because all the while

Med glimt av skilda slag i ögat tillägnar jag Maken dagens postning:

Det var ett utmärkt gräl, hör du. Grundligt var det, men mer i tid än intensitet. Du vet att jag är så glad över att vi kan gräla om skitsaker numera – vi har egentligen aldrig kunnat det förut. Jag har trott att vi kunde det InnanFöre, men nu när jag tänker tillbaka och minns känslan vet jag att det inte stämmer. Att kunna gräla vettigt är en grundläggande förutsättning för att ett förhållande ska vara. Och vara bra.

Grälet den här gången handlade förvisso inte om nån skitsak – men nu märker jag ju att vi också kan allvarsgräla dynamiskt. Inte för att vi grälar ofta nu längre. Det är ju inget självändamål. Men när det väl händer måste det vara mödan värt.

Innan jag träffade dig var jag – det drar jag mig inte för att säga – rent grälsjuk. Det berodde på att jag grälade fel, eller av fel anledningar. Grälar man dåligt leder grälet ingenvart; då måste man göra om och göra om och göra om, och ändå kommer man aldrig till dörren. Nu har vi lärt varann att gräla rätt och det tillhör också de saker som stärker samhörigheten. Är inte det underligt ändå? Att man älskar varann mer om man får se varandras fula sidor. Att man håller ihop bättre om man behärskar konsten att gräla.


En storartad dag har det varit idag med, kanske rentav tack vare det utdragna grälets final som inledde morronen. Nu firar vi, tycker jag. Är du med?

and stuck them on my wall

Två sidor av Miss Gillette:

Lillis 090424, krita på ritpapper.
"Nu e du en banan mamma!"

Självporträtt 090425, blandteknik på mobilfoto.
"Bloggterriern i turban."

you're an Indian, too

Kanske var det svårt att utläsa det ur förra bloggposten, men det var körfest i lördags kväll. Med den äran.

Den k. läsaren ser ju själv hur kul det var!

Ågren och lidande som vi räknat med att gisslas av under söndan uteblev däremot, och det blev en riktigt angenäm dag. Julflickan och Lillis hade två kamrater här och det lilla gänget var i stort sett självgående. Ibland var de inne och härjade, och emellanåt hojtade de att nu skulle de ut, och så klädde de på sig själva och drämde igen dörren efter sig. Maken (som inte direkt lagt sig tidigt han heller) och jag kunde ligga på vår säng, känna oss lite lagom urvridna men ändå rätt tillfreds med den oväntade ynnesten. Bara emellanåt behövde nån unge servas med stövelpåtagning eller toabesök.

Mitt på dan erinrade jag mig nåt som Laserblå förmedlat när vi satt på hennes veranda i pausen mellan den ordnade sången och den mera oordnade, så när kroppen uppfodrande började trumma med fingrarna i väntan på baksmällemat lyfte jag ner lådan med pepparkaksformar från översta skafferihyllan och anrättade såna här überpiffiga äggtoastar:

Mackor med hål i! Mäh!

Barna blev enormt imponerade. Till och med Julflickan sa först att hon ville ha en sån smörgås, fast sen mindes hon att hon ju bara äter ägg om de ingår i exempelvis pannkakssmet, så hon ändrade sig. Men hon var mycket nöjd med att få äta upp de stekta stjärnorna. Håll med om att det här var en käck idé!

låt oss sova sedan

Dagens postning är ett utsnitt ur ett längre svammel som kan läsas i sin helhet här av hugade k. läsare.

Jag tar en sked till av soppan, blundar, känner konsistensen av potatisbiten som brister då den trycks mellan tunga och gom, känner citronens innerliga vilja men eviga oförmåga att smälta in obemärkt bland de andra ingredienserna. Sån är nu en gång inte citronens lott här i livet: också i små doser gör den sig gällande, och i den här soppan är det just den som lyfter helheten över andra närbesläktade soppor. Fast kanske är det ingen tröst för citronen att vi andra njuter så av den. Jag sveper med skeden i den ekande grytan och tänker att en soppslev kunde ha varit bra, att man kunde ha druckit ur den

som jag fick med mig tillbaka

Idag har vi gjort nåt jag är stolt över: containerfyndat.

Mot slutet av långpromenaden passerade vi byns grovsoplämningsplats. Området samt containern för miljöfarligt avfall är upplåsta två dar i veckan, och efter tidigare års dåliga erfarenheter av hur det ser ut efter en helg med grovsopfyllda containrar ser kommunen numera till att tömma på fredagar. Fast vischan vore väl ingen vischa värd namnet utan lite laglöshet: ett hål i stängslet är ett obligatorium här.

