2011-12-31

and a happy new year

Men hjälp, är det redan den här dan på året? Varför vet jag inte riktigt, men jag vill hemskt gärna säga nånting här. Förmodligen är det i mitt huvud snarlikt att avsluta ett projekt, vilket alltid ger mig en känsla av att vara ordentlig och driftig. I år har jag letat i fotoarkivet och från varje månad valt en bild som av olika orsaker är representativ för nånting i mitt liv. De flesta har jag inte visat här tidigare.

Alla mina k. läsare tillönskas ett gott slut på 2011 och ett gott 2012!

Januari: Lyckades se utställningen om antikens inte alls
särskilt vita konst (Medelhavsmuseet i Stockholm). Spännande
och lärorikt. Under 2012 ska jag försöka hinna läsa den super-
feta utställningskatalogen också.

Februari: Utsikt från köksfönstret. Polisen har tagit nån för
nånting. Bra tycker vi som ser alldeles för mycket trafiktokeri.

Mars: Det var verkligen alldeles väldigt
mycket vinter den här vintern.

April: Julflickan och jag var på Cirkus Cirkörs
föreställning Wear it like a crown. Det var en
stor upplevelse på flera plan, en vi bär med oss än.

Maj: Äntligen kunde man ställa upp ytterdörren på vid
gavel. I farstun samsas tjejernas och deras kompisars skor.
Ibland suckar man över kaoset men oftast blir man glad.

Juni: När vi gav oss ut på årets första biltur
kom jag på att man ju kan ha levande blommor
med sig. Vasen hängde med till november. I bu-
ketten satt blommor från platserna vi varit på.

Juli: Dagen på Hindens rev blev en av de
bästa på hela sommaren (och då har den
ändå hård konkurrens). Det fanns en frihet
i den som var så stark.

Augusti: Lillis klev över en tröskel och lärde
sig cykla på allvar. När man kan det är man
plötsligt mycket större än ögonblicket före.

September: Första dan i första höstmånaden var
också första dan efter solsemestern. Den var osed-
vanligt mild och blev en skonsam övergång till
det svenska klimatet. Man kunde bada i havet.

Oktober: En helt vanlig skoldag. Julflickan och hennes bästis,
som hämtar henne varje morgon, cyklar iväg. Varje dag
lika glada och lika ivriga att komma till skolan.

November: Efter sjuttisju år ersattes morfars tak med ett nytt
likadant. En natt under arbetet började det regna in, men den
värsta skadan blev förskräckelse. Nu är nya hatten på plats.

December: Lillis har börjat låna systemkameran och plåta
med den. Hon tar kort på sånt hon tycker om. Här är en av
våra öppna spisar. Dem tycker jag också om.

2011-12-28

show me the book

Mellandag. Rethosta. Näsblod. Ingen dager synes. Men här en viktig sak i ett nötskal. Strippen lånad från Atheist Cartoons. God fortsättning.


2011-12-26

och prickigt sommarskinn

Idag när det är så ljust och fräscht ute passar det väl bra att jag skriver om Ljust & fräscht-boken av Fredrik Lindström och Henrik Schyffert


hade jag tänkt skriva den nionde december när det hade snöat och Julflickan hade skidat iväg till skolan och allt. Emellertid inföll denna ljusa och fräscha dag mitt under värsta hjärnblödningstid och det var ett under att jag över huvud taget hann tänka en så sammanhängande tanke som den ovan redovisade. Skriva ner några reflektioner har det absolut inte funnits tid till

förrän nu. Och nu så vill jag säga att Ljust & fräscht-boken är bra, och söta Schenrik Hyffert han vill jag också ha. – Nej tyst med dig Pippi, låt Miss Gillette berätta, hon är inte intresserad av Henrik Schyffert på nåt estetiskt plan vilket tydligen du är, din flamsa. – Kör i vind, hon får gärna ta Lindrik Fredström för min del, den där Knyffert verkar mer livad. – Betvivlar starkt att nån av dem är hugad, förutom kanske vad gäller hästen som ju är relativt ljus och fräsch. Seså, sjas med dig nu, ditt trasgranna skrälle.

