en arketypisk bil som ett av paradexemplen. I vilka körbanor jag än funderar kan jag inte bli klok på varför man på en ultrastiliserad symbol ansåg sig nödd att ha med en mastodontstor kardanknut. (Det är ju det man ser under bilen – inte ett tredje hjul, om nu nån har levt i den vanföreställningen.) Skyltbilen är minimalistiskt ren på nästan samtliga igenkänningstecken, som backspeglar och radioantenner. Men kardanknuten, den kunde man inte undvara. Själv skulle jag utan svårighet identifiera symbolen som en bil också utan att se kardanknuten. Var det annorlunda när symbolen skapades? Skulle folk annars ha trott att det var en modärn sorts landå? Var det ett sätt att markera att motorfordon var en företrädesvis manlig angelägenhet, med kardanknuten som motsvarigheten till hingstens skap eller tjurens vad-det-nu-kan-heta?

Hade jag varit Egalias döttrar-feminist skulle jag för längesen ha startat en lobbyrörelse som verkade för raderandet av pungkulorna från skyltbilen. Nu är jag istället både nostalgiker, bildåre och viss om att också fruntimmer kan vara riktiga karlar, så jag tycker symbolen är gullig med sin gåtfulla bula.

Men ändå: varför kardanknut?

Etiketter: ,

2010-01-26

that will bring us back to do

Ännu en orsak har lagts till de tusen sinom tusen att kalla Den pöschkans centralorten just så: ska det i en kommun med 25 000 invånare inte gå att köpa helt vanligt jämrans sammetsband? Det är ingen märkvärdig nyans jag begär heller, utan svart.

Men i DPC går inte detta. Ingen sybehörsbutiksinnehavare tycks heller kunna tänka sig möjligheten att ta hem varan. (Sen ojar man sig över att de boende inte handlar på hemmaplan. Jaa. Vad kan det bero på.)

Svart sammetsband måste jag ha för att kunna syssla med do redo. Det är i det här fallet inte fråga om skalövningar, utan om återbruk av gamla kläder. Begreppet var inte nytt för mig, men jag påmindes om det av senaste numret av tidskriften Camino. Det handlar om återbruk, återvinning och återhållsamhet (nej, jag vet, men att översätta reduce, reuse, recycle elegant låter sig inte göra sådär alldeles sömlöst) och är proppfullt med artiklar om folk som försöker vända konsumismen ryggen och värna om klimatet och resurserna. Mängder av roliga tips på hur man själv kan delta ges också. Å, vad mycket det finns! Jag vill också!

Meeen, invänder den k. läsaren kanske nu, Miss Gillette ääälskar väl konsumismen? Ja! Hon gör ju det. På sätt och vis gör hon det. Fast inte för dess egen skull. Och dessutom älskar hon nästan allting som är gammalt. Det gör henne alldeles from när saker som redan har en historia får komma till nybruk. Hon handlar med förtjusning på second hand, och slänga saker är hon nästan helt oförmögen till: hon vill att allt ska få göra nytta. (Av alla hennes miljarder ägodelar är det därför en mycket låg andel som bara är till prydnad; hon vill använda allt, inte ha finservis och porslinsdomherrar i ett vitrinskåp.)

Camino inspirerade mig att ta itu med ett projekt som länge legat på tankehyllan: en stickad tröja i en färg jag gillar men med en infernaliskt kliande polokrage. Kragen är nu bortklippt och tröjan uppklippt framtill så att den istället blivit en kort kofta. Som ska kantas med svart sammetsband. Vilket är alltså stört omöjligt att få fatt i på DPC.

Tills jag får tag på sammetsband passar jag på att be läsekretsen om förslag på hur jag ska rädda ett älskat plagg: lång-t-tröja/tunika/kort klänning, svart. Trikån, som är av blandkvalitet och lite stretchig, har brustit i en rad små små hål över skulderbladen (det ser nästan ut som om det gått en maska, fast med långa mellanrum mellan hålen). Jag får inte tag i en likadan, och den är så användbar. Hur skulle ni göra? Sy på ett annat ryggparti över det ursprungliga? Trolla bort hålen med utsmyckningar av nåt slag? Säg inte svart sammetsband bara, det vet jag inte om jag kan skratta åt riktigt än. Comedy is tragedy plus time, som Alan Alda bräker i Crimes and Misdemeanors, och ännu är jag ju mitt uppe i min sammetstragedi. Men jag lovar på heder och samvete* att berätta när do redoprojektet är klart och det är fritt fram att skämta om vilka sybehör som helst.

