2008-04-30

tackan yr och vill, uppfylld av april

En standardfras som aldrig kommit över mina läppar är Ja jag är ju ingen talare men … Jag är nämligen ingen talare och håller därför heller inga tal. Däremot anar jag att en snart självmotsägande plattityd som lär lämna mitt tangentbord oftare än den borde är Egentligen brukar jag inte göra såna här test men …

det här kunde jag inte låta bli (det är del två av klyschan). För en vecka sen fick jag reda på att mitt blomsterjag är ett lejongap (fast i enlighet med lejongapets personlighet – mischief is your middle name – ändrade jag självsvåldigt detta till ringblomma). Och alldeles nyss uppdagades det att jag som europeisk stad är Amsterdam. Fast det tyckte jag passade så perfekt att jag inte ändrade det allra minsta på det. Den som absolut inte har nåt bättre för sig kan själv svara på de här sex frågorna (på tvåan får man låtsas att man är amerikan: "the European Way of Life" minsann. Ja vi har ju så snarlik livsstil alla vi i Rumänien, Grekland och Island).

Valborgsmässoafton nalkas sitt slut. Engelskspråkiga Wikipedia berättar att vi firar den därför att kvarlevorna efter sankta Valborg, som avled redan den 25 februari 779, flyttades den 1 maj. Hur många av mina k. läsare hade på rak arm kunnat ange vem som har namnsdag första maj? Branting hade man väl gissat på kanske, eller möjligen Vilhelm Moberg. Men nej: Valborg är det.

Här i byn är Valborgsbegivenheten som en mingelkväll då man pratar med hundra pers man känner mer eller mindre väl men knappt träffat under hela den långa eländiga vintern – ur social synvinkel är den alltid eländig, herregud det är ju som om varenda kotte går i ide – och scouterna eller nån annan entreprenör på orten säljer korv hamburgare och garvsyrekaffe och hundarna är på samma cocktailhumör de och barna får vara uppe senare än vanligt och sen tuttas brasan på flotten ute i bruksdammen på innan manskören hunnit klart sina fyra trudelutter, ja det måste vara svårt med så mycken samordning, finns väl inte resurser att hyra in logistiker till det, och senare, när de minsta är hemma och på väg ner i sina sängar, smälls det lite fyrverkeri också och folk festar vidare hemma hos varann.

Faktiskt rätt så gemytligt mingel där i doften av balsampopplarna.

coffee and tea and the jivin' and me

Maken fyller år idag, men eftersom han inte är nån kanin blev han inte uppvaktad med BANAN och eftersom han inte är mycket för designpryttlar låg det inte heller en sån här i jättepaketet som Lille George gladeligt och grundligt bistod med öppnandet av.


Men jag, som ju enligt överenskommelse i förra blogganteckningen är en prylfixerad statusgalning, har sprungit sta och köpt en åt mig själv.

Vet ni vad det är, k. läsare? Ni som läser inredningsmagasin gör det garanterat. Ni andra: nere i tratten ligger det blöta, bruna, fermenterade växtdelar och ångar. Just det: en tesil. Blomman är själva silen och bladen utgör en liten trefotad skål där tebladen kan stå och drypa bäst de önskar. Jättepiffigt och jättepassande i mitt arbetsrum vars väggar målats ljusgröna och jättelämpligt med tanke på de kvantiteter te jag bälgar i mig när jag sitter just där (de står märkligt nog i omvänd proportion till den lockelse arbetet utövar på mig).

Jaha, fint. Då är allt som det ska, då?

Nja.

Silen silar det tallskogssusande* tevattnet lagom länge och det är givetvis en fröjd att lyfta över den greppvänliga och faktiskt alldeles småbarnssäkra blomman till dess lilla bladpall. För att inte tala om hur trivsamt men ändå trendigt det känns att sitta och snegla mellan datorskärmen och den lilla prydsamma gladgöraren som till på köpet doftar gott. Men sen ska det diskas ur också och då visar sig produkten rent ut sagt användarovänlig. Tebladen fastnar, ja kilar in sig i de smala silhålen och är stört omöjliga att få dän.** Man får nästan för sig att det är av illvilja tea strainer's got it in for me kanske är den förbannad över att jag slagit kokhett vatten över den, låtit den dra i skållande tebad: i vilket fall som helst låter den sig inte göras fri från de bruna små bladen vad jag än försöker med för redskap nej för svårt, jag klarar det inte kanske om jag ställde mig att peta ut dem ur ett hål i sänder men det

nej, det går ju liksom bort.


Fast tesilen borde gå att använda som en liten vas också. Om man fyller den med vatten kan man ju lägga stjälklösa blommor i den, en enda gerbera kanske eller en handfull med smärre blomster. Även om den är lite dysfunktionell är den likafullt grön.

*Tevatten ska inte koka upp: man ska ta kastrullen av plattan när det susar som en tallskog. Funkar med vattenkokare också, har empiriska undersökningar visat.

**Dän = bort i vissa dialekter, bland annat den som talas på just min vischa.

2008-04-29

oh man, I wish I took a photograph

Gifta mig skulle jag aldrig i livet göra. Sen flöt jag oväntat genom ett ögonblick då det plötsligt inte bara blev möjligt, utan självklart. Så då gifte jag mig. Eller: vi oss (jag var visserligen ett levande exempel på själv är bäste drängtänket på den tiden, men inte ens den korkstyvaste dräng tror sig väl kunna ingå äktenskap utan partner: till och med hon som gifte sig med Berlinermuren har ju en). Nu hade alltså sista bastionen fallit.

