inte är som dom ska

K. läsekrets! Under den närmaste tiden kommer Miss Gillette att rätta till en massa layoutfel som uppstått på grund av en bugg i den webbläsare hon gått över till därför att det har skurit sig väldeliga mellan den webbläsare hon favoriserat hittills och grafikkortet. Det innebär att de av er som rss:ar kommer att få en massa gamla bloggposter i era läsare. Strunta i dem, det enda som är ändrat i dem är en del formatering. Miss Gillette ber om överseende med denna olägenhet.

Medan ni är sysselsatta med att strunta i och ha överseende och i allmänhet suktar efter nya fräscha blogganteckningar förelår hon att ni istället läser Bengt Ohlssons Syster. Den handlar om vårt behov av allvar, av hur en person faktiskt kan försvinna utan en grund av uppriktighet att stå på. Och den är obegripligt styvt skildrad genom en flickunges ögon, hur nu Ohlsson bär sig åt med det. En av hans bästa, närmaste, på senare år.

Miss Understanding

Misstag
Exempel: "Det måste väl ha varit ett misstag att ta den här vägen? Den slutar ju vid timmertraven där."

Missvisande
Exempel: "Skyltningen är fullkomligt missvisande – pilen pekade faktiskt åt höger."

Misstänksam
Exempel: Bilföraren borde ha blivit misstänksam vid anblicken av den ogenomträngliga skogen.


Missdådare
Exempel: Unga missdådare från trakten plägade roa sig med att vrida vägskyltar åt galet håll.

Missgynnsam
Exempel: Det lantliga väglaget var missgynnsamt för bilen, som blott hade femton centimeters markfrigång.

Misshällighet
Exempel: "Jag sa ju att vi skulle ha följt den stora vägen!"
"Ja men när skylten visade åt det här hållet!"


Missklä
Exempel: Den trumpna minen missklädde hans hustru.

Misshaglig
Exempel: När mannen tappade fattningen var han henne ytterst misshaglig.

Misshugg
Exempel: Kvinnan undrade med ens om den här utflykten var ett misshugg. Eller hela äktenskapet.

Missljud
Exempel: Då föraren körde över ett stenigt parti som kom det att skrapa i underredet uppstod ett missljud från någon obestämbar punkt i bilen.

Missmodig
Exempel: Missmodigt frågade barnen om de inte var framme snart.

Misskreditera
Exempel: Föräldrarna misskrediterade varandra.

Misshushållning
Exempel: "Det är misshushållning med både pengar och miljö att orsaka såna här enorma omvägar!"

Misstag
Exempel: Efter att av misstag ha valt fel väg anlände man slutligen till festplatsen.

Misstrogen
Exempel: Misstroget stirrade familjen ut genom bilrutorna på hällregnet.

Missräkning
Exempel: Den usla väderleken blev en missräkning efter meteorologernas optimistiska prognos.

Missköta
Exempel: "Dom där idioterna i Norrköping missköter sina jobb, hela bunten!"

Missfirmelse
Exempel: Att anklaga en yrkesperson för bristande kompetens kallas för missfirmelse av tjänsteman.

Misstämning
Exempel: En betryckande misstämning rådde i kupén.

Misslyckad
Exempel: "Det här lär bli årets mest misslyckade dag", muttrade kvinnan medan hon krånglade på sig den tunna kappan som vindbyarna försökte slita ifrån henne.

Missförstå
Exempel: "Jaså, skulle det vara utomhus?", sa han betänksamt. "Då missförstod jag."

Misskrivning
Exempel: En misskrivning i annonsen gjorde att allmänheten trodde att evenemanget skulle hållas i den stora ladan, inte ute på leråkern.

Misshumör
Exempel: Den pinande vinden och regnskurarna försatte barnen i misshumör, för att inte tala om det faktum att det helt saknades blommor att binda en krans av.



Misslynt
Exempel: "Jag vill inte dansa", fräste hon misslynt, "jag fryser!"

Misspryda
Exempel: En stor lerfläck missprydde kvinnans skira sommarklänning.

Missöde
Exempel: "Hoppsan! Där råkade du visst ut för ett litet missöde!"