*Lotta på Bråkmakargatan säger förresten samvetsklänning om sin sammetsklänning, så där har vi ju ett sam(mets)band till.

Etiketter: , , ,

2010-01-24

as I keep my liver busy

Att Miss Gillette har varit organiserad helnykterist är ingen hemlighet. I femton år var det drogfria livet en tillvaro som var starkare beroendeframkallande än allt utom kärlek och kåthet. I femton år var vardagarna fyllda av föreningsaktiviteter och helgerna och loven av kurser, läger och träffar. De enstaka gånger ett blankt veckoslut rullade fram vid horisonten slog förväntansabstinensen till med skrämmande styrka; då hittade vi på våra egna utbildningar och träffar bara för att få sticka iväg till nån kursgård eller föreningslokal och bara vara. I femton år undfick jag hur mycket upplysning som helt inom allsköns ämnesområden, från alkoholens sociala effekter på 35,5-åringar till videoteknik och konsten att organisera en regional bordtenniscup.

Men: att det är omöjligt att uttala ordet oxytocin* när man är plakat är ett faktum jag aldrig fick lära mig.

Först när sistlidna fredag med förbluffande snäbbja – nästan som ur bakhåll – rusade mot lördan gjorde jag på empirisk väg rönet att en person påverkad av caesarsallad och rioja är medicinskt oförmögen att formulera nåt ord som mer liknar oxytocin än åxitizyyyn. Oxytocin är en absolut nödvändig glosa vid värvandet av fiiina och underbaaara mennscherrr man just blivit jättekompis med till den kör man så hjärtinnerligen önskar skulle förgylla även dessa charmant trevliga individers liv. Om min kör nu inte utökas med två, eller ens en, skönsjungande gentleman är det alltså fullt möjligt att den bakomliggande orsaken är mina misslyckade ansträngningar att begripligt framsäga ordet oxytocin. Meddelas härmed androm till varnagel, ty behovet av att värva körsångare är ju faktiskt i stort sett konstant.

*Oxytocin är ett peptidhormon som framkallar välbefinnandekänslor. Det frisätts bland annat när man sjunger.

Etiketter: ,

2010-01-22

the warm wind in her hair

Hittade just en bild som på flera plan passar bra för dagen (dock inte på det bokstavliga, det vill jag ha taget till protokollet fastän det ju egentligen inte hade varit skämsigt om så varit fallet). Hela konceptet svindlar; det är fantastiskt. Bilden är hämtad här.

2010-01-20

lever för Jesus

Hemlagad mat slår allt annat. Man vet exakt vad det är man stoppar i sig och slipper kemiska överraskningar. Sunt och närande och naturligt.


Här i huset pågår emellertid tömning av den bågnande frysboxen. Vi är notoriskt usla på att märka lådorna vi trycker in i frysen Men det minns jag ju att det är dillkött i den där glasslådan vilket resulterar i en djupfryst byggblocksmur av olikformade behållare med okänt innehåll. Sporten är att ta fram en bytta varje kväll och laga lunch av innehållet påföljande dag. Oftast har då den tinade substansen antagit igenkännliga konturer. Oftast. Men inte alltid.

Idag var utmaningen en illorange jôrpa som på inga villkors vis lät sig artbestämmas. Länge gissade vi på rotmos, men den teorin fick överges. Nåt med morot kanske? Eller pumpa? All smak som anrättningen en gång kunde ha haft ("Någon gång måste det ju ha funnits en originalrätt", för att citera Översättarhelena) hade evaporerat, måhända sugits upp av glassar och köttfärs och finhackad dill; hur som helst gavs inga ledtrådar den vägen. Skulle man över huvud taget våga äta det?

O ja. When in doubt, laga soppa. Det är mitt credo, mitt stridsrop, min ledstjärna. Ner med det orange gucket i en kastrull, bedöva det med umami*, tärna i kokt potatis för förhöjd matighet. Fortfarande var rätten tämligen intetsägande. Men splitt splatt med sweet chilisåsflaskan och saken var biff. (Nej, inte så, det är bara ett talesätt ser ni: jag menar att jag var nöjd, att det var med beröm klart. Om jag verkligen hade kunnat förvandla soppa till biff skulle jag ha grundat en sekt för längesen och tjänat storkovan.)