Eller?

Nej! En liten hjärnvindling som befolkas av envetna griller vägrar att ge upp. De fortsätter envist att göra motstånd!

Stockholms, nej Sveriges bästa sushi.
Making looove in your mouth.

"Du maken", sa jag en dag när jag var halvannan vecka gammal som fru, "fan nu när vi ändå har gift oss är det väl lika bra att skaffa mobiltelefon också." För det ville jag nämligen absolut inte ha. Förut. I mitt gamla liv. Mitt gamla drängliv.

I slutet av augusti i fjol skaffade både maken och jag ny telefon och bytte samtidigt abonnemang bägge två vilket kan vara en utdragen procedur. Medan man väntar småpratar man med säljaren och sådär. "Hur ofta byter folk telefon egentligen?" slöfrågade jag och fick svaret att den genomsnittliga tiden är arton månader. Detta gav förstås upphov till mycken anti-statusjaktsraljans från min sida: jag redogjorde för hur jag hade haft min första telefon i nästan sex år och den nuvarande i snart tre för jag är minsann ingen såndär prylfixerad fåne som tror att man är en bättre mänska för att man har fler snyggare snabbare dyrare grejer, undrar just vilka det är som drar ner snittiden på mina långa mobila livslängder, stackars idioter måste det vara

Bloggträff i fredags kväll. Vilka som var där kan man inte se på
den suddiga bilden men väl läsa om ifall man klickar här.

och i torsdags fick jag svaret: det är såna idioter som jag. Maken skulle lämna in sin lur som led av nån sorts programmeringsfel, men det tog inte säljaren mer än trettiosju sekunder att få mig att köpa ny telefon. Efter åtta månader! Den här är inte mycket tjockare än ett Lindex Club-kort och givetvis Mycket Bättre än min gamla, och säljarna på det där teleföretaget går nog norra halvklotets bästa charmkurs för jag kände mig så vansinnigt exklusiv som fick det enda exemplaret i den andra, ovanliga, färgen som stod att uppbringa i hela Storhuvudstadsområdet. Den fick hämtas från en annan del av stan och säljaren skrev en fin minneslapp åt sig: buda hit imorgon förmiddag, annars stryk av kund. (Han slapp.)

Sen gick jag omkring hela dan och var alldeles salig över min nya statuspryl, som verkligen också är åtminstone lite bättre än den förra (som förra säljaren kallade värsting). Vaaad säger detta om mig och så vidare. Men. Kameran. Hur jag än bar mig åt och mixtrade med alla olika inställningar jag kunde hitta, så fick jag ingen skärpa i den. Det gick bara inte. Jag såg ingen annan råd än att gå till butiken och be om hjälp. Sånt behöver inte vara pinsamt, men det var det den här gången när säljvalpen helt sonika vände på telefonfan och drog bort en transparent klisterlapp som suttit för kameraobjektivet.

På Hötorget såklart, och ja: färgerna är lite manipulerade.

Det är därför de första bilderna i den här anteckningen är så bedrövligt suddiga. Den sista är tagen i ohämmad förtjusning över att plötsligt ha en fungerande och faktiskt rätt hyfsad mobilkamera.

2008-04-28

from afar

Det är det minsta hotellrum jag bott i nånsin men dagarna i det har varit goda. Det finns knappt plats att ställa bagaget nånstans fast i sängen ligger man sällsamt skönt. Jag skulle ha velat stanna här evinnerligen men måste ju lämna det nu: en sista blick in i det, sen släpper jag dörren. Den smäller igen, hårt som bara hotelldörrar gör.

Försöker använda de sista timmarna på egen hand till nånting ovettigt: snart ska jag hem och vara så vettig så vettig igen. Inget i butikerna lockar och benen fötterna klack klack klackar med en bara skenbar målmedvetenhet förbi Konserthuset Hötorgshallen Gallerian. Nej, jag skaffade det jag skulle igår, jag vill inte konsumera mer. Men nånting ovettigt? På väg förbi Kungsan där nåt coverband spelar tråkfunk sen säkert tio i förmiddags finns en TGIF med faktiskt oemotståndliga utesoffor inredda med dynor och stora feta kuddar. Några sitter och dricker där. Det är ovettigt. Men för att vara riktigt njutbart ovettig måste jag ha cigg. Jag går och köper, går tillbaka, parkerar i en av sofforna som vore den min egen. Tänder en tagg. Beställer en grogg, en staaadig men snygg. Kopplar in mig i mobilen och väljer musik: Jason Falkners Bliss Descending. Alla låtarna i ostörd sekvens. Jason Jason Jason: ända sen jag hörde öppningsriffet i I Live den 21 oktober 1996 har jag varit såld packad stämplad märkt: din.

Vodkan den pålitliga fördelar sig i systemet och ger mig både lätthet och tyngd. Med den och med cigarrettröken försöker jag fylla ett tomrum. I Kungsan har gårdagens skyar av rosa körsbärsträd redan tunnats ur, blivit mer lövgröna än blomskira. Några kronblad faller fåfängt på bordet där mina Camel och min vodka lime står; de stör den rena svarta ytan med sin skyddslösa icke-rätvinklighet. Vänta bara: vinden sveper bort dem, strax städar vinden bort dem, ja där blåstes ett bort. Ett kvar nu bara men inte länge till. Högt där uppe glider ett flygplan ut ur himlens blå klarhet in i molnens skal och försvinner. Och det sista mjuka kronbladet städas bort.