Sådär ja, nu är vi ensamma. Var var jag? Jo, Ljust & fräscht-boken. Både till format och innehåll är detta en hybrid mellan soffbordsbok och essäsamling. Det är en lyckad kombination, rätt skickligt utförd. I bild och tanke försöker författarna komma underfund med hur en hel nation har kunnat bli lika enhetlig och liktänkande som vilken diktatur som helst, hur nio miljoner mänskor tror sig kunna uttrycka just sin individuella särart med hjälp av närmast identiska föremål i exakt samma färgskala (nämligen niotusen nyanser av vitt). De visar mängder av den vita inredningsporren som vi under mer än tio år lärt oss läsa av och som har skapat betingade reflexer hos oss. Bildernas varvas med analyser av svenskens boende, värderingar, drömmar om frihet och individualitet och så vidare (och en del är försedda med absurda texter som för tankarna till Jan Stenmark).

Det vore enkelt att skratta sig igenom texterna eftersom man förväntar sig en viss typ av humor från främst Schyffert, men även Lindström. Och visst finns den karakteristiska ironin där, och visst är det rolig läsning, men snabbt märker man hur träffsäkra analyserna dessutom är. Vi är väl några stycken som har genomskådat inredningstidningarna (de visar konst, inte fungerande bostäder), men L & S diskuterar varför nästan varenda svensk lik förbannat försöker inreda med vitt i vitt. Och en hel del annat underligt som vi har för oss. Deras jämförande tillbakablickar är ibland så roliga att jag storknade av skratt, som den att öppen planlösningen är nutidens gillestuga (hur häftigt vi än tycker det är idag att stå och laga mat i ett hörn av vardagsrummet, som de påpekar, kommer vi om några decennier att rodna vid tanken på hur dumt vi bar oss åt [Nej, jag inser att mina k. läsare inte storknar av skratt nu, men, ser ni, det beror på att Miss Gillette inte är en sån formuleringens häxmästare som L & S]).

Både roligt och tänkvärt alltså, och åtminstone för mig en bekräftelse på att jag gör rätt som behåller mitt gamla mög, som faktiskt har en egen historia, istället för att köpa min identitet i form av fuskpatinerade föremål som ger sig ut för att ha en. Här formuleras så mycket som jag har gått och känt, fast utan att lyckas göra en så här skarp och omfattande spaning.

Ljust & fräscht-boken är, det ser jag ju, till stora delar igenkänningshumor för folk i storstan. Och min reflektion är om inte författarna ändå koketterar en smula med sin självironi. Läser man deras bok verkar det som om den vore en lovsång till dem av oss som bor på vischan och inte deltar i ljust & fräscht-rejset, utan bor där vi har våra rötter och faktiskt använder vårt inte alls öppna kök att laga mat i och faktiskt kan både så och rensa och skörda en sträckmeter morötter eller mer – men inte fanken tror jag att de skulle byta bort sina öppna planlösningar i stan mot ett svennehus med aldrig så mycket historia på nån mindre ort eller på vischan. Kanske är det därför sarkasmerna trots allt är så ömsinta: lite suger det ju att medge att den trasgranna Pippi med sina för stora herrskor och gamla spiselkrokar är tryggare i sin identitet än man själv är.

2011-12-25

every Santa has a ball

Amäh. Hur grön kan en jul bli. Det här är ju helt poänglöst.

2011-12-24

your gay apparel

Jöhöpp – då har man fått årets dos av julklappar som själva marscherar in i säcken, av majskolvar som poppar sig automagiskt och av kolibrier som dansar kosackdans. Man har konstaterat att man med åren faktiskt lärt sig hålla tempot i alapapapapapapapapapadiapp alapapi papi papi och man har än en gång undrat om det verkligen finns en fågel som heter "aracua" på riktigt. Nytt för i år är att man har gågglat på detta och funnit svar: ja. Och nej.

I Sydamerika finns det gott om spräcklig chachalaca (Ortalis guttata), ett släkte som tillhör familjen hockohöns. (Hockohöns! Det låter väl kul!) Aracua, Ortalis araucuan, har tidigare räknats som en egen art, men anses numera vara en varietet av O. guttata. I Surinam kallas fågeln för wakago, eftersom den säger ungefär så. Men tvärtemot linslusen som skakar hand med både Kallanka och hans kamerastativ är det en skygg typ som man sällan ser. Vilket tycks stämma, för det är hart när omöjligt att hitta nån vettig bild på O. araucuan. Här är en O. guttata i alla fall; de är snarlika, men O. araucuan har faktiskt en samling röda fjädrar på huvudet – dock mer kotlettkamning än punk.