"Vilken himmelsk soppa", suckade mätta och glada Miss Gillette.
"Ja, en himla soppa var det", muttrade Maken.

Fortfarande vet ingen av oss vad det var vi åt. Men ytterligare en ledig plats har frigjorts i frysen, och för morrondan har jag stora, asiatisksyftande planer för en bytta vars mörkbruna innehåll påminner skrämmande starkt om en uråldrig lever stadd i upplösning. Om det aldrig händer nånting mer här efter lunch imorron är det kanske missfärgat, koagulerat kungsvatten i den där byttan jag tagit fram.

*i form av en buljongtärning

Etiketter: , , ,

2010-01-19

the way look milky

Läser i nr 1/10 av Coops tidskrift Mersmak (eller om det inte är en särskrivning på omslaget, utan den faktiskt heter Mer smak; eller kanske är det en medveten grafisk tvetydighet) Louise Ungerths* kolumn "Se upp för korkad design". Kolumnen handlar om de enerverande och oekonomiska mejeriförpackningarna med skruvkork.

Hurra! tänkte jag när jag läste vad Ungerth skrev. Jag har nämligen – av pur irritation – tidigare tillskrivit Milko och klagat på just dessa förpackningar: hur mycket innehåll som måste slängas, hur besvärliga de är att skölja ur och platta ihop till återvinningen. I mitt brev uttalade jag min misstanke om att ekonomiska motiv ligger bakom den här förpackningstypen: mejeriet tjänar naturligtvis på att de flesta slänger minst en deciliter per liter såld trögflytande vätska (mjölk finns inte med skruvkork, har jag noterat. Den skulle det nämligen inte bli nåt svinn på). Svaret jag fick var på den punkten högst indignerat: man hävdade att det minsann var av hänsyn till handikappade och handledsklena som förpackningarna ser ut som de gör (de handikappade och handledsklena är dock tydligen jättestarka och fingerfärdiga när de ska öppna sina mjölklitrar).

Och Ungerth skriver i sin kolumn att "Vi konsumenter gillar dem bäst enligt alla undersökningar." Hon fortsätter med invändningen att vi sannolikt skulle protestera om vi vore mer medvetna om hur fördyrande dessa förpackningar är. Det har hon nog rätt i. Själv skulle jag dessutom vilja veta hur frågan är ställd – det måste man alltid fråga sig när det gäller undersökningar – för att ge det resultatet. Handlar det om en enkät där konsumenten får svara på vilken typ av förpackning som h*n tycker bäst om att öppna och hantera? I så fall är svaret rättvisande. Men om det istället (vilket jag misstänker) handlar om att man presenterar statistik över hur många förpackningar av ena eller andra slaget som säljs, ja då ligger nog en annan sanning bakom. Det finns ju otaliga yoghurt- och filsmaker som endast säljs i skruvkorksförpackningar, och om man då köper produkten är det för att man gillar innehållet, inte förpackningen. Om man hade kunnat välja skulle man kanske ha köpt samma guck i annan förpackning istället.**

Det här är en sån där yttepyttesak man kan göra för miljöns och plånbokens välbefinnande. (Och tänk på allt adrenalin, all tid och allt vatten man spar!) Miss Gillette tycker att man ska undvika skruvkorksförpackningar – helst bojkotta dem helt, fast hon är samtidigt ingen vän av förbud, utan litar på att envar gör sitt bästa. Och gärna talar om för mejerierna vad man anser om dem, det är ju en baggis nu för tiden när det bara är att tjonga iväg ett mejl.

Detta var ett lyssna – lär – lyd!-meddelande från Miss Gillette.***


*Ungerth är chef för konsumentfrågor på Konsumentföreningen i Stockholm.
**Min favvoförpackning är gamla hederliga brik. När den är tom viker man bara ut flikarna och pressar ur den sista decilitern också, varpå det är urenkelt att hälla i en liten mängd vatten och skaka rent paketet invändigt. Sist öppnar man toppsvetsningen: då torkar paketet inuti på en halvtimme och man får en luktfri återvinningslåda i sitt självfallet kliniskt rena hem.
***Hurra! också för de k. läsare som kan lista ut varför damen på nedre bilden får illustrera denna postning.