Smygöppningen i staketet nyttjas flitigt, och att döma av alla prylar som stod på marken idag var nån i färd med att flytta. Jag ville gå in och kolla eftersom jag såg en stor gummihund som kanske kunde passa de små döttrarna: en gång hittade jag en jättefräsch känguruboll som de fortfarande har kul med. Hunden visade sig vara äcklig, men jag hittade ett par hela och fina skidstavar som var alldeles lagom till Julflickan (som åkt med ett par av mormodern avsågade vuxenstavar i vinter [vi har försökt köpa stavar åt henne, men de har varit slut i sportbutiken på den pöschkans centralorten]). Sen föll min blick på den största av de fyra teveapparater som stod nervöst hopklungade lite för sig.

"Jag slår vad om att de funkar allihop", sa jag till Maken. "Folk som köper plattskärm bara slänger ut sina fullt fungerande apparater."
"Hmm", sa Maken med vagt instämmande mm.
"Den här ser ju helt okej ut!" pekade jag på den silverfärgade giganten. Det var ett riktigt as med ett bildrör som skulle ha fått en elefanthanne att känna sig klent utrustad i jämförelse. Men fronten var flat och vår tevemöbel är också åbäkig, en gammal tingest som jag släpat in från ett av garagen och piffat upp med målarfärg och knoppar (i form av elefanter, faktiskt). Bakom skåpluckorna finns ved och tändvirke och skivan pryds av en kakelmosaik som jag knåpat ihop men som ingen nånsin sett eftersom det står bland annat en teve på den. Men den apparaten är en ful liten kompaktteve som Maken fick i dopgåva, eller hur det nu var. Så länge den fungerar har vi inga planer på att kasta den. Men rutan är bra liten, det är den onekligen.

Vi beslöt att agera hyfsat fort. Solen sken ljuvligt, vi hade båda levererat jobb under dan och skulle nu hämta barna tidigt för att åka på cykelutflykt. Ännu var det ganska öde på vägen som löper förbi containrarna. Det var således fint läge att hämta bilen och lassa in.

Förutom teven, som ensam upptog bagageutrymmet på kombin, pressade vi in en skohylla som barna ska ha i kojan under granen, en bananlåda full med uddaporslin som de ska ha i lekerstuga*, en liten rymdsilvrig batteridriven radio som Julflickan ville ha, en hel pulka fylld med sandleksaker och pantburkar, ett nytt barnparaply, ett par hela och fräscha trädgårdshandskar och säkert mer som jag glömmer i stunden.

Monsterteven visar just nu lilla spöket Laban för barna. Själv konstaterar jag att kolossen förvisso är otymplig, men också ger teveavdelningen ett enhetligare och prydligare utseende (allt mög som låg och drällde runtomkring den mindre teven får nu inte plats längre, eller ligger bakom den nya och syns därför inte). Och: jag är väldigt nöjd med att ha tagit vara på några av de myriader prylar som faktiskt hade satts ut att dö.

Man får inte ta med sig grejer från kommunens grovsopcontainrar. Det finns antagligen nåt skäl till det. Men det här är en lagöverträdelse som jag tycker det ligger i tiden att göra sig skyldig till. Spara och bevara kan inte vara fel. Trogna k. läsare vet att jag är prylgalen och konsumistisk. Men butiksnya behöver prylarna inte vara: tvärtom vurmar jag för gammelsaker och begagnat. Just nu bär jag exempelvis en superkultig grönblommig blus från Röda korset. Den är jag också stolt över. Även gammalt blir ju nytt för den som inte ägt sakerna förut: man kan få allt!

*Lekstugan, alltså, på rikssvenska.

nu raknar konturen på blommornas kroppar

Mycket text ena dan resulterar ofta i en liksom baksmällebetonad bildkavalkad nästa. Väl medveten om att samma idé användes ifjol bjuder jag likväl på en rad porträtt av vårmodiga individer i den gilletteska trädgården: nu ännu mer närgångna eftersom jag har fått några makrolinser att skruva på kameraobjektivet. Nu kan man äntligen få besked om vilka växter som noppar ben och näsborrar och vilka som kör den mer naturliga stilen – erkänn att världen har väntat på detta! Klickar man på bilderna kan man studera växterna tämligen intimt.