2008-04-23

Annars kunde han ha odlat whacky tobacky i den förstås

En bild igen åt min vän den nyblivne hemmansägaren From Way Down South. Vore detta en lämplig inflyttningspresent kanske?

Fast vadå kruka förresten? Och fyrkantig (square)?
Stämmer inte alls. Dom får nåt annat istället.

2008-04-22

If you never let a girl rain all over you

Saker jag såg i Göteborg:

När ska dom infoga stavningskontroll i PizzaPerfect?
Hur svårt kan det vara att stava till SAAB?

Undrar hur många anmälningar för kvinnsgrisighet
den här affischen har dragit på sig


Tänk att ett hiskligt skrälle till utdaterad blombänk
av koppar och mosaik i off-diarré kan bli så häftigt när den
funnit sin rätta plats i tillvaron (nämligen fiket Mitt andra hem)

Sticks and stones can break my stem but shadows cannot pick me!

Ett blygt paraply tryckte sig in i tryggheten mellan
kopparstupröret och domkyrkoväggen.
Paraplyer är regnets påfåglar och känner sig
alltid en smula förfördelade vid vackert väder

2008-04-18

Happy feet

I fredags ville blogger absolut inte att jag skulle visa cybervärlden den här bilden, eller nån annan bild heller för den delen, men i torsdags företogs i alla fall årets första strandutflykt. Blåste gjorde det förstås som synden men det var såntdär väder som man bara bestämmer är vårväder. För inne i huset innanför stängda fönster var det rent gassigt i solen så självklart måste det vara varmt ute också! Basta!


Men oj! Miss Gillette saknar ju fotbeklädnader! Bäst vi sätter oss i bilen allihop och far till en större stad där man kan vara någorlunda säker på att hitta åtminstone ett par skor man gillar. Ö-Helena hade ju sagt att det finns flugsvampsskor till salu i Göteborg. Detta kan ej tros utan att ses. Jomen mycket riktigt:


Ändå tvekade jag. Kan ni begripa, k. läsare? Och kan ni begripa att jag kunde sitta där och idka samvaro med Ö-Helena i flera timmar på kvällen utan att ens ljuga och säga att jag hade köpt de där skorna? (Istället hade jag investerat i ett par ortopediskt pseudoriktiga dojor. Utan klack – så blir det lätt när jag traskar omkring en hel eftermiddag och trekvarts kväll i klackstövlar som är lite för höga för att mina fötter ska må riktigt bra.)

Neeej mobilkameran är inte alltid så bra. "Bitterballen"
står det i alla fall som första förslag på holländska friterade rätter.

Efter att till servitören på Het Amsterdammertje inte ha fällt nån kommentar om nederländsk matlagnings svar på Bitterfittan testade vi – Maken var också med; att han inte omnämndes redan i förra stycket beror på att han inte kände några som helst kval för det där med skorna – några olika holländska och, tror jag, andra ölsorter, diskuterade språk nähä! musik och den kommande helgens diverse översättarförlustelser.

Och på söndan, när maken och jag råkade traska rätt genom en modefotografering på en av de tristare tvärgatorna till Östra hamngatan, såg vi att det finns skor som är om möjligt ännu mer gångbara (om putslustigheten ursäktas) än flugsvampsskorna. En av modellerna hade på sig nästan precis likadana skor, fast med öppen tå och små vita hjärtan istället för prickar. Som jag grämer mig över att jag inte frågade var hon hade köpt dem.

2008-04-17

l'ami parfait d'une telle amie

Jobbar. Nej, det var ljug: idag researchar jag Rilke för att kunna skriva ihop nånting som kanske, i bästa fall, belyser texterna ur Les chansons des roses som vi ska sjunga inför publik om futtiga elva dar. Som vanligt känner oceanerna av förbluffande fakta inga gränser. Jag msn:ar maken:

har du läst a rose for ecclesiastes av zelazny?
tror inte det
huvudpersonen i den citerar en rilkedikt
det var som tusan
det är väl en novell?

ja, det ser jag nu

Tjugo sekunder senare kommer maken uppför trappan med Roger Zelaznys novellsamling The doors of his face, the lamps of his mouth and other stories. Han har slagit upp volymen på sidan 87, där novellen i fråga börjar. Den ska bli lektyr till kvällen, har jag tänkt.

Men det hade jag inte tänkt för bara en liten stund sen. Inte alls. För en liten stund sen var jag helt inne på att läsa nånting av Rilke, kanske Malte Laurids Brigge som Man Thursday säger är riktigt njutbar. Och definitivt Riding with Rilke: reflections on motorcycles and books av Ted Bishop.