Etiketter: , , ,

2010-01-18

en virak sakta svävar

Terminsstart för kören förra måndan. Planering. Vad ska vi sjunga? Det beror på vart vi ska åka. Vart ska vi åka? Det beror på vilka som kan hänga med. Vilka kan hänga med? Det beror på vart vi ska åka. Vart ska vi åka? Det beror på när vi ska åka. När ska vi åka? Vi ska åka nu i vår. Vi ska åka till hösten. Vi ska åka våren 2011. Vi ska åka på en fet tripp. Vi ska åka på flera små utfärder. Vi ska åka till Skinnskatteberg. Vi ska åka till Säffle. Vi ska åka till Sveg. Vi ska åka till Sölvesborg. Vi ska åka till Riga. Vi ska åka till Italien. Till New York ska vi inte åka. Vi ska åka på körfestival. Vi ska lyssna på andra körer. Vi ska tävla i sång. Vi ska åka på en körfestival där man inte tävlar. Vi ska ha en värdkör. Vi ska sjunga låtar med svensk anknytning. Vi ska sjunga Bellman. Vi ska sjunga Abba. Vi ska sjunga musik med nordisk anknytning. Vi ska sjunga pretentiöst. Vi ska sjunga publikfriande. Vi ska ha vårkonsert. Vi ska ha allhelgonakonsert, fast inte på våren. Vi ska sjunga kvalitetshöjande stycken utan tidsbegränsning. Vi ska sjunga fler låtar som vi redan kan. Vi ska sjunga färre låtar fast bättre. Quando Son Più Lontan ska vi absolut inte sjunga för då får vi ångest, och även om inte vi får det så får publiken det.

Men Kung Liljekonvalje ska vi sjunga. I den svävar en virak från rökelsekaren med blomsterstoft. Alla som vet vad en virak är räcker upp en hand! Jag, jag tyckte det lät som en fågel. Eller också som hur det lät när nån spydde i serier förr. Seriespåret avfördes på anakronistiska grunder omgående från utredningen. Men att nån sorts fågel på Frödings tid kunde ha kallats virak var ju inte uteslutet. Om det nu inte var fråga om nåt sagoväsen ur de förmörkade värmländska skogssinnena.

Virak, rökelse (se d. o.). -- Farm., gummiharts från stammen av Boswellia-arter (från Somalilandet och s. Arabien). V. antogs förr komma från Libanon, därav namnet Olibanum. V. utgöres av omkr. hasselnötstora "droppar", som vid upphettning utveckla en balsamisk lukt; innehåller något flyktig olja som harts m. m. V. brukades förr även som medel mot katarrer.
Nordisk familjebok
Tredje, väsentligt omarbetade och koncentrerade upplagan
193
4

Sådär ja. Nu vet vi det.

Denna postning är en obetydligt omarbetad och utspädd upplaga av min postning 11/1 2010 på körens blogg.

2010-01-14

in our world of plenty

Jag älskar verkligen mobiltelefonin för dess omedelbarhet. Att alla mess jag skickar kanske inte är sådär alldeles livsavgörande medges gärna, men det finns faktiskt såna som är det – bokstavligt talat. Mer än en gång har jag på reklamplats läst en appell från nån välgörenhetsorganisation och tjongat iväg en slant till människor som behöver den bättre än jag. Nyss gjorde jag det till Röda Korsets nödhjälpsinsats på Haiti. Så otroligt enkelt: pengen läggs bara till teleräkningen, man märker inte ett jota. Den ryggmärgsnära tekniken, som kan vara rena fördärvet i andra situationer (exempelvis telefonlån), är alltså en välsignelse för en del.

Messa akut haiti till 72 900, så flyger en av dina femtiolappar till en del av jorden där i-landsproblem tyvärr inte existerar.

