head in the sky

Vi fick varsinn grånad tinning över en natt,
björken och jag. Men min får ni inte se.
Undrar om han också betraktar sin som en insikt.

Horniest dude in history

När jag just träffat Maken och tillvaron förskjutits ett kännbart stycke och jag stod där på randen av den rämna som just rivits upp och inte för mitt liv min överlevnad min framtid kunde bli klok på hur jag skulle ta mig över den, då sa Serenissima att hon inte kunde råda mig men däremot skänka mig ett ord – nej tre – att bära med mig vad jag än beslutade och vart jag än gick.

tack gärna förlåt

Dem gör man gott i att bruka frikostigt i ett förhållande. Jag är mycket medveten om hur rosaluddigt det här kan låta för den som inte befinner sig i rätt läge i livet, men just då var jag så mottaglig man nånsin kan bli och jag gömde de tre små orden i mitt minne

nej! Det gjorde jag inte för vad skulle de ha gjort för nytta där? Istället strösslar jag med dem: njutningsfullt ibland, präktigt ibland och emellanåt nog en smula motsträvigt. Men de fungerar och därför återger jag detta här utan att känna mig det minsta verklighetsfrämmande romantisk. Det finns inget som helst romantiskt med att få fram ett uppriktigt menat förlåt mitt i ett gräl som egentligen får en att bara vilja dra. Likväl är det nödvändigt för överlevnad trevnad

– men nog av förnumsterier nu; de tre stora små orden var mest avsedda som upptakt. Jag har nämligen ett mycket litet barn som säger gärna vilket gör mig förbannat glad:

Lille George pratar allt begripligare. (Sitt namn kan eller vill hon inte säga ännu, så på frågan Heter du Lille George? svarar hon Lillis! ete ja! Ni som känner hennes dopnamn ser att Lillis är en metates på hennes riktiga namn, men det är ett så bra smeknamn att hon hädanefter får heta det här också.) Hon är så hövlig ungen att man riktigt fröjdas: Me sås tack! säger hon, och Atti tack! när man erbjuder måltidsdrycker. Idag frågade jag om hon ville ha mer nyponsoppa i sin bäbämugg och hon svarte då: Jäna!

Gärna. Där kom det ju igen. Visst låter det fint! Har ni tänkt på vilket ledsamt förbisett ord det egentligen är? Hur mycket annat och mer det uttrycker än ett vanligt Ja tack? Ett med omsorg valt gärna kan skingra diset av vardagslig icke-närvaro och få en att öppna de inre ögonlocken. (Missbruk beivras naturligtvis vid vite av urholkning och inflation.)

Annat morgonsamtal, och detta roar mig eftersom Lillis själv börjat initiera samtalsämnen; man får sålunda en större inblick i vad hon går och tänker på:

"Dossa?"
"Ja, det har jag."
"Ompa!"
"Ja, hela kroppen faktiskt, armarna och magen och ryggen och allt."
"Nake!"
"Ja, fast jag ska klä på mig nu."
"Tagis?"
"Javisst, så fort jag har klätt mig och vi har borstat tänderna allihop."

Här lyckades hon genomföra ett helt samtal med hjälp av bara ettordsmeningar, men annars får hon ihop meningar med fyra eller ibland fem ord. Och nu genast ska jag sluta räkna upp hennes andra färdigheter. Mina k. läsare förstår ju ändå att hon tillhör det absoluta toppskiktet av all världens snarttvååringar.

Julflickan, som i sin egenskap av storasyster verkligen är en enastående snartfemårig förebild, gör landvinningar på sitt håll. Läser gör hon i stort sett flytande: en Torbjörn Flygt skulle hon kanske inte kunna ta sig igenom med nån behållning, men hon läser själv sina Bamsetidningar och hon läser högt för sin lillasyster. Hon har också skaffat sin första egna musikpreferens och hon skriver namnet på sin idol: BÄRIWAJT. Ibland ber hon att få lyssna på honom till frukosten och då vill hon också kunna titta på cd-omslaget, där hon tycker att han är så fin så fin i sin mörkblå brokadrock. Så här elegant fixade hon ett ställ åt det lilla häftet.

hon lade sin hand i min och sade: - Klopstock!

Bästa Vileda!

Jag som skriver till dig är Sveriges största Wettexfan. Wettextrasor äger, verkligen tokäger. Jag använder aldrig nåt annat såvida inte därtill tvungen av en eller annan force majeure; nu börjar det – ironiernas ironi – att se ut som om du, Vileda, alltså självaste fabrikanten, kvalar in i den kategorin. De senaste månaderna har det nämligen varit stört omöjligt att få tag på Wettex Classic annat än i en vit variant med lite dekorstreck på.

Jag vet: mitt bekymmer är med och tävlar i i-landsproblemens OS som för närvarande pågår över hela västvärlden. Icke desto mindre antar dessa bisarrt olämpligt färgade disktrasor en snuskig nyans i stort sett momentant – vi snackar noll-till-hundra-på-tre-sekunder-släng-dig-i-väggen här. Kulörta trasor förmår upprätthålla ett proprare sken betydligt längre; ett tag fanns det rentav grå diskdukar, vackert lilamönstrade, men man får förmoda att dina räknenissar, Vileda, snabbt blev kallsvettiga av deras osedvanligt långa livslängd.

Som redan nämnt har jag gått ner mig så djupt man kan i Wettexträsket, och några avgiftningskliniker känner åtminstone inte jag till. Emellertid kan det bli så illa att pekuniära omständigheter piskar mig till cold turkey: det blir kostsamt med disktrasor som ser snuskiga ut redan efter ett par timmar och måste bytas ut var tredje dag. Redan har jag tvingats dra in på barnas lördagsgodis för att finansiera disktraseriet; var det ska sluta törs jag inte ens tänka på. Så kära rara Vileda, nog köper vi konsumenter tillräckligt även av kulörta Wettexdukar för att du ska leva och leva gott? Hör min vädjan, och låt mig bli bönhörd: släpp en kollektion kulörta trasor nu nu nu innan jag hamnar på bar backe! Ju mörkare dess bättre, marin och grått och brunt vore toppen – ja varför inte sexa till det med en svart trasa? – men till och med citrongult är bättre än vitt. Hör du det, Vileda! Hallå? Hjälp!

Förtvivlans hälsningar
Miss Gillette

Hej!

Tack för ditt mail.

Vi försöker göra dukar med både färg och olika mönster. Alla har olika tycke och smak, och det är inte lätt att göra alla nöjda. Den senaste I raden när det gäller Wettex Classic är vit, men även dukar med färg ska finnas ute. Affärerna väljer själv vilka dukar dem vill ta in, så det är svårt att säga vilken butik som har vita eller färgade.

Jag har vidarebefordrat ditt mail till vår produktansvarige.

(Jag vet att det är ljug detdär att det skulle finnas kulörta trasor nånstans i hela landet, men jag fick ju svar i alla fall. Och jag avhöll mig från att föreslå Vileda att klicka i rutan för svenska i sin rättstavningskontroll – bäst att inte stöta sig med henne i onödan. Håll tummarna nu, k. läsare, och tänk på mig om det kommer en kollektion disktrasor i trendiga lorttåliga höstfärger från Vileda.)