Apropå Malte Laurids Brigge kan jag inte låta bli att undra om Morten Lauridsen, som tonsatt Rilkes rosendikter, har känt sig lite extra befryndad med Rilke på grund av det där Laurids/Lauridsen, och den gemensamma danskheten som inte är helylledansk hos nån av dem. Skakigare samband än så har folk tagit fasta på. Mark Chapman, till exempel, som sköt John Lennon eftersom han ansåg sig på nåt sätt vara en inkarnation av huvudpersonen i Räddaren i nöden, han såg också samband som kanske och kanske inte fanns där. Om han läste nånting annat av samma författare vet jag inte; Salinger tillhör i alla fall det icke oansenliga gäng författare som citerat Rilke i sina verk. Antagligen skulle det gå att googla reda på svaret på denna min undran, men det törs jag inte börja med av oro för vad som då kommer att hamna på min läslista – och av oro för vilka nya spörsmål som väcks och som jag prompt vill ha svar på och som kommer att leda mig långt bort i tok från det spår jag var inne på från början och –

men vänta förresten: vilket spår var nu det då? Jag skulle blogga, fast det var om nåt helt annat; det ämnet får jag spara till en annan dag –

Och sådär fortgår hela livet: som utvikningar till bisatser till sidospår inom parenteser i fotnoter i övers. anm., och det ska väl en sjusärdeles målinriktad jävel till för att ta sig fram till ursprungsdestinationen någorlunda rakt. Ja: för att över huvud taget ha en destination. Ni som har det: jag beundrar er! Men å andra sidan: Den som inte har ett mål kan hitta vad som helst.*

Vilket väl bevisas av denna blogganteckning.

*Egentligen gillar jag inte citat, men detta har jag inte kunnat motstå eftersom det tycks vilja bekräfta mitt slingriga slängiga krängande krumbuktande sätt att bedriva livet.

2008-04-16

Rilke i Jonsered

Den här blogganteckningen är något av en förverkligad dröm: ända sen jag läste littvetenskap och en av lärarna berättade att Rilke hade vistats en tid i Jonsered har jag velat ge ut ett fanzine med titeln Rilke i Jonsered. Det är ju så absurt. Jonsered? En liten lortort utanför Göteborg? Och där skulle superkändisen Rilke ha vistats?

På körens vårrepertoar står två av de fem styckena i sviten Les chansons des roses: Rilkedikter tonsatta och körarrade av häxmästaren Morten Lauridsen. (Förutom det Rilke diktade på tyska skrev han också omkring 400 dikter på franska, om nu nån skulle undra.) Maestro undrade om jag kunde översätta texterna till de båda sångerna; jag svarade att jag absolut inte kunde det men lovade undersöka om de redan fanns översatta.

Rilke i Jonsered alltså: en oemotståndlig, nonsensklingande titel. Emellertid är den aningen för mager att skriva ihop ett helt fanzine om, så den till soppa okokta spiken har suttit i mitt bakhuvuds innervägg och blivit allt mattare.

Tills nu.

När jag började leta efter en eventuell befintlig svensk översättning av Les chansons des roses nosade jag förstås också på de rent biografiska uppgifterna om Rilke, och det sjöng till förhoppningsfullt i spiken där i den bakre väggen: googla på mig! Självklart googlade jag, och jo: Rilke hade verkligen varit i Jonsered. Hösten 1907 bjöds han på initiativ av sin vän och beundrare Ellen Key dit av industrimagnatparet Jimmy och Lizzie Gibson, bodde där i en eller annan av de otaliga flyglar och småherrgårdar som stod till buds och skaldade ihop definitivt en, men troligen flera dikter. Möjligen är jag prillig på nåt sätt, men jag fascineras av fakta som dessa. (Jonsereds historia är för övrigt jätteintressant – som allting man börjar läsa om – liksom Rilkes liv, men det där blir alldeles för långt att skriva om här; den intresserade k. läsaren googlar enkelt reda på det h*n vill veta mer om.)

Vid närmare eftertanke har jag faktiskt varit i Jonsered jag med – på inte mindre än en övningshelg med min förra kör. I den kören sjöng vi inte Rilke, men väl en av de Olle Adolphsonvisor som min nuvarande kör också sjunger den här terminen, och si! där tycker jag allt att säcken knöt ihop sig själv.

har försökt med snask men jag blir tjock som en gris

Eftersom jag trots lång penicillinkur aldrig blir frisk och eftersom primärvården icke-fungerar som den gör, for jag igår till en inte alltför avlägsen småstad för att luncha med min gode vän Doktor Bing, som förutom den indiska maten också hade utlovat en dunderkur som skulle bota mig från allting.

I mitt stilla sinne undrande om detta möjligen kunde innebära nödslakt anlände jag till lunchstället och den kanske sista måltiden. Salladsbuffén var delikat, fräsch och piffig utöver det vanliga. Varmrätten var ypperlig, skyhögt över vanlig-jämra-lunch-standard. Kaffet var svart och gott. "Ingenting till", sa Doktor Bing, "om jag inte får avec." Själv fick jag till koffeinet ett recept på en ny antibiotikakur, lite tuffare än den nyss genomgångna. Slakteribilen som stått på tomgång utanför for därifrån. "Du kan få ett recept av mig också", sa jag. "På chokladkaka." Doktor Bing såg oförstående ut. Han tycks ha samma inställning till begreppet recept som de gudfruktiga Åstolborna som, när nån benämnt kanvashytten på sin båt kapell, har hörts rya: Här på ön finns det bara ett kapell!