Missanpassad
Exempel: "Men käften, ditt jävla pucko! Fan, är du helt missanpassad eller!"

Missbruk
Exempel: Ett alltför frekvent och opåkallat användande av grova ord anses av många som språkmissbruk.

Misskund
Exempel: Mannen, som var klädd i regnställ och gummistövlar, visade misskund mot den huttrande och gick och köpte en kopp värmande kaffe åt henne.


Missnöje
Exempel: Kafébesökaren var missnöjd med dryckens temperatur, som efter hennes förmenande var alltför låg.

Missunnsam
Exempel: Småbarnsmamman blängde missunnsamt på de sällskap som var rutinerade nog att ha medfört filtar och picknickkorgar.

Missminna sig
Exempel: "Om jag inte missminner mig", sa dansledaren, "är detta första gången på trenne mannaåldrar år som här regnar denna dag."

Misströsta
Exempel: Kvinnan började misströsta. Det hade snart hållit på i tre timmar.

Misstycka
Exempel: "Nä, nu drar jag", sa hon och kände hur molntäcket sprack upp inom henne. "Om ni inte misstycker."

Misskänna
Exempel: Mannen misskände sin hustru så helt att han inget alls hade anat

eller, med ett ord:
Missommar

Men hur gick det för den missgynnade? Jo, hon tog första bästa missionär om livet och en missnöjdesyttrande misse under armen, och de avgav sitt misstroendevotum, avfattat på ett blad rivet ur missalen, medelst ett med missil avsänt missiv. Dädanefter missionerade de iförda kransar av missnerot, sjungande Missa Criolla i högan sky, så att ingen kunde missa det.


Själva firade vi en förmisso blåsig och huttrig, men mycket trevlig midsommar i den unika, oskiftade Äskhults by, där vi hela oförhappandes sprang på Kickan, som jag känt sen vi båda satt i sandlådan men som jag tyvärr haft allför sporadisk kontakt med alltför länge. Nu känns det som om det kan bli bättring, hurra!

love the one you're with

Få platser väcker känslor av den här magnituden hos mig, men den här stan är jag verkligen tokig i. Tur att det inte blev vi för livet: jag har trots alla mina år på västkusten aldrig lärt mig stå ut med vädret. Så egenmäktigt, så likgiltigt. Man går omkring hundlikt, som den som älskar mest alltid gör, och känner lättnad och tacksamhet om det nån enstaka dag är uppehåll och kanske nästan vindstilla rentav. Ändå tar man sig inte bort – man vet ju hur ljuvliga de fina sidorna är; de är värda att bita ihop för resten av tiden, den mesta tiden. Synd bara att de så sällan skymtar fram.

I en annan värld.

Min ohotat största kärlek bland all världens badstränder ligger just här i stan. Jag har legat bland dess dyner så många gånger, förflyttad till en parallell värld efter att liksom ha cyklat ifrån mig själv, in i solhetta som skymde och avskärmade, in i en heterotopi där nästan ingenting fanns, bara vatten och sand och salt. Och fastän jag inte är så dum att jag tror att jag nånsin kan hitta dit igen brukar jag ändå vilja komma till min älskade strand när jag är här. Maken har varit med tidigare; idag var döttrarna med för första gången. Nu är de också sålda, om än på ett helt annat sätt. Fast strax började det förstås regna, så det var bara att packa in sig i bilen igen. Jag kanske med lite kantstött hjärta, hur löjligt det än är (men jag är ju den som älskar mest i det här förhållandet, det är nu en gång så).

Lenins plats var i det hörn där den lilla vita statyn står:

där fick ingen annan sitta.

Istället gick vi på Leninbadet. Jag har skrivit om det förr, men det förtjänar att nämnas igen. Också denna nyhet tjusade småtjejerna gränslöst. Den stora bassängen var förstås bäst med sina brutala massagestrålar (det känns som att bli sparkad av en hjord mycket små och ettriga hästar), men hela badinrättningen är en spännande labyrint med kallkar, upplevelsedusch, ångbastu i vars tjocka man kan gå vilse, individuella fotbad med rundslipade strandstenar, halvtrappor hit och dit, prång och vrår med antikviteter och kuriosa i och så ett myller av gamla och nya fantastiska skyltar – alltsammans i en miljö av mörkblått kakel. Det är fantastiskt och måste absolut upplevas.*

Sålunda fick vi vår baddag ändå. Inte med min stora och evinnerliga kärlek, men med en annan som är bra på sitt sätt, ja egentligen bättre på det hela taget.

