tomtefar skyller på ka-kapitalismen

Dagens inlägg tillägnas en medbloggist som just gjort nystart.

Jag vet att jag har skrivit om det här förut, men förmodligen var det på annan plats, och även om så inte var fallet hoppas jag att ingen av mina k. läsare minns det: hörni, det finns ju så oändligt mycket viktigare information att låta hjärncellerna bevaka!

Nån gång i livet började barnets glädje och förväntan inför julen att förbytas i avsky och besvikelse. Bekymmersfritt tinder och spännande klappar överskuggades av knäppa släktingar som inte tålde varann och en panisk jakt på prylar som åtminstone inte skulle vara helfel att ge bort, och så var det ju resten av livets alla problem och sorgebarn som man plötsligt hade och som inte gick att stänga av bara för att en viss högtid inträdde. Högtid förresten? Snarare lågvattenmärke.

Till slut hade alla negativa förväntningar peppat varann så till den milda grad att jag nästan grät av frustration bara jag tänkte på eländet. Inga försök att undkomma var tillräckliga. Ett år anti-firade jag med några goda vänner. Vi lagade mat som inte hade nånting med jul att göra och betedde oss på det hela taget som om det vore vilken dag som helst. Det var kravlöst, men ändå förslog det inte. Inte för mig.

Året därefter vägrade jag att umgås med nån alls. Jag kände att jag inte skulle klara det. Jag lånade nyckeln hem till fröken Underhalm, en god vän som (förstås) var bortrest över julen. På julaftonen gick jag en sväng till min mataffär. Eftersom jag bodde i Göteborg var väderleken befriande brungrön och blaskig och inte ett dugg julig. Jag handlade en massa godis, ty det här utspelade sig på den tiden då jag åt snask endast åtta dagar om året (julafton till och med nyårsafton), och sen satte jag mig i fröken Underhalms opyntade lägenhet och otrivdes. Det betyder inte att jag vantrivdes, bara att jag inte trivdes. Om jag kände mig nånting alls var det kanske lite ensam. Jag åt min choklad medan jag tittade på Kalle Anka: fröken Underhalm hade teve, nämligen; det hade inte jag. Sen gick jag hem i motvinden utmed idrottsplatsen. Inte en människa var ute. Hade jag inte vetat vilken stad jag befann mig i skulle jag ha trott att jag transmogryfierats in i nån dystopi. Resten av aftonen minns jag inte vad jag gjorde. Läste och skrev brev eller fanzines är väl en kvalificerad gissning.

I förrgår var det som bekant dags igen. Då var det julafton, men trots att jag fortfarande ser spektaklet an med stor förhandströttma är jag ingen fobiker längre. Faktiskt kände jag i år en släng av den där tillförsikten och värmen som ju i bästa fall är den stora behållningen med alltihop. Okej: den slängen kom på förmiddagen och den gick över igen när jag upptäckte att jag inte heller i år hade hunnit med alla förberedelser som jag skulle ha önskat. Men ändå. Den där stunden kände jag hur mycket jag längtade efter alla jag tycker om och att jag helst skulle ha velat ha dem här, irl, allihop.

Från dystopiska känslor till utopiska, således: en resa på ungefär två decennier. Och längs den vägen har jag hunnit lära mig att jag faktiskt har en massa människor nära, om än inte i fysiskt hänseende. Det är en god vetskap att luta sig mot när julgranskulorna dimper i golvet och skinkspadet skvimpar ut på finkläderna: att ni är där – nej här! – var och en på sitt sätt, som h*n är. Nu lutar jag mig mot den igen, vetskapen, på samma sätt som Harvey Fierstein lutar sig mot gungstolens rygg i slutscenen av Torch Song Trilogy* och sluter i famnen nånting som minner om var och en av tre människor han älskar mest i världen. Närheten till dem har han alltid, även till dem som inte längre finns kvar i hans liv rent fysiskt.

*Harvey Fiersteins bok med denna titel är den som ligger till grund för den kanske mer kända musikalen La cage aux folles.