Att luncha med Doktor Bing är alltid upplyftande. Han brukar undfägna med fallbeskrivningar från sitt yrkesliv, och eftersom han är ortopedkirurg specialiserad på barn blir man extra glad av att få höra det han berättar. Det börjar förstås alltid med att han redogör för ett eller annat litet barns bekymmer. Ofta har den lilla patienten varit flera vändor till primärvården innan h*n kommer till specialist. Ofta har en diagnos ställts, en som till synes måste vara den rätta. Ungefär här i berättelsen säger Doktor Bing:

"Vänta lite nu. Det är nåt som inte stämmer."

Varpå han gräver på nätet och i sitt kardborrminne och till slut får fram en helt annan, inte sällan extremt ovanlig, diagnos. Som förstås visar sig vara den korrekta. Nu i julas hade han stött på ett fall av nånting som bara finns beskrivet ett dussin gånger tidigare – i hela världen. Jag har länge tyckt att en timmes samvaro med honom är som att se ett avsnitt av House, och igår sa han faktiskt att en mycket lättad småbarnsmamma hade kallat honom doktor House. "Det är ju det jag säger", sa jag. "Du är helt otrolig som kommer på en massa som alla andra missar." Men Doktor Bing sa att detektivarbetet är det som är det roliga med att vara läkare, och det kan man ju förstå.

Det som stämmer till djupast eftertanke är emellertid hur envis man måste vara som förälder om ens barn drabbas av nåt som läkare efter läkare påstår är "ingenting, det går över av sig självt". Man måste slåss för sin unge och inte ge sig förrän man får komma till nån av de doktor House som trots allt finns här och var. Och man måste vara påläst själv. Inte acceptera en diagnos om den inte verkar stämma med barnets tillstånd. Ligga på som en jack russellterrier tills man får träffa en läkare som är kunnig och intresserad nog att tänka lateralt.

Och här är receptet som inte intresserade Doktor Bing:

Favoritkakan

Kavla ut 250 g mandelmassa mellan plastfolie så den täcker botten på en form med löstagbar kant, ca 21 cm i diameter. Tryck fast i botten (inte upp på kanterna). Smält 125 g smör på svag värme, tillsätt 3 dl vispgrädde när smöret är nästan smält. Låt koka upp, ta av kastrullen. Bryt ner 250 g mörk och 250 g ljus blockchoklad, låt smälta och rör om till jämn smet. Tillsätt 2 msk rom, cointreau eller annan god sprit. Häll över mandelmassebottnen och kyl minst 4 timmar före servering.

2008-04-14

nothing to get hung about

Lille George börjar prata så smått. I samma ålder, nitton och en halv månad, talade hennes storasyster redan i två- och treordsmeningar; med undantag för att hon fortfarande kämpar med sina R har hon heller aldrig pratat nåt barnspråk. Hon har hört vad orden heter och sen har hon använt dem korrekt. Så! Inget tjafs!

Med Lille George är det mer som vi hade väntat oss redan första gången att det skulle bli. Bamse blir Babbas och Nasse blir Nannis och om hon vill säga Titta, det kommer en bil på vägen! så säger hon inte det utan Bila! Och så vidare.

Men när det var påklädning imorse sa hon, fullkomligt rent: Barbie! Dagens redundansbekymmer för min del är alltså om jag ska vara mer glad över det korrekta uttalet än irriterad över ordvalet eller vice versa.

Julflickan har pyntat

2008-04-12

I'd pretend that I was a billboard

Igår: en afton ute på den pöschkans centralorten med Syster Jane. Efterlängtat. Skönt. Bra. Fy vad dålig jag har blivit på att dricka. Eller det kanske snarare är ett plus. Man är ju billig i drift gubevars, och förresten var det inte fyllan som var syftet med kvällen även om Syster Jane hade sin fylletelefon med sig. Syftet var hon och jag och det som rörde sig inom oss, och då gjorde det inget att centralortens nöjesliv mest tycktes hämtat ur en dystopi där alla krogar dött av elakartat festgästbortfall och där de ännu öl- och sällskapstörstande pilade förskrämda längs husväggarna på de öde gatorna.

Taxin körde vilse, kanske i längtan efter små spänstiga skogsmaskiner. Syster Janes läppglans glänste och smakade smaskens.

Idag: diverse blombuketter i fönstren.

2008-04-11

chalkhills and children anchor my feet

Nyligen läst Konsten att vara Ela. Med bra driv och viss galghumor berättar Johanna Nilsson om den vilsna Elas kamp mot tillvaron och mest av allt mot sig själv. Ständigt konfronterar livet henne med individer som hon inte vill men inte kan låta bli att fästa sig vid, trots att det är så jobbigt att skiljas från, att mista. Den trasiga Ela med livsglädjen som är lika svår att ta kål på som nånsin en Bruce Willis i Die Hard LVIII beskrivs lika inkännande som sakligt och hennes förbehållslösa strävan efter att hjälpa det sexåriga maskrosbarnet som flyttar in hos henne att återförenas med sin mamma är starkt engagerande.

Det är min första reaktion.

Min andra är att förklaringen till Elas oändliga otrygghet inte håller. Inte på långa vägar när. Att föräldrarna skilt sig inte efter mångårigt bråk och gräl, utan ganska tvärt efter efter ett långt stabilt äktenskap, när Ela var tjugo och redan flyttat hemifrån – det skulle resultera i ångest, depression och självmordsförsök? Jag undrar det, jag. Och den söndrade kärnfamiljens lyckliga lilla förening på slutet är nästan pinsam i sin overklighet och kunde gott ha utgått, exempelvis till förmån av fördjupad skildring av Elas nya och jättebräckliga förhållande med Jimmy. Som det nu är blir det rena feelgoodsmörjan i alla trådändar och det rimmar illa med … tja, verkligheten. Bokens interna verklighet.