Att en scen där Kallanka pepprar pippin med kulspruta men blir galen när den ändå överlever är bortklippt på grund av överdriven våldsamhet har mina små efterforskningar lärt mig, men varför den timida aracuan har fått larma och göra sig till varenda julafton i ett halvt sekel återstår ännu att ta reda på. Fast det får bli ett annat år; nu känner jag att jag måste spela Trivial Pursuit igen. (Ha ha.) God jul, k. läsare!

2011-12-23

I'm comin' after you

De slösar i alla fall inte med ström, nordkoreanerna.

Min kunskap om omvärlden är sannerligen godtycklig, men när Kim Jong Il gick och dog (om det nu var han: det finns omständigheter som tyder på att det kan ha varit en lookalike som dikterat i hans ställe i många år) var jag osedvanligt uppdaterad om Nordkorea och hade alla rätt i Svenskans quiz och sådär. Ibland hampar det sig ju så att en rad saker konvergerar på ett nästan nostradamiskt sätt. För min del just nu: har alldeles nyss översatt en koreansk roman – visserligen sydkoreansk, men eftersom Korea har varit ett odelat rike mycket länge finns fortfarande stora likheter mellan nord och syd.

Inblicken i några koreanska människors tillvaro i "min" roman öppnade förstås mina ögon och höll upp dörren för mer av samma slag. När Inget att avundas. Vardagsliv i Nordkorea (Nothing to Envy – Ordinary Lives in North Korea, till svenskan av Emeli André och Camilla Jacobsson) vinkade åt mig på bibblan var det precis den jag ville läsa fastän jag inte visste det förrän jag såg den. Jag hade nog trott att denna dokumentärbok skulle vara lite mer hårdtuggad, men Inget att avundas är snitsigt upplagd, min själ – en riktig sträckläsare. Författaren och journalisten Barbara Demick har under tio års tid lärt känna nordkoreaner som hoppat av till Sydkorea. Deras berättelser och fakta om Nordkorea i olika skeden av landets historia från och med Koreakriget flätar hon skickligt samman på ett sätt som gör resultatet romanlikt. Och hur det nu går till så lyckas hon undvika att alltihop blir ohjälpligt deprimerande. Inget att avundas är faktiskt en ganska hoppingivande bok (avhoppingivande, ha ha).

Och om något ville jag ju läsa ännu mer om Korea, vilket såklart inte undgick Maken.* Att Alla monster måste dö av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman fanns hade inte undgått mig; den kändes som ett rätt självklart val efter Inget att avundas. Jag har faktiskt bara hunnit halvvägs än så länge, men den får vara med här ändå. Även detta är en slukarbok. Den börjar med att legendariska sydkoreanska filmstjärnan Madame Choi blir kidnappad av Kim Jong Il, och berättelsen om henne interfolieras med en rapport från författarnas hårdbevakade resa i Nordkorea och med fakta, alldeles som Inget att avundas. Men till skillnad från Demick, som inriktar sig på nordkoreanska förhållanden, använder Bärtås och Ekman helljuset och belyser både ett större historiskt och ett bredare globalpolitiskt spann. Med Demicks bok i pinfärskt minne måste jag säga att den trots sin relativa saklighet jämförelsevis ter sig nästan lite svartvit i vissa avseenden. Bärtås/Ekman ger en mer nyanserad bakgrund, bland annat till hur förhållandena var på den koreanska halvön när den japanska ockupationen upphörde och delningen skedde. Här får man veta betydligt mer om hur övriga världen har agerat genom decennierna. Bärtås/Ekman har däremot inte fått komma till tals med några nordkoreaner, så det perspektivet saknas. Därför kompletterar de bägge böckerna varann bra.

Kanske fortsätter jag läsa böcker om Korea efter Alla monster … Det finns en minst sagt gedigen litteraturlista i den, så det är bara att välja. Utvecklingen i Nordkorea kommer jag definitivt att följa med intresse – och viss bävan.