*Jo – jag insisterar!

Ba, ba, agnes blanc

Skitskirt brukade *Mormorn och jag på den tiden vi bodde här i trakten kommentera den särskilda grönska som råder i en bokskog där löven just krånglat sig ut ur knopparna och vecklat ut sig lite. Idag fick jag lära mig att bokar slår ut på nästan exakt samma dag varje år**: till skillnad från de flesta blommor bryr de sig nämligen föga om temperaturen, utan rättar sig efter dygnets längd.

Bor och verkar man i en bokskog känner man förstås till sånt, och driver man Öströö fårfarm har man också vänligheten att tala om det för de besökare som åker på lammsafari. Safarin blev en bonus: det fanns plats kvar i vagnarna hos den grupp som skulle åka just när vi kom dit, så vi fick hänga med ut på ägorna och se hur djuren har det. Vi, det var familjen Gillette samt Balance plus döttrar och mor.

Skotsk höglandstjej som glodde på turister i bur.

Tyvärr syns det inte här, men farmaren hade en alldeles

regelrätt herdestav med den där speciella kröken upp-

till. Det hade jag aldrig förr sett i verkligheten. (Jag anser

nog att en liten täck schäferhatt är enda tänkbara huvud-

bonaden till detta attribut, fast det råder det uppenbar-

ligen delade meningar om.)

Som pragmato-etisk köttätare gillade jag verkligen det jag såg. Fåren får vara sig själva så länge de är på Öströö, och de som blir mat slaktas på gårdens eget slakteri (ätliga souvenirer ligger nu i vår frysbox). Detsamma gäller det fåtal köttkor man håller, fast sina skotska höglänningar har man inte för köttets skull, utan för fårens: nöt och får drabbas av olika parasiter men har inte ont av varandras, så om man låter omväxlande får och kor beta på samma mark äter de upp varandras parasiter och man slipper ge djuren medicin. Häpp!

Ur villervalla vallades ullrumporna av villig vallvovve

varvid verklig välordning utverkades. Vilken uppvisning!

Men farmens viktigaste djur är enligt farmaren vallhundarna. Hade vi inte dem, sa han, skulle jag vara väldigt smal, för då skulle jag få springa själv. Och så visade han och bordercollien Hjördis hur de arbetar. Maken, som i den blyertsfärgade forntiden har bevakat fårvallnings-SM för ett rikstäckande blad, satt inte och studsade begeistrat i vagnen som vi andra, men måste ju hålla med om att det är duktiga hundar. Själv insåg jag att jag inte kommer att kunna ha fårfarm eftersom jag aldrig lyckats lära mig busvissla – och det var visselsignalerna som talade om för hunden vad den skulle göra.

Varje gård med självaktning måste ju ha ett sockerdricks-

träd. Om det är sniglar eller läskedrycksflaskor i det kan

kvitta, tycker både Lillis och Miss Sunshine.

Efter safarin var det äntligen fika. Har den k. läsekretsen tänkt på det – i hur hög grad man umgås medelst förtäring? Semestrar man äter man ju precis hela tiden. Inte mig emot: jag kopplar gärna kulinariska upplevelser till mina minnen, och maten på Öströö behövde inte skämmas för sig. Allting hemlagat, givetvis. Och vädersnubbarnas förutsägelser om regn kom på skam när dagen blev allt soligare och varmare. Vi satt i timmar i allt det gröna, och de fyra döttrarna lekte och såg efter varann, klappade flasklamm och en liten lurvig kalv och var inte så alldeles olika kalvar och lamm själva, bara lite mer rosa. Och rätt vad det var sa ringde en labrador och en gammal vän och sa att det var dags att lämna lustgården, och båda familjerna rullade hemåt mot nya måltider och stränder och kanske ses vi i Frankrike nästa gång eller i Mexiko eller kanske Dalarna. Det är bara att dra ner hatten ordentligt över örona och gasa på.