Helheten är trots allt läsvärd: där Nilsson går varligt förbi det hon beskriver utan att försöka lägga det till rätta, där kommer hon så nära att man tror henne.

En annan bok som också handlar om att bli den man är: Hjälp jag heter Zbigniew av Zbigniew Kuklarz. Med ena handen klappar och med den andra örfilar författaren upp polacker i allmänhet och Sverigepolacker i synnerhet. Det är med frustrerande ambivalent vånda som han försöker hitta nån sorts balans mellan sin kärlek och sitt förakt för det polska, det han inte kan skrapa av sig och egentligen inte heller vill avvara.

Polskheten handlar mycket om skrönor och skrönorna är ludna ungefär som Ulf Lundkvists Assar, om den beskrivningen nu är begriplig, och man skrattar mycket; skratt är bra, det tar udden av allvaret samtidigt som det banar väg för det. Ja, hela det polska Sverigelivet ter sig som en oavbruten megaskröna och att berättarjaget har svårt med balansgången är inte svårt att förstå. Att smälta in utan att göra våld på sig: tillvarons största mysterium. Hur? Hur ska det gå till? Svårt ämne behandlat liksom i förbifarten, utan större åthävor, så att man tror att det här är nånting bagatellartat och skämtsamt.

Det är det inte.

Eller, annorlunda formulerat: oefterhärmlig bok – missa inte den.

2008-04-10

A great day for freedom

Det var min födelsedag. Jag jobbade som vanligt på restaurangen där jag var föreståndare för lunchserveringen. Dessutom jobbade jag på kvällar och helger på de olika arrangemang som förekom. Samtidigt hade jag klivit över tröskeln som översättare och jobbade nästan fulltid med det också. Och så blev det alltså den där dan på året och jag sa inget till nån eftersom jag redan då inte tyckte det var nåt att orda om; men när vi höll på att städa efter lunchen kom min finaste snällaste kollega och sa grattis

och allting brast för mig då, allt splittrades och skärvorna var så vassa så fruktansvärt vassa och jag grät, jag kunde inte sluta gråta på ett dygn, eller gråt var det nog inte, mer som om nånting som måste vara helt och hålla mig uppe och igång skar sig sönder och samman på tillvarosplittret omkring mig och blödde förblödde genom ögonen på mig

och hela tiden spelade jag Pink Floyds Division Bell. Jag hade skaffat den lite tidigare och eftersom den är fulländat snygg hade jag pluggat den ett tag; jag hade inte tänkt på det tidigare men nu, den här trasiga födelsedan, märkte jag att det var den i särklass mest deprimerade skiva jag nånsin hört: det är väl ingen vågad gissning att säga att den bidrog till mitt fall ner i avgrunden. Det är en stämning en känsla som genomsyrar den plattan: den andas nej vrålar nej suckar en helt färglös uppgivenhet And even though you needed me en resignation som inte innebär nån frid eller försoning It was clear that I could not do a thing for you bara underkastelse och sorg över hur allting har blivit; och det som vrider tårarna blodet orken ur ens inre är att det inte sker under hot om outhärdligt våld Now life devalues day by day nej man lägger sig frivilligt eftersom man vet nu att inget annat finns att göra As friends and neighbours turn away eftersom erfarenheten äntligen lärt en det: allt motstånd är lönlöst, och inte bara motstånd: all kamp allt engagemang all iver det finns inget ingenting inte nånting som kan påverka. All skit man gjort som hänt som inträffat And there's a change that är skedd cementerad oåterkallelig even with regret och det hjälper inte ens att gråta cannot be undone

den här musiken är skapad inte av några arga rebelliska spretiga ynglingar med drömmar och visioner vilja och jävlaranamma, som aldrig ger upp som sparkar ur underläge för att de tror att de fortfarande kan åstadkomma nånting. Den är gjord av människor gamla nog att ha lagt ifrån sig alla sina illusioner, intill sista lilla önskning. De vet att de kan spela in världhistoriens mest perfekta platta You can have anything you want och att de kan dra miljoner åskådare till sina arenakonserter You can drift, you can dream, even walk on water men också att det inte hjälper ett skit, inte mot nåt och inte för nåt. Anything you want Så här vackert kan livet låta, säger de, You can own everything you see men det förändrar inte innehållet. Sell your soul for complete control Det förändrar ingenting. Is that really what you need

Division Bell är en av de plattor till vilken mitt förhållande är en balansgång. Jag klarar inte att lyssna på den särskilt ofta. Ibland måste jag fast jag egentligen inte orkar. Just nu är det ett antal omständigheter som samverkar och tvingar mig att spela den. Vissa av de omständigheterna är jag medveten om. Andra kan jag gissa mig till. Ytterligare några kan jag inte ens ana, fast de säkerligen finns där. På väg hem från dagislämningen, efter en morgon som hade flutit helt smärtfritt och fint med de små döttrarna på gott humör, rämnade det inom mig på ett sätt som jag kände igen. Jag sögs fjorton år tillbaka i tiden och var redan på väg att falla isär när jag klev in genom dörren.