*Faktum är att han måste ha uppfattat detta på telepatisk väg, för när vi firade julafton dan före dan före dan hade han redan hunnit beställa boken, få hem den och hålla den undangömd ett tag. Det är ju precis såna julklappar jag skulle vilja köpa till honom: när han kommer på att han önskar sig en grej, så ligger den redan i klappsäcken.

2011-12-21

boy, you better stand your ground

Dom tror dom är i framkant, dom där utrikiska datamänskorna, men om man talade om för dom att den här idén genomfördes redan innan dom själva var födda i ett litet med Schweiz förväxlingsbart land på gamla kontinenten skulle dom väl bryta samman. Själv har jag aldrig kunnat begripa varför KF släppte blåvittserien. Nu nyintroduceras den, men man borde ha hållit fast vid sitt lysande koncept och inte fegat ur. Dagens bild är hämtad härifrån. (Går att klicka större.)

2011-12-20

santa won't you please bring me what I really need

Idag blir det två klapptips och en fråga. Tipsen först:

Den 22 mars var det Världsvattendagen. Det som bl a togs upp på agendan var den kraftiga lanseringen av diverse produkter som innehåller silverjoner av olika former. Varför? Jo, för att skydda oss från bakterier och dålig lukt.

Så vad händer då med oss och miljön?

Det mesta av silvret som preparerats i klädesplaggen sköljs ur vid första tvätten, kan inte brytas ner i reningsverkens biologiska processer, utan fortsätter ut i havet där fiskars fortplantningssystem och embryoutveckling blir skadat och vi äter fiskarna…

Läs mer på Unlimited Performances webbplats. Unlimited Performance är ett företag som tillverkar miljövänliga kläder av bambutextil. Om bara rätt sorts bambu används är bambufibern ett bra textilt alternativ. Jag har shoppat ur företagets snygga och praktiska sortiment och är jättenöjd med plaggen – även om jag oftare bär dem som vanliga gångkläder än jag sportar i dem (de är ju snygga också).

Beträffande bakterier är det tragiskt att så många vill få oss att tro att alla bakterier är skadliga, när de flesta är goda och snälla och bra och gör oss gott. Att städa jättenitiskt och använda en massa antibakteriella medel är helt kontraproduktivt: immunförsvaret blir sämre och man blir lättare sjuk. Jag läste en gång att kroppen lär sig att värja sig mot sjukdomsbakterier genom att öva på de goda bakterierna den möter. Det är som när ett barn fäktas med träsvärd: de lär sig tekniken tills det blir dags att fäktas med blanka vapen, dvs när de dåliga bakterierna angriper. (Jag tycker mig förstå liknelsen trots att riddartiden ligger lite bakom oss.)

Och beträffande den så kallade dåliga lukten – vilket väl i de flesta fall betyder inte parfymerad bortom sans och vett – skulle jag nog förorda tvätt av kropp och kläder istället för ett plagg som döljer svettlukt. Det är väl om något mer ohygieniskt.

Om plagg med inslag av silverjoner hade jag tidigare läst om i den utomordentligt intressanta Badskumt: gifterna som gör dig ren, fräsch och snygg av Katarina Johansson*. Där får man lära sig massor om de produkter man tror sig behöva för att få lov att vara med alla andra civiliserade mänskor och leka. Det är delvis nedslående läsning, men det fina i kråksången är att man själv verkligen har makten och kan välja bort såna produkter man plötsligt får veta innehåller giftiga ämnen. Författaren försöker inte ge läsaren dåligt samvete, utan påpekar att det ofta är omöjligt att leva fullkomligt giftfritt. Man får göra så gott man förmår, helt enkelt, och det kan man ju lyckas lite bättre med när man fått lära sig mer om vad tillverkarna egentligen stoppar i sina produkter, vad de olika signalorden betyder i konkreta termer och hur sanna påståendena om vissa ämnens verkan är i verkligheten.