2010-01-12

you spit

Solig lördag, försommar. I den stora parken pågår folklivet för fullt, picknickfiltar, helgkryss, solbrillor, fula men skuggande kepsar, böcker chips oliver glassar vinflaskor, ett förväntansfullt sorl, sjudande av den ännu inte glömda vinterns hämskor. Frisbeekastning, trasjoxning på inte riktigt lek. Ett gäng har dragit till sig fler, okända och ystra, så det räcker till två brännbollslag. Man improviserar slagträn: bred- eller smalsidan på en skärbräda, en rak styrstång som nån monterar av sin cykel i en hast. Alla är solskensgenerösa, ute- eller innelaget är lika okej. Man spelar i avklippta jeans, linne, bikinibehå, solklänning, barfota många. Utom en: ute på planen står en man elegant klädd helt i vitt. Pressveck, anständigt knäppt skjorta. Pullover! Han donar med något, en träkonstruktion, ordnar och rättar till, backar ett halvt steg och skärskådar. Blir inte nöjd. Går fram igen och ändrar, granskar på nytt. Nej, duger inte nu heller. Framme vid brännplattan slår spelare efter spelare. Man missar grovt med de provisoriska slagträna, uppsluppna tillrop dansar genom luften, skrattanfallen blir alltmer samfällda. Ibland blir det träff och man springer. Lyror är knepiga att ta men emellanåt lyckas det. Ingen räknar poäng. Den vitklädde står där i utelaget men gör inga försök att ta bollen. Några sneglar undrande ditåt men säger inget, det är leva och låta leva som gäller. Småningom har innespelarna bränt ut sig och lagen byter plats. Utespelarna springer fram och radar upp sig, den första i ledet greppar skärbrädan. Den vitklädde står kvar, oberörd, ordnar vidare med sitt. Till slut ropar någon:

"Du! Vi är innelag nu!"
"Hm?" Mannen lyfter blicken, tycks irriterad över att bli störd.
"Kom igen då så vi kan fortsätta!"
"Med vadå", säger han kort.
"Matchen – vi spelar brännboll här!" skämtar den ropande. Alla skrattar välvilligt åt det barnsliga skämtet.
"Jag spelar cricket, om det inte framgått", svarar mannen avmätt. Återgår till sitt.

En kort stund är det tyst. Men så fattas ett ordlöst konsensusbeslut i den stora kroppen av varma försommarlevande mänskor. Utan att säga något klipper första slagmannen till, bollen skevar iväg helt galet snett men idag finns inga ogiltiga slag och flera utespelare tjurrusar efter den, krockar sånär, ingen lyckas få fatt den men alla garvar gott ändå. Matchen tar slut men inte samvaron, man tramsar sig in i kväll och natt tillsammans, vidare till andra ställen. Cricketen fortgår, en evig poängräkning som inte intresserar en levande själ, dag efter dag, en vit sport som utövas helt utan tuggtobak.

2010-01-06

we can't even think of a word that rhymes

Bland de författare som rekommenderats mig av läsekretsen finns Curtis Sittenfeld. På BookMooch fick jag fatt i debutromanen Prep och har läst den med stor behållning. Prep handlar om lantisen Lee som likt katten bland hermeliner kommer in på en ansedd internatskola. Där går hon i fyra år i ett till stor del egenvalt utanförskap och iakttar, och tänker. Och tänker och tänker och tänker.

För mig var det en ganska sällsam läsning, för här fick jag vara i huvudet på en som funderar och analyserar på samma sätt som jag själv gjort sen tonåren – men som tagit det hela till oanade höjder. Faktum är att huvudpersonen analyserar så mycket att hon inte riktigt är med i livet, inte ens i sitt eget. Ibland blev det snudd på monomant, men skildringen av livet på internatskolan var spännande från början till slut och Sittenfeld skriver snabbt framåt trots att händelserna hon skildrar ser små ut på ytan. Det behöver de ju inte alls vara: så till exempel är hennes förändring speglad i mötena med familjen, som går kvar hemma i Indiana och är sig evigt lik (och som också har tryggheten att våga vara det, medan Lee själv förtvivlat försöker bli nånting annat och därför känner sig rotlös överallt), nåt av det mest intressanta i boken.

Oväntat bra är också den scen skildrad där Lee äntligen, i slutet, törs säga vad hon verkligen känner: då får hon en skymt av hur tillvaron kunde ha tett sig för henne om hon hade interagerat med andra istället för att se sig själv som så udda och utanför. För trots sin vassa analytiska blick har hon inte lyckats nå insikten att var och en känner sig unik på ett plan – samtidigt som de på ett annat plan utgör en lika stor bit av helheten som alla andra.

Den här boken plöjde jag, men nästa roman ser ut att vara ungefär likadan fastän för en lite äldre kvinna, så den hoppar jag över till förmån för American Wife, som också var den titel som rekommenderades här. Tack för tipset om Curtis Sittenfeld!