Medan de två jämåriga lajade loss åtog

Julflickan sig rollen som skyddsängel

åt Miss Starshine. Alla nöjda och glada!

*den då blivande

**på respektive växtplats, alltså

somehow they travel through the skies

"Nu kan jag fotografera!"

Snartfemåringen bad att få fotografera med systemkameran. Jag visade hur man tittar i sökaren och hur man knäpper av. Skrattande av fröjd knäppte hon säkert trettio bilder. Här är några av dem jag sparade.

Strandråg: en ny bekantskap för de gilletteska telningarna.

Där borta går det kor och betar. Man får gå i deras hage

om man vill. Den är ofantlig!

Den här stenen var fin.

Riktigt lyckad bild, tycker barnets objektiva mor.

Snygg aftonhimmel. Dagens gråväder jagas bort av de

plötsligen solbelysta kvällsmolnen.

if measured out with someone else's plight

Hans Koppel. Låter inte det lite spexigt? Det tyckte åtminstone jag när jag hittade den tunna pocketen Vi i villa i en reabinge på Coop i en närbelägen byhåla. Men omslaget var fräsigt, och priset var inte sånt att jag skulle gräma mig ens en smul om boken skulle visa sig undermålig.

När jag sen började med den lilla volymen visade den sig vara allt annat än undermålig. Den var så rappt och galet och galghumoristiskt skriven att den inte på villkors vis gick att släppa innan den tog slut. Satiren var förbluffande träffsäker utan att vara högtidlig. Jo, jag blev riktigt nöjd med nyförvärvet.

Sen kom Maken hem häromdan med Kungens födelsedag av samme författare. Han läste den på drygt en timme. Så fort jag började förstod jag att det var en sån bok som gör att jag måste hålla mig själv i strama tyglar för att inte skena rakt igenom. Varje mening är så omsorgsfullt formulerad att det inte finns nån som helst redundans, nånstans, inte en chans (hoppsan, förlåt; här var det ystert värre känner jag – hur vore det med lite sans och balans? [NEJ! sluta nu!] Okej, går nån annanstans …)

(Miss Gillette säktar, alldeles som teharen, tusen gånger ur för tramset ovan. Precis så skriver alltså inte Hans Koppel, utan snarare på ett diametralt motsatt vis. Pregnant. Relevant. [Inte intressant! Säg inte intressant nu! Det blir för jobbigt!] Nä okejrå: intresseväckande – det är faktiskt skillnad! [Ja, jo, det måste medges.] Kan vi fortsätta nu?).

Jag var fortfarande inte alldeles säker på att Vi i villa inte bara var en lyckträff, men efter att ha njutit mig igenom Kungens födelsedag tycker jag det är uppenbart vilken driven författare Hans Koppel är. Med små medel, med få men sorgfälligt valda ord, kan han fånga en stämning, antyda hela världar av erfarenheter och bakgrunder som lett fram till just de där orden han plockat åt sig. (Men hur kan han leva inuti så många olika människor ur så vitt skilda miljöer samtidigt? Hur kan han förstå så mycket om dem? Jag blir så avis.)

Böcker behöver inte vara tjocka för att vara stora. Kungens födelsedag är ett exempel på en roman vars insida är betydligt större än dess fysiska format. (Man ska inte hänga upp sig på att Koppel låter handlingen ta en vändning som färgar slutet i en rätt fluffig nyans, för vi vet ju alla att verkligheten inte är sådär vältajmad och vi förstår alla hur det sannolikt gick egentligen.) Och när jag försöker ta reda på vem Hans Koppel egentligen är finner jag till min förtjusning att han redan publicerat en titel som jag ännu inte läst, Medicinen, samt ämnar skriva ytterligare tre. Hurra!

Ho änte så känd här på anner sia*

Förra helgen fick den gilletteska familjen efterlängtat besök av den mentormamska. Huvudsyftet med sammankomsten var förstås som alltid själva sammankommandet, och det tycker jag lyckades över hövan. Faktum är att vi bara blir bättre och bättre på det: numera är vi ju dessutom nio stycken som hjälps åt att knyta den här vänskapsryan med alla dess egensinniga färger i många häftiga kombinationer.