***

Så till min fråga:

Lillis gnisslar tänder!!! om nätterna. Hon gnaskar och mal med sina arma gaddar så det låter som om de ska trilla ur skallen på henne. Storasyster gjorde också det i ungefär den åldern men slutade så småningom (precis som alla tandläkare hennes oroliga mamma rådfrågade trodde att hon skulle: de sa att det var en fas som många barn går igenom och att det inte gick att göra nåt åt det). Men jag hade hunnit glömma vilket lidande det är att höra gnisslet, och nu när det är dags igen kan jag lik förbaskat inte låta bli att tro att lillan upplever hemska hemska saker i sömnen. Vad har mina k. läsare för erfarenhet av det här? Finns det verkligen inget man kan göra åt det?

*Det är inte omöjligt att jag skrivit om den tidigare, men den förtjänar att tjatas om.


2011-12-13

in the endless halls

Man hittar böcker, trots allt gör man faktiskt det. Man börjar läsa men ratar en bit in i boken, det gör man också, men det visar sig finnas böcker som verkligen är värda att läsa.

Ursäkta att man vill bli lite älskad av Johanna Thydell räknas nog egentligen som en bok för unga vuxna, men fastän den berättas av en sjuttonåring ska man inte bli avskräckt och tro att den är pubertal. Det är den absolut inte. Faktum är att Thydell kan skriva om väsentligheter precis så avskalat och rakt på sak som jag vill läsa om dem. Rättframhet ska inte misstolkas som simpelhet (vilket förstås är överflödigt att påpeka för min kloka k. läsekrets).

Gymnasisten Nora Jonasson är romanjag, eller kanske snarare roman-Nora Jonasson. Hon berättar fram sig själv i nuet och i minnesbilder om vartannat, ofta så sätt att läsaren ser hur sånt som hänt flätas samman med och påverkar sånt som händer och kanske ska hända. Nora Jonasson befinner sig i en formativ period, har fullt upp med att reda ut inför sig själv vad som egentligen är viktigt i livet, vad som egentligen är hon och vad som egentligen skulle kunna väljas bort även om det är rent infernaliskt svårt. Ja, det är liksom vad det hela handlar om. (Som om nåt mer skulle behövas!) Det är väl som jag ser det ungefär vad livet handlar om mest hela tiden. Kalla mig gärna ung vuxen, men såna val ställs jag inför med jämna mellanrum. De prioriteringar man en gång gör har ju en förmåga att bli inaktuella efterhand som man upplever mer och annat.

Sitt värnlösa lättrispade tonårshjärta skyddar Nora Jonasson med saklighet och knastrande ironi. Balansgången mellan smörigt och distanserat är marig, men Thydell är mästerlig på den där linan. Den här boken läste jag så hetsigt att bladen nästan slets sönder, och jag är fortfarande kvar i den.*

En annan högst oratad bok är The Keep av Jennifer Egan. Även om det garanterat finns böcker som är uppbyggda på ett snarlikt sätt kan jag inte erinra mig att jag har läst nåt liknande, för det är en skikt-på-skikt-berättelse, rena julafton att läsa med lucköppning till en annan nivå och en annan verklighet titt som tätt. Och precis på slutet, när man tror sig ha klurat ut vad som var verklighet och vad som var dikt, händer nånting som verkligen är oförklarligt, så att läsaren lämnas kvar i ett jättestort frågetecken (ungefär som i videon till Nik Kershaws The Riddle, om ni minns den) för all evighet.

Man skulle kunna säga att The Keep innehåller tre parallella handlingar. Man skulle också kunna säga att den är en enda helgjuten berättelse (som dessutom biter sig själv i svansen). Keep heter på svenska kärntorn, donjon eller barfred och är det första och innersta i en fästning eller ett slott, den del där man förskansade sig vid belägringar: den ointagliga delen, den som aldrig faller. Utan risk att sabba nånting förvånande i boken kan jag åtminstone säga att titelns keep i sin konkreta form är det innersta i ett urgammalt slott i närheten av en diffus och skiftande gräns nånstans i Centraleuropa. Dit kommer en übercyberberoende amerikan för att jobba hos en kusin han inte sett på år och dag. Att det inte finns nån täckning på slottet är en form av skräck för nutidens västerlänningar, men den blandas snart samman med skräck av mer traditionellt snitt

och det är inte det enda som blandas ihop i den här kusligt skickliga intrigen. Fast tro nu för all del inte att The Keep är fantasy eller horror. Tvärtom utforskar den verklighetens många plan så listigt att det till slut blir omöjligt att peka på nån av bokens beståndsdelar och med övertygelse säga vare sig Detta är verkligt eller Detta är inte verkligt.