Kloka fina maken gav mig svängrum efter några få ords förklaring. Han kokade varm choklad åt oss och lät mig spela Division Bell (ingen jättepina kanske: det är som sagt en fenomenal skiva och han har inget särskild relation till den) medan vi drack det mörka söta, och sen erbjöd han sig att tända brasa här vid min arbetsplats. Hans omsorger orkade jag ta emot, och de hjälpte. Nu sitter jag här för mig själv och låter Division Bells regn av splitter singla ner omkring mig tills jag känner mig någorlunda bedövad och beredd att sträva vidare ytterligare en bit i tillvaron.

So I open my door to my enemies
And I ask could we wipe the slate clean
But they tell me to please go and fuck myself
You know you just can't win


Division bell:
The bell is used in the local neighbourhood of the Parliament to signal a division is occurring and that members in the Commons or in the House of Lords have eight minutes to get to the appropriate Division Lobby to vote for or against the resolution. (Wikipedia)



2008-04-08

they peck a little extra to resole their shoes

Lika röd som nånsin en tulipanaros blommade den i stenrabatten.

Antibiotikan släppte sitt goda grepp om mig lagom tills det var dags att sätta sig vid ratten och inleda en huvudstadshelg. Lungsiktig och delirisk av trötthet fick jag ändå några fina dagar. På lördagen svimmade jag av trötthet i en soffa på stadbiblioteket där det var pysselstund för barnen. På söndagen däckade jag på barnkalaset, fast då hade jag frågat om lov först. Tack kära älskade värdfolk för att ni är såna som man kan med att göra det hos.

Mor och dotter på kalas.
(Mina skor hittade i butiken som Nina rekommenderade.)

Sen var det kör igår kväll: jag var där med fönsterkitt mellan öronen och glödande nubb runt ögongloberna. (Rösten höll märkligt nog fint.) Bara tre rep – nej två nu! – till konsert och jag tycker inte att nånting sitter som det ska. (Apropå det funderar jag som bäst på en liten anteckning om Rilke – jag talar om det nu för att skapa press på mig själv och inte bara strunta i alltihop. Tjata på mig om det inte händer nåt. Dessutom är det en Lottenbeställd anteckning om dekolletage som ännu inte är effektuerad. Den behöver jag nog också bli lite påtjatad om.)

Och dagens belöning blev mötet med en kär men frånvarande syster i köpladan (var annars) där jag som så ofta handlade efter övningen. Ska vi nu äntligen få oss en blöt tätatät hon och jag?

2008-04-04

Tired of that old routine

"Det är väl ingen idé att jag står här och glor?" sa jag till däckmannen. Jag skulle på fler ärenden efteråt så jag ville inte lorta ner mig alltför mycket, annars är jag ju inte den som rynkar på näsan åt att lyfta skitiga däck i och ur skuffen.
"Tjaa", sa däckmannen, "du kanske lär dig nåt. Eller också inte."

Eftersom just den här däckmannen har en allvarsam rarhet som inte tillverkas längre they don't make 'em like they used to hängde jag kvar och småpratade. Min blick fastnade på mönstret i de nästan nya vinterdäcken och jag tyckte att det var märkligt att det mönsterband som löpte i mitten var ungefär två millimeter lägre än de bredare banden på ömse sidor. Om ett däck slits i mitten beror det som alla vet på att man haft för högt ringtryck, men i så fall blir det en avfasad slityta – mest nötning i mitten och så allt mindre utåt sidorna. Här var emellertid det smala mönsterbandet i mitten lägre på samma sätt som ett trappsteg är lägre än nästa. Jag frågade däckmannen. Som sa:

"Ja, jag såg att de var slitna i mitten. Du har kört med för lågt ringtryck. Då slits däcken på mitten. Och när man har för mycket luft i däcken slits det på kanterna."

Jag tänkte: Om jag står kvar här kanske du kan lära dig nåt. Eller också inte. Men däckmannen, som är så snäll och gullig att jag tänker kalla honom för min däckman hädanefter keeps you coming back for more är så sällsynt vänlig och välvillig att jag inte nändes säga emot. Så jag höll tand för tunga. Kvinnan tige i gummiverkstan! Det räcker att min däckman kan sätta på rätt däck på rätt sätt, och det vet jag sen förut att han kan. Ringtrycket kan jag kolla själv. Och har jag frågor kan jag alltid ringa till Däcksbranschens informationsråd. Häpp.

2008-04-03

Vårt vårgolv har blåa prickar

Så här ser de ut på riktigt nära håll. Hela vår lilla skog
är full.
Mattan av ljusbrunt eklövsfras är underbart
mönstrad av tusentals blåsippor.


Läsning av tunna lokalblaskan vid frukostbordet.