Mårbacka sedan Selma köpt tillbaka gården och byggt

ut den avsevärt. De gamla rummen finns kvar inuti det

nya pampiga skalet, fast delvis omgjorda.

Tack vare helgklustret – Kristi himmelfärdsdag och nationaldag och hela pingsteriet om vartannat, och den k. läsaren missade väl inte att en av dessa dagar också var folknykterhetens dag, som varje år? – hade vi längre tid på oss än brukligt, och Mentormamman som tidigare i livet har specialstuderat Selma Lagerlöf ville gärna komma till Mårbacka igen. Utmärkt initiativ, tyckte jag som gillar att åka på utflykt, och så bar det av åt nordväst, in i det riktiga Värmland.

En flygel som förefaller vara under renovering. Aldrig

lyser väl vallmo så grant som mot förfall.

Ett Mårbackabesök var på tiden för min del också: jag kan inte erinra mig att jag varit där sen år 2000 även om jag hojat förbi många gånger på Fryksdalens härliga mc-vägar. Nu blev det guidad tur och hela kitet, och alla fem ungarna, inklusive de båda fyraåringarna, skötte sig exemplariskt. Själv hade jag givetvis glömt alla anekdoter jag kan ha hört vid tidigare tillfällen, men en sak som definitivt var ny var att guiden utan omsvep kallade Sophie Elkan och Valborg Olander för Selmas kärlekar och livskamrater. Jag hörde minsann ett litet sorl dra genom åhörarna första gången han sa det; tydligen finns ännu såna som blir chockerade vid tanken på att sagotanten kan ha gillat tjejer.

Selma Lagerlöf står näst längst till vänster i övre raden.

Sagotant, ja skam till sägandes är det vad Selma Lagerlöf huvudsakligen har varit för mig. Mentormamman visste dock betydligt mer om hennes politiska engagemang, inte bara på det lokala planet. Hon och jag gick och tittade på utställningen om rösträttsförkämpen Lagerlöf, och bland bilderna i den gamla ladan fanns särskilt en som fascinerade mig: den visar Lagerlöf med sina lärarinnekolleger i Landskrona. Lagerlöf i pojkfrisyr! Det måste ju ha varit skandalöst. Och kaxigheten, självständigheten, aktivismen – Selma var en punkare av sin tid. Men inte en som gastade och vevade förgäves: genom att skriva sig förmögen och ha sinne för affärer skaffade hon sig inflytande även i politiken. Så ska en slipsten dras ju. (Märkligt egentligen att jag tycker det bara för att Lagerlöf råkade ha sympatiska åsikter. Egentligen var hon väl inte bättre än vilken grosshandlartyp som helst om man får tro guiden. Men det är svårt att låta bli att gilla detta att hon som enda kvinna i sin kommunfullmäktige nästan helt dikterade villkoren och att gubbsen var de som strök medhårs.)

Två statyer framför Rottneros herrgård – skulle man

kunna tro, men faunen till vänster är faktiskt Lillis.

Lite yr av denna min nya imponans plockade jag i souvenirshoppen på mig tre Selmaböcker, ett seriealbum om Selma som liten och en tecknad tysk filmversion av Nils Holgersson (som har föga gemensamt med böckerna men som barnen gillade ändå) innan vi for vidare. Jag hade hoppats få visa Lillis gudfamilj Lars Lerins Laxholmen, men där öppnar inte förrän till midsommar och därför styrde vi upp till Sunne och vände ner på anner sia Fryken istället, närmare bestämt till Rottneros park.

Det här är en av dessa anläggningar som växer och blir alltmer imponerande för varje år, så att man har orsak att återvända ofta. Där finns vackra och inspirerande trädgårdsanläggningar och en skulptursamling som blir alltmer omfattande. För barnen finns jätteytor i lummig, kuperad miljö att sysselsätta sig på i timmar och det var förstås tanken: att de skulle få härja fritt efter att ha hängt med på Mårbacka, dit de troligen inte själva skulle ha valt att åka. Eftersom det var försäsong var det glest med besökare – vi tyckte oss äga parken när vi som nästan sista besökare snurrade ut genom vändkorset flera timmar efter att entrén stängt.