Etiketter: , ,

2010-01-05

the voices of those who stand looking

Det finns ju de som retar sig på det Äntligen! som årligen framgormas här i riket. Men den som traskat i det gilletteska hemmanets trappa under långliga tider kan inte annat än tycka att ett mer välfunnet och pregnant ord ej rimligtvis kan finnas i detta språk.

Jag har hunnit tappa räkningen, men tror att det till sommaren är halva tjoget år jämnt som vi (huvudsakligen jag) målade om det hiskeligt realisationsgröna trapphuset i ljust gult och några gråa nyanser. Om trappans brunspräckliga linoleum lagts in direkt när huset byggdes vet jag inte, men minst ett halvt sekel hade den på nacken. Värre kan det inte bli, tänkte jag och drog oförväget på ett lager grå färg. Det blev det inte heller, utan ljust och fräscht, och jag var efter omständigheterna nöjd. Dock fanns tre aber:

* Trappstegsfärgen skulle ha haft samma grå nyans som det fält som löper från golvlisten och upp till ledstången, men blandades fel i butiken.
* Färgen räckte inte till det sista trappsteget.
* En ljust grå ton framhäver allt det skräp och den lort som brungyttrighet skonsamt döljer.


Många mänskor skulle genast ha åtgärdat denna brist (och hur jag avundas och avskyr dem för denna deras dådkraft!) men så funkar nu en gång inte jag. Jag hade – och har än – i livligt minne vilken kräkupplevelse det varit att vistas i trapphuset tidigare och var belåten över förändringen. Emellertid kan inte ens hos mig ett ensamt omålat trappsteg undgå att skava i ögat; och även om kontaktlinser skyddar mot såväl tårgas som lökångor utgör de inget som helst estetiskt filter. Kort sagt var det många år sen jag ledsnade på det där skitfula trappsteget. Men ni som har hus vet hur det är. Ni som har både hus och småbarn har full förståelse för att det kan bli såhär: att allt utom de mest akuta åtgärderna skjuts upp på icke angiven tid.

Därför är det som vi i hemmanet nu utbrister i ett jubelklingande Äntligen! åt vår enhetligt, mörkt gråmålade trappa. Och detta blir nog det sista mina k. läsare får höra om fullbordade projekt på ett bra tag, för imorron hämtar vi hem barna vilkas bortovaro har möjliggjort grovpyssel av det här slaget.

Etiketter: , ,

2010-01-02

plötsligt så vaknar begäret igen

Fem år och åtta månader tog det: avsevärt längre än beräknat, och med klenare resultat. Men en vacker dag känner man att man får nog, att allt det vackra man inom sig sett växa fram inte längre väger upp avigsidorna. Men jag är oerhört lättad och nöjd över att ha kunnat avsluta detta, och ett digrare resultat hade varit mer än vad hushållet förmått härbärgera. Igår gratulerade jag er, mina k. läsare, på födelsedan – nu är det er tur att gratulera mig:

jag har klippt ner väven.

På påsken när Julflickan var ett halvår fick jag låna vävstolen. Den
varpades med 20 meter svart varp. Eftersom jag aldrig hade vävt
förut har jag lärt mig allting med trial-and-error-metoden; det är
därför allt har tagit så bedrövligt lång tid.


Alla tjugo meterna är inte uppvävda; ungefär åtta återstår.
Men förutom den matta jag vävde på beställning åt goda
vänner finns tre långa och två små trasmattor kvar i huset
– och jag vet inte ens var de ska ligga, för trasmattor är inte min stil alls.


Det var bara det att jag ville väva själv: jag får ibland helt okväsbara
drifter som dikterar för mig att jag ska skapa grejer. Det har hänt mig
med broderi och foto och akvarell och textila applikationer och en
massa annat. Nu var det trasmattevävning. Och det var bara att foga sig.


Jag lär väva fler trasmattor i mitt liv, men nästa gång
riggar jag inte upp nån vävstol hemma. Då ska jag
ha mattans mönster klart för mig – för nu vet jag hur
jag ska tänka – och alla trasor färdiga, och så hyr jag
in mig på nån annans vävstol eller går nån kurs
eller så och väver snabbt det jag ska. Själva vävningen
tar nämligen inte lång tid: det är komponerandet och
iordningställandet av trasor (många river, en del
klipper; jag skär mina med textilskärare). Då vill jag
väva i gåsöga; det är snyggt.