Jennifer Egan är hittills mest känd för A visit from the Goon Squad som jag dock inte läst än, och knappt törs läsa nu efter The Keep av rädsla för att bli besviken. Meeen så fort Maken har letat fram den ur bokbeståndet gör jag det ändå, det vet jag ju.

*För ett par år sen läste jag Och i taket lyser stjärnorna av samma författare. Den var bra den med, och en rätt stor anledning till att jag valde en bok av Thydell igen.

2011-12-11

we'll crash in a hut

Åkte och grillade med en hoper ongar i dagens oväntat sorglösa decembersol. Här omkring finns flera jaktlag som håller med grillkojor som allmänheten gärna får använda. Standarden varierar från enkel – eldstad och ved – till rena lyxen, nämligen i det formliga grillpalats vi valde idag. Det var långtifrån första besöket, men medan jag stod där och väntade på att eld skulle förbytas i glöd stod jag och studerade anläggningen. Jo, man kan gott kalla den så. Förutom grillkojan finns vedbod, soptunna, utedass och utegrillplats med stor ringbänk kring. Utedasset är ombonat och saknar givetvis inte värmande frigolitskiva. Soptunnan är dold bakom en prydlig skärm. Och själva kojan tycks bara få alltfler finesser för var gång man kommer. Det finns sittunderlag i ett väggskåp. Långa grillpinnar saknas självfallet inte; ej heller stekspade. Fotogenlyktor hänger på rådjurshorn (krokmodellen par préférence), liksom en gästbok fylld av ros och tack. Handyxa och slidkniv. Tändvätska. Tre plexiglasade fönster (istället för den sedvanliga lösningen med väggar som inte går ända upp till taket). Blomlåda –med blommor eller annat dekorativt i! Tavlor på väggarna, både drivna teckningar och fantastiska foton (en av medlemmarna i det här jaktlaget är en makalöst skicklig amatörfotograf), ett kollage av bilder från när grillplatsen byggdes.

Och bäst jag stod där och beundrade den senaste inredningsdetaljen, en väggfast skärbräda, slog det mig: det här är precis vad barnen håller på med när de leker i lekstugor eller bygger kojor. De ordnar så bekvämt och praktiskt för sig som de bara kan, och det de här gubbarna håller på med är precis samma sak, bara det att de har större färdigheter att bygga "riktiga" hus och obegränsat med pengar till redskap och material. Allihop har redan villa och bil och i många fall sommarstuga och båt också, men inget tycks ta kål på människans längtan efter att skapa nånting primitivt med sina bara händer, nånting provisoriskt, nånting som bevisar för henne att hon kan överleva i vilken nödsituation som helst.

Tanken var lite rörande. Västerlandets värfärdsgubbs lämnar tresitssoffan och 40-tummaren för att hänga med gänget i kojan, spika upp en uppstoppad hackspett och ett hjorthuvud i plast utanför dörren till sin egenbyggda mansgrotta. Nej, jag raljerar inte: jag känner igen den där envetna driften så väl, har inget vidare pli på min (den målar upp galna fantasier om alla möjliga platser den ser, ödehus övergivna fabriker gamla bykstugor skrevor mellan flyttblock, börjar hoppa jämfota av iver och vill genast flytta in och börja möblera, enkelt först såklart men efterhand alltmer ombonat

och när jag påminner den om hur ombonat vårt befintliga hus redan är blir den alltid lika besviken, skriker att varför måste jag jämt vingklippa dess kreativitet och sätter sig i en vrå och surar. Till nästa gång den får syn på nåt förfallet ruckel den genast blir sugen på att bosätta sig i, åtminstone ibland).

Fast till skillnad från gubbarna i jaktlaget kan jag inte döda min egen mat, utan måste ha med mig hamburgare och korv från affärn för att klara överlevnaden på riktigt ett par timmar.