"'På julkryss med Hjalmar'", läser maken. Jag himlar med ögonen. Han fortsätter:
"'Konstant medvind under 154 föreställningar'."
"Hundrafemtifyratusen måste det väl vara", säger jag. "Den där julrevyn spelas ju året om. Vartenda år. Undrar om Peter Flack aldrig tröttnar på Hjalmar."
"Peter Flack? Det står ingenstans i den här annonsen att han är med. Det är Hjalmar ju. Han har väl helt sonika tagit över Flack och kör sitt eget rejs."
"Sin egen revy menar du. Men vet du vad som är allra konstigast? Det är att jag inte har sett nån av alla dessa miljoner Hjalmarföreställningar. Icke en enda."
"Men då så! Då är det bara dig dom väntar på. Dom kommer att spela och spela och spela tills du ser en föreställning. En förbannelse vilar över dom. Dom kan inte sluta."
Jag begrundar detta.
"I så fall blir min insats för att hålla arbetslösheten nere att aldrig gå och se Hjalmar så länge jag lever. Tänk på alla ljud- och ljustekniker som hålls sysselsatta! kassa- och kioskpersonal! vaktmästare, råddare och humpare! och allt vad det kan vara! Vad ofantligt samhällsnyttig jag plötsligt känner mig!"

Här några exemplar av den rosa variant som vi
också har. Är den sällsynt?


Förutom att känna sig sådär alldeles väldigt samhällsnyttig går Miss Gillette omkring och känner sig ganska frånvarande. Ointressant, rentav, ur bloggsynpunkt. När hon drog igång den här bloggen var det med den uttalade föresatsen att den inte skulle handla så mycket om barna. Men det har den gjort på sistone. Barn och blommor. Inga obegripliga ordmassor med ett mörkt och gåtfullt driv och en massa insprängda poptextsnuttar som bara för den riktigt initierade möjligen ger nån som helst ledtråd till Miss Gillettes inre. Inga humoristiska krumsprång (fast de har kanske inte varit så himla många ändå). Inget spännande inget kul

Ätbart I: Vitlöken är så här stor.

och varför det har blivit så finns det förstås flera olika delförklaringar till. Tillvaron är lugnare, till exempel. Jag har överlevt den karaburan jag råkade in i: eller råkade och råkade: jag var tvungen att utsätta mig för den eftersom jag visste att jag måste genom Taklamakan. Jag ville det och måste det därför. Men jeepen, den fick jag lämna därute

Ätbart II: Och här växer det … ollon, eller?
(Nej nej, dumsnut! Det är ju rabarber!)

kameler är det som gäller i sandstormar, kamelerna har en nedärvd vetskap om hur man klarar sandstormarna; människorna bryr de sig inte om men människorna kan ta skydd intill kamelernas kroppar och kanske, kanske leva en tid till på jorden när stormen så småningom dragit förbi. Blästrade, givetvis, in till kött och ben på vissa ställen, men vid liv. Eftertänksammare än förut. Förtänksammare också kanske. Eller kanske bara beslutsammare om att odla sin trädgård.

Hur som helst, mina k. läsare och mina älskade döttrar, har den här bloggen fått annan karaktär än den hade från början, och i mitten. Och det är bra, om än inte lika intressant.

Utan tussilago ingen vår.

2008-04-02

I'll remember you this way

Jag vet, jag ligger efter. Första riktiga vårdan: igår. Oj vad jag lekte med barn i lekparken, i timmar! och oj vad det är olikt mig men oj vad trevligt det var. Maken sa att det var solen som gjorde alla glada och snälla, och det har han nog rätt i. Avrundningen på dan, den första riktiga kvällsskuggan på en av väggarna som vetter åt öster, gjorde åtminstone mig sådär glad som man bara blir när man återser nåt man hade glömt hur mycket man gillar.

En madagaskarpalm och ett gäng
tête-á-tête,
och så det gamla
fönsterglasets strimmor

2008-04-01

if you ask how I am then I'll just say inspired

Tillvaron gör en massa saker med mig, fast fel saker för att det riktigt ska gå att blogga om and just enough time for the night to pass by without warning Buggat har jag i alla fall gjort trots att jag inte kan (men jag kan när nån duktig för) och det gjorde mig alldeles lycklig. Det uppvägde nästan typiskheten i att jag missade Bort allt den här gången också. Men vi var i alla fall några som sjöng Ack Värmeland när livebandet hade gått av scenen på krogen sen.

Körkalas. Minst.

Det har vidare förevarit en solig söndag utan att ett enda litet skruttbråk uppstod ens barna sinsemellan eller ens vid matdags. Solen sken, alla var på skogspromenad med stor entusiasm och alla åt med god aptit det som ställdes på bordet. Klockan 19.20 somnade Lille George efter fyra och en halv minut i sin egen säng. En knapp timme senare sov även Julflickan. Inte ett knäpp hördes i huset. Det var en underlig, vidunderlig dag. Förundrade undrade maken och jag hur det gått till.

Lingonriset ska Julflickan ha att kanta ett fönster med till jul.

Regnat har det också gjort vilket kan vara jättekul det med. Apan plask. Apan blöt. Apan glad! Guskepris för tvättmaskinen: apan torr, varm och ren igen så småningom.

Och en annan som är så blasé att man måste iväg till
Långtbortistan för att tro att man har kul.

Idag är det den där lura sillendan. Vet ännu inte om jag blivit blåst. Mer än annars alltså: sen fornstora dar har jag en förening som heter Blåst men inte blond. Aprilskämt kan man läsa om hos Lotten, fast det som ter sig oemotståndligt i den här blogganteckningen är vad NSD-reportrarna säger när de ringer till Kuriren. Undvik att prata med mig de närmsta dagarna, för det uttrycket lär jag försöka tryffera alla samtal med så mycket det bara går och förmodligen bra mycket mer.