Sparrisen trycker sig hjärtängslig mot väggen, men förgäves.
Är man mänskodelikatess kan man inte räkna med nåd.

Vinden var så ljum igår och hade famnen full av violdoft när den
vek om hörnet. När den mötte mig kände jag mig lika darrbent av vår
som humlan jag såg drumla runt i en sån här goding, dräglande och
drypande av knullgul pollen.

Har man päls är det såklart inte lika vågat att sticka opp knoppen
arla på året.

Lite minner den om en blottare, den här moderna snödroppen, när
den lyfter på klänningsskörten och visar upp sin gröna underkjortel.

Rosasipporna, som slöks av de beklövade råttorna förra året,
har denna gång klarat och dessutom spritt sig. Varför blåsippor
är fridlysta begriper man rakt inte när man traskar omkring här
på hemmanet: hela skogsgolvet är en brunvarpad matta med
blåsippsblå inslag – och nu även med enstaka cerise trasor inplockade.

Med värmens intåg har trädgårdsnitet väcks till liv. Jag tycker mig aldrig få nåt helhetsgrepp på trädgården, som är ett vegeterande exempel på laissez-faire, eller kanske snarare panta rei. Här och var syns resultat av tämligen energiska åtgärdspaket men däremellan sträcker sig otyglade vidder av slarv, förfall och visionsbrist. Det långsiktiga projektet är möjligen att alltihop till slut ska bilda en sammanhängande växtlighet, fast med trädgårdar är det ju så att man inte kan ha bråttom. Det är liksom ingen idé.

En drivbänk trollade jag ihop idag i alla fall och sådde ätbart i: se där ett alldeles lagom stort delprojekt.

I fell in love with a beautiful highway

Andligheten är människans djupa behov av att uppleva att hon är en del av en helhet, att hon hör ihop med någonting som är större än hon själv. Den innebär också att man känner samhörighet med denna helhet och att denna samhörighet leder en. Den innebär att man har en djup och total insikt om sin egen svaghet och att man på basen av denna insikt kan och vill behöva den kraft som ligger utanför jaget. Vilken benämning man ger denna kraft saknar betydelse.

Ur Flodhästen i vardagsrummet
av Tommy Hellsten

Tidigare i år läste jag ut Jenny Diskis tunna men dallrande täta Rainforest och har sen dess förgäves försökt recensera den här, eller åtminstone berätta om den. Den här postningen är en spoiler, men jag anser att det inte gör nåt eftersom a) de flesta av mina k. läsare lär inte läsa den här boken ändå och b) man kan läsa Rainforest med nästan lika stor behållning trots att man vet vad som händer i den (att läsa Miss Gillettes recesion är inte att läsa Jenny Diski).

Efter tidigare yrselframkallande upplevelser av Diski läste jag början av denna bok med viss … besvikelse. Den kändes så okarakteristiskt omärkvärdig, lite snörpig nästan (fullt logiskt, konstaterar jag i efterhand). Fast så värst många sidor dröjde det inte innan Diski släppte upp kopplingen och farkosten sögs iväg av sina egna dunkla underströmmar. Jag blev tvungen att klamra mig fast vid relingen för att inte ramla i den sjudande djungelfloden och dras ner i djupet. Som Mo, huvudpersonen i Rainforest. Hon är städerska. Nu. Tidigare var hon antropolog: då som nu med ett tvingande behov av att etikettera, sortera, beskriva och på så vis betvinga tillvaron, göra sig till dess herre. Så som människan är skapelsens herre, och etiketterare och beskrivare av alla andra arter på jorden!

Eller?

Jo!

Första gången det hettar till i boken är när människans plats i ekosystemet jordklotet diskuteras. Mos benhårt fastslagna åskådning möter en inställning som hävdar att människan är en art bland arter, ett djur bland andra djur och varken viktigare eller obetydligare än andra. De sätt på vilka människan åstadkommer andra arters och individers död och utrotning uppfattas inte av arterna eller individerna i fråga som värre eller ondare än andra sätt att dö, eftersom människan ingår i den stora balansen och bara följer sina överlevnadsdrifter.

Blotta tanken på att det skulle kunna förhålla sig så gör Mo rasande. Det gör henne också djupt förvirrad att mannen som håller sig med den livsåskådningen väcker hennes egna noga kontrollerade drifter. Hon avvisar såväl honom som hans teorier. Hon far till regnskogen för att forska på den. Hon delar in den i ett rutnät och protokollför minutiöst allt som sker i varje enskild ruta, detta för att få fram en representativ bild av regnskogen och dess liv. Men hon observerar bara, deltar inte. Hon bortser från det faktum att också hon deltar i processerna, livet, i regnskogen. Det är så otänkbart för henne att det inte ens faller henne in att även hon påverkar allt som sker där.