Venus och äpplet heter den här rara skulpturen . Venus ansikts-

uttryck är så fint! Jag har för mig att skulptören är Carl Eldh

men kan missminna mig.

Middag åt vi på sunkkina i Kil: ett sånt där småortsetablissemang som har alla möjliga sorters mat men där kina, thai och japanskt är betydligt mer närbesläktade än de plägar vara annars – ja, och burgaren och grillkorven också för den delen. Och även om det inte var nån gastronomisk höjtidspunkt så hör det till ibland att äta lokalt slafs och handla lite mat på det lokala Ica (nästa dag frukosterade vi på fil från Kil, ett rim som kom den redan luttrade Julflickan att himla med ögonen) och skaka på huvudet åt den lokala motorburna ungdomen (fast diskret, eftersom man ju aldrig kan veta hur aggressiv traktens varietet kan vara).

Hur stark känner man sig inte när man orkar hala en

flotte med sig själv och en mamma och en gudpappa

över ett stort vatten! Fast här nöjer Lillis sig med att

styra. Nån måste ju det också.

Härnäst vi ses blir det Mentormamman som får släpa runt oss på sin hemö. Återkommer om detta längre fram i år.

*... förklarade den snåla ordföranden för kommunfullmäktige i Västra Ämtervik (som man ser tvärs över Fryken från Östra Ämtervik och Mårbacka) när det visade sig att just Västra Ämtervik inte hade bidragit alls till insamlingen med anlednikng av Selmas vaddetnuvar-dag. Hon var då Nobelprisbelönt och satt dessutom i Svenska akademien sen länge.

äpplet är inte förbjudet

I nästan hela Kanada är det olagligt. I de flesta amerikanska delstater är det förbjudet. Men i Sverige är det tillåtet – lyckligtvis, säger jag, som numera tillhör skaran av dem som fått fotmassage av små sugfiskar.

På en stundens ingivelse tog jag med Mormorn till salongen där pedikyrakvariet finns. Fiskarna bor lyxigt värre i en svartvit budoar med snygga tapeter och beduininspirerat tak i svart och vit krossad plysch, och på bänkarna som kantar akvariet ligger mjuka lammskinn. Tjejen som tog emot oss frågade om vi önskade kaffe, och det tackade vi ja till. Hon försvann ut

och det var bara att ta ett djupt andetag och se till att få valuta för den ganska dryga slanten. (Till saken hör att jag tycker iglar och sniglar är nåt av det äckligaste man kan finna i naturen, och de här fiskarna har slurpmunnar som påminner om snigelns och ett sätt att vifta på kroppen som påminner starkt om när en igel borrar sig ner i sand. Men okej, nån fobi är det ju inte. Och jag har varit nyfiken på den här behandlingen länge.)

Julflickan var modig och testade. Hon hade

blivit nogsamt tillhållen att undvika häftiga

rörelser och absolut inte rycka upp foten ur

vattnet: då kan fiskarna råka hänga med upp

och i värsta fall dö. Hon skötte sig utmärkt,

men eftersom hennes fötter var så fria från

död hud fick hon bara enstaka små sugningar

och det kändes förstås mindre skönt än

hundra på samma gång, så hon satt bara

en kort stund.

Först fick man ställa sig i en balja med kroppsvarmt, förmodligen svagt desinficerande vatten, detta för fiskarnas skull. Därefter fanns inga undanflykter kvar. Med den mjuka fårullen under rumpan svängde jag benen över sittbänken och stack ner första foten i det behagligt varma vattnet. Fiskarna hade inte ätit den dan, så de kom stimmande med faslig fart och började noppa. Iiiiihh! Vi hade blivit förvarnade om att det kunde killa, och det gör det säkert på folk som är kittligare av sig och/eller inte har så förhärdade förhårdnader på fötterna som jag, men jag tyckte snarast att det kändes som en myriad mycket svaga stötar. (Och lite läbbigt var det allt.)