2011-12-08

short little span of attention

Igår kväll fick stolta mor Gillette avnjuta högläsning av en Nobelpristagare. För ser ni, k. läsare: vid den årliga Nobelmiddagen igår tilldelades mitt äldsta ättelägg skolans Nobelpris i litteratur. Den tildragelsen var så stor att jag först imorse tänkte på att fråga vilken häst hon hade haft på ridningen – då förstår ni.

Den senaste månaden har barnen inte haft andra läxor än högläsning fyra dar i veckan. Det är trevligt eftersom vi vuxna ska lyssna. Julflickan har plöjt böcker i rätt hög takt och är nu en bit in i Drakriddarserien av Jo Salmson, fantasy som är välskriven och seriös fastän den är lättläst. Och vilka illustrationer av Åsa Ekström! Att böckerna väcker läslust hörs jättetydligt på Julflickan: hon berättar med inlevelse och stakar sig nästan aldrig (om böckerna inte intresserar henne slarvar hon över orden och ids inte kolla så noga). Ja det är en glädje att höra henne läsa de där böckerna!

Själv har jag råkat in i en period av svår litterär uttråkning. Inga böcker jag ser verkar lockande. De jag ändå ger mig på förmår inte hålla mitt intresse vid liv särskilt länge. Jag läser recensioner och känner igen alla tecken på att detta är böcker jag normalt skulle ha slukat, men vämjs just nu vid tanken på att börja på dem. Varenda bok jag börjat på ligger halvläst och surar. Till och med en Cormac McCarthy! fatta! För att hitta nånting, vad som helst, som kan få mig att vilja sträckläsa springer jag på bibblan och lånar nästan maniskt. Samma sak där: jag läser blurbarna på omslaget och avskräcks så intensivt av vissa nyckelord (som hjärtevärmande och gripande) som om böckerna hade bränts. Jag läser sammanfattningarna och känner att inte en enda handling eller intrig känns angelägen: antingen är det för tungt och pretto eller för lättköpt och effektsökande. Jag läste visserligen ut Eva-Marie Liffners Augustnominerade* Lacrimosa och kunde ju konstatera att det var ett riktigt kraftprov, en utmärkt genomförd gammeldagsprosa (nästan ingen som försöker sig på det lyckas, men Liffner talar som hade hon själv levat på Almqvists tid), en intrig lika sinnlig som sinnrik – men ändå smakade den pappersmassa i munnen på mig. Det är hemskt! Och Hundraåringen som gick ut genom fönstret och försvann har jag också tappat intresset för. Jag ser ju att denna moderna pikaresk är fyndigt skriven, att storyn är spännande och att det finns genuint roliga formuleringar i den. Men efter en tredjedel känns det inte kul längre, bara tjatigt, och jag struntar i hur det går för hundraåringen. Så kan man ju inte ha det!

En bok har jag i alla fall fått fatt i som drog mig med i rasande fart genom sidorna: Hängivelsen av Elisabeth Hjorth. Ur den alldeles vanliga Cecilias ögon får man vissa ledtrådar till det man alltid undrat: hur i himmelska fridens fröjd kan folk dras till sekter? Det handlar inte om Knutby (som nämns av en av sektens ledargestalter: "Men jag känner dem sedan tidigare, och jag har alltid tyckt att de varit fel ute. Att göra en vanlig kvinna till avgud på det sättet. Äckligt.") men i mina ögon verkar det kunna gå på ett ut: samma fullkomligt känslokalla självförhärligande som kräver att alla andra utplånar sig själva för att kunna göra de offer som påbjuds. Allt i Guds namn, givetvis. (Och rent parentetiskt tänkte jag hela tiden på detdär som Carola sa när det begav sig, om ni minns: Gud vill att jag ska ha en fin bil! Precis samma resonemang använder bokens sektledare.)

På en prosa som dirrar fjärilslikt mellan tankar, stämningar och sinnesrörelser visar Hjorth hur Cecilia söker sig till gemenskapen kring de starka och karismatiska. Det måste vara en svår balansgång att skildra ett ämne som saknar gråtoner (jag menar: antingen är man med i sekten eller också fördömer man den helt) men Hjorth gör det inkännande, framställer aldrig Cecilia som knasboll eller svag och viljelös. Förloppet känns om inte normalt så fullt begripligt, ja följdriktigt. Och! fängslande från första sidan till sista.