Nu är jag fri att ta itu med det andra projektet som släpar efter med flera år: mina fotoalbum. Och det, k. läsare, är en baggis jämfört med att ha ett halvt rum ockuperat av en vävapparat i mammutformat.

2010-01-01

nothing changes on new year's day

Ny dag, ny månad, nytt år, nytt decennium och nytt hundrade: detta är postning 501. Låt mig gratulera på födelsedan – åtminstone dem av mina k. läsare som har en häst nånstans i själens spilta. För den som inte begriper sambandet vill jag belysa med följande:


Det hände sig på den tiden då Miss Gillette fortfarande tittade på teve att hon såg en engelsk deckare. Som alla vet är britter tokiga i hästsport, inte minst galopp, och deckaren utspelade sig i ett stall (jodå, det var typ i juletid). Ett sto skulle till att föla, och när hon gjorde det lindade man visserligen inte fölet – ett gossebarn som skulle frälsa ägarna från alla deras pekuniära problem genom att omsider springa in storkovan – och lade det i en krubba, men bra nära. Orolig för stoets hälsotillstånd isolerade man modern långt före och efter nedkomsten, men när man gläntade på förlåten befanns det vara ett friskt och ovanligt stort hingstföl hon fött fram. På gården fanns en försupen gammal stalledräng, som vid ett tillfälle råkade undslippa sig att han tyckte det var konstigt att fölet döpts till New Year Lad när det logiskt borde ha fått heta Christmas Boy. Hoppsan – exit Staffan, tvärt, lönnligt och med mycket blodspillan. Och alla ba typ Que?

För somliga står nu motivet för mordet på det gamla fyllot genast klart, men för de flesta antagligen inte. Det man måste känna till för att knäcka nöten är att alla hästar fyller år den 1 januari, oavsett när de i själva verket är födda. Man måste också veta att galopphästar börjar tävla redan som tvååringar, vilket självfallet betyder att den häst som är född i december inte är mer än tretton månader när den "fyller" två. Har den nån som helst chans att springa in pengar när den tävlar mot andra tvååringar som är födda i januari? Nej. Alltså stängde man in det dräktiga stoet innan hon fölat, vilket hon gjorde vid jul, och visade upp henne och den lille hingsten först ett tag efter nyårsdagen, som man påstod var dan för hans födelse. Hade stalldrängen lyckats låta bli att fyllepladdra om det skulle han ha fått behålla livet, men nu gick det som det gick.

Så här Lerinskt kan det vara även i Byn.

Här har vi inte sett några nyfödda föl, vare sig idag eller i julas, så vi hyser gott hopp om att få leva en tid till. Fast jag fick en lite märklig déjà vu-upplevelse när Maken och jag var på väg hem efter vår midnattspromenad i den livligt fyrverkande Byn:

"Du – när vi gick här sist var det ett annat år."
"Ja."
"Och nu är det både nytt år och ny månad och nytt decennium till och med!"
"Ja?"
"Och ändå känns det precis som när vi gick här sist."
"Ja, skulle det inte det?"
"Det är precis som när man kom till plugget dan efter att ha blivit av med oskulden och tyckte att det borde synas på nåt sätt, att alla skulle märka det och bemöta en med en ny respekt, eller samförstånd i förekommande fall. Men det var ju ingen som gjorde."

Maken hummade obestämbart; han har tydligen inte lika höga förväntningar på omgivningens uppmärksamhet som jag. Men det här är ändå ett klart exempel på att det inte är sorteringsbara tidsetiketter som har den största betydelsen, utan att de stora och alldeles alldagliga händelserna utgör individens historiska milstolpar, och att varje mänska lever i sin egen takt, på sin egen tidslinje, och ibland löper någras spår parallellt och i nästan samma fart, som tunnelbanetåg mellan Gamla Stan och T-centralen, och då tittar man in i det andras vagnar en kort stund och ser livet som pågår där inne, men så snart det ena tåget dragit ifrån blir passagerarna i det bara bilder i ens minne och inte levande mer. De är på väg mot milstolpar som ingen annan har med att göra. Och själv har man oskulder att bli av med, barn att föda, dödar att dö. Och osynliga, abstrakta och komplett betydelselösa decenniestreck att träda över.

Etiketter: , ,