När kaffebrickan anlände visade sig doppet bestå av aptitligt upplagda jordgubbar, melonbitar, salta pinnar och vindruvor. Väldigt lägligt för Julflickan och Lillis som inte skulle ha nån pedikyr. De var ändå lika intresserade som Mormorn och jag av de flitiga fiskarnas middag: för när man pipit och fnittrat ett tag började man iaktta fotvårdarskaran, se vilka delar av fötter och vrister som intresserade den mest, och hur fiskarna systematiskt sökte av och sög rent. Man lärde sig rentav känna igen vissa av fiskar som sög särskilt ettrigt. Oj, hej, kommer du igen? Och att se på de mindre som smekte sig fram längs tårna och hemskt gärna hade velat komma in mellan (där det bergis finns massor av mums de hade kunnat äta upp) gjorde mig nästan lite vek i hjärttrakten. Fast spärra med tårna tordes jag inte, för tänk om jag hade råkat knipa ihop dem och haft ihjäl nån liten stackare av misstag. Nästa gång tar jag kanske med mig tådelare.

Fiskarna äter bara död hud; kött och blod intres-

serar dem inte. De åt prydligt rent runt en sår-

skorpa – exakt fram till dess innersta kant. Och

psoriasisfjällen åt de av tills det bara var en

gladpackstunn hudhinna kvar. En så klinisk

avfjällning kan man aldrig förmå på egen hand.

Och nästa gång sticker jag ner benet längre: doktorfiskarna äter nämligen med förtjusning upp psoriasisfjäll. Många ps-patienter tycker sig ha blivit (åtminstone tillfälligt) botade från sin sjukdom efter upprepade behandlingar av doktorfiskarna. Om jag kan hitta på ett sätt att få ner både knän och armbågar i akvariet … för man får stoppa ner vilken kroppsdel som helst, sa personalen.

När fötterna blivit varligt uppdragna, avtorkade och insmorda gick vi iväg på fräscha och pigga fötter. Doktorfiskarna var verkligen en trevlig bekantskap som jag tänker se till att underhålla. Även den som inte har problemfötter kan gott ta sig en pedikyr för den ljuvligt stimulerande massagens skull – det var inte alls som efter en vanlig fotmassage, utan en liksom svävande känsla, lätt och pirrig. Mycket njutiskt!

this means war

Två saker till:

I) För första gången i vuxen ålder äger jag en röd klänning. En enkel sommarmodell i trikå, men ändå. Nån sorts tröskel är överskriden; till vad är jag osäker, men denna lilla förändring går inte oförmärkt förbi. Inte mig i alla fall*.

II) Översätter marknadsföringsmaterial för en parfymkollektion. Den som gör sig lustig över vinskribenternas ordval beträffande de testade dryckerna skulle bara se det här bladdret. Eftersom målgruppen är fjuniga kids är det mycket crisp när topp- och hjärtnoterna beskrivs, men jag kan med rak rygg och högburet huvud meddela mina k. läsare att det icke förekommer ett enda litet krispigt i de svenska texterna. Krispigt: denna vedervärdiga släppjans glosa, detta slampiga ord som vill betyda allt men inte betyder ett skvatt.

*och nu inte heller min k. läsekrets.

it's all in your backyard

Ibland stämmer allt: haft en fantastisk långhelg som kommer att lysa och glimra länge i minnet. Hoppas få tid att berätta mer om den snart, men just nu vill jag bara visa ett par bilder.

Den vita orkidén i bakgrunden blommar nu för första gången på

jag vet inte hur många år. Kanske blev den inspirerad av den som

just vissnat och som blommat träget vartenda år sen jag fick den

för fjorton år sen – fast troligare är nog att den trivts bättre på

nya platsen en halvmeter närmare fönsterrutan.

Svårt att tänka sig att en kopp te kan locka efter en tämligen

utmattande värmebölja, men vid halvelva igår, när vi hade

vattnat klart i trädgården, var det inte mer än arton grader

(brrr) och jag, som lyckats dra på mig nån sorts snuva, nöp

en kvist av vardera grönmynta och kungsmynta och bryggde

mig en kopp på dem. En tesked honung. Och åttonde delen av

A Game of Thrones.