Så det finns kanske hopp för en läsblasé bloggare ändå. Och förresten är det inte bara läsningen jag är less på. Teveserier film mina fotoalbum raggsocksstickning ja till och med bloggande känns långrandigt och … pressande. Pretraumatisk stress föreslår Karin Englund i föregående kommentatorsbås, och det är bergis en bidragande orsak. Några tummar som behöver rullas har jag i alla fall inte.

*Fast det visste jag inte när jag lånade den: jag valde den för att jag tycker Liffner är bra. Och trots min läsleda är jag ännu mer imponerad av henne nu. Men fortfarande är debuten Camera den av hennes romaner jag tycker mest om.

2011-12-07

it's them instead of you (uppdaterad III)

Ungdomens julfobi har jag kommit över, men att köpa julklappar är och lär förbli något av en fasa. Ju närare och kärare mottagaren är, desto mer våndas jag och desto svårare blir påhittighetens posttraumatiska stressyndrom. Till barnen kan man förstås alltid köpa prylar, de är ännu i åldrar då de blir glada för stunden, men jag vill ju helst ge dem något som inte bara hamnar i det namnlösa kaoset i nån av leksaksbackarna efter en vecka. Därför har jag köpt ett fadderskap åt dem idag. I den förvirrande mängd av organisationer som sysslar med detta valde jag Plan, som flera körkolleger stöder. Eftersom jag tänker att vi så småningom kanske vill resa dit och se vad fadderiet åstadkommer, och dessutom vill att döttrarna ska stå som faddrar, ringde jag och fick personlig hjälp med att välja fadderland. (Om man inte är petnoga med detaljerna kan man lika gärna anmäla sig på nätet.)

Men för att den k. läsekretsen inte ska tro att mina barn lider materiell brist kan jag tala om att jag tänker ge dem en glassmaskin i julklapp också. Inte nog med att hemgjord glass blir godare, den är ju också relativt fri från märkliga tillsatser. Jomen det tror jag blir en nyttoklapp. (Man kan visserligen göra fuskglass jätteenkelt genom att vispa ett paket vaniljvisp, blanda ner till exempel ett par hackade Dajm i fluffet och frysa ett par timmar. Det blir en suverän och lättvindig dessert, men möjligheterna att variera smaken blir ju rätt begränsade.)

I klappväg finns annars den lysande lösningen att ge bort saker som en tredje person får och som verkligen gör nytta. Ni vet: ge bort en get, några träd, en halv brunn eller vad det nu kan vara. Det är inte faster Berit som ska ha geten i sin trea i Bandhagen och inte onkel Knut som ska ha den halva brunnen, han har haft kommunalt vatten sen sjuttitalet vet ni väl. Nej, de har redan allt de nånsin kan önska sig och dessutom både källarförråd, vindskontor och skräprum fullproppat med sånt de inte önskar sig, så till dem blir ett gåvobevis alldeles idealiskt. (Till mig med, för den delen. Allt jag vill ha kan jag köpa själv när som helst. Kanske finns det nån mening med det här givandet, nån sorts symbolik eller bakomtanke, men i så fall har det inte uppdagats för mig än och tills det gör det kommer köpande för köpandets skull att kännas meningslöst och deprimerande.) Action Aid har gjort sig kända med just sin getgiverikampanj. Barnfonden har också getter bland gåvorna i sin butik, liksom Barnmissionen. Det finns förstås många fler organisationer – om ni, k. läsare, rekommenderar nån särskild ska jag uppdatera den här postningen.

Uppdateringar:
Fler bra organisationer föreslagna av Helena: Läkare utan gränser. WaterAid. Som Helena påpekar i sin kommentar: … man satsar inte på sanitet i biståndet, trots att det är den insats som ger mest tillbaka. Hon är sakkunnig på området, bara så ni vet att det här är en bra grej. Läs hela hennes kommentar i båset. Nästa Helena tipsar om Oxfam, där man bland annat kan bekosta utbildningar, och IM som förutom den snudd på obligatoriska geten har skolavgifter, toaletter och cyklar. Mot IM har northofsweden en graverande invändning som finns i båset, men hon tipsar om att man kan ge afghanska flickor skolgång genom Svenska Afghanistankommittén.