Och en dag kommer mannen med den vedervärdiga livsåskådningen paddlande, beser Mos rutnät, flikar in några ödesdigra frågor om hennes forskningsmetod (tänk om du placerat ut rutorna på fel ställe? tänk på att det går bort lite, lite grann yta där de supertunna nylontrådarna löper!) och visar henne att drifterna, att livet självt, inte går att etikettera och rationalisera.

Sen lämnar han henne, lika oberörd som en människa fäller ett tusenårigt träd i en regnskog; lika oberörd som trädet som blir fällt. Och det system som Mo noga byggt upp åt sig för att orka leva detta jordelivet blir genomskinligt, och Mo orkar inte leva mer.

Att hon ändå hittar ett sätt att överleva är en styrkedemonstration som går utanpå det mesta jag sett. Driften att leva är ju också hos henne starkare än allting annat. Och hon vet själv under vilka betingelser som hon klarar av att överleva (om än inte riktigt leva): alltså skapar hon sig just den ekonisch där hon kan existera. Är det tragiskt? Utifrån ser det så ut. För Mo? Hon vill ju ha det exakt så. Hon skär sorgfälligt bort allt som hotar balansen i hennes tillvaro. Ironiskt nog – fast så skulle hon nog inte se det själv – har hon själv blivit till en av de tallösa, stumma individerna i den stora regnskogen: en som inte uttrycker känslor, vars tillvaro mer är existens än liv men som ändå fyller sin specifika funktion i ekosystemet (i hennes fall att städa hemma hos noga utvalda människor med mycket renodlad inredningssmak). Därigenom blir hon – i mina ögon – till slut nånting mer än bara en människa: genom att ta avstånd från regnskogens okontrollerade drifter blir hon istället på sätt och vis en betydligt mer organisk varelse, mera ett med helheten än tidigare. Hon upphöjs till det hon kämpat så metodiskt mot att reduceras till.

Anlägger man ett människoperspektiv på berättelsen kan det vara svårt att se Mos självvalda tillvaro som annat än djupt deprimerande. Hennes uppväxt i ett normalt men känsloskruvat hem har skapat ett kroniskt trauma som Mo, förmodligen med nån typ av diagnostiserbar emotionell störning, inte klarar att förhålla sig till enbart med hjälp av kännedom om att mänskor till syvende och sist är mänskor och inte alltid beter sig rationellt. Hon lär sig att fackindela sina känslor och tukta sina reaktioner: att förhålla sig till sig själv som forskaren till ett studieobjekt. Självfallet blir de mellanmänskliga relationerna i hennes liv inte alldeles sunda.

Om jag hade varit Mo skulle jag ha sagt att det bara är att välja, att man får bestämma sig för hur man ska se den här boken. Men eftersom livet levs av alla samtidigt och på alla plan kan man se den på flera sätt samtidigt. Och ingen läsning är mindre sann än nån annan.

well don't you know that other kids are starving in Japan

Måndag hela veckan blir det aldrig och inte sju torsdagar i veckan heller, men vissa veckor kan det faktiskt rada upp sig snudd på sju söndagar efter varann. Denna dag är en sån dag i en sån rad. Det tar på krafterna nåt kolossalt att fira helg så oändligt länge; tankarnas trögma överträffar rentav den vanliga, vardagliga. Därför blir det bagatellartad så kallad underhållning även idag. Hjärnstiltjen framför den storm av blixtrande laserslipade reflektioner som säkerligen följer bara det nån gång blir en arbetsdag igen utgörs av dessa observationer från matbutikens hyllor:

Är mina kunskaper om andra religioners matkultur pinsamt bristfälliga
när jag inte förstår hur en gelépudding kan vara halal… slaktad?

Jo, lite sinnes kan man allt bli när man läser vilka tillsatser som ingår.

I dagens näringsliv kan tydligen ingen nischning bli för snäv.
Själv skulle man väl ha tyckt att en tidskrift om cerealier vore
tämligen högspecialiserad, men bland fackfolk finns uppenbarligen
behov av en idétidskrift om cerealier. (Jag vet att texten syns tydligt
på bilden, men det är så fantastiskt att jag måste upprepa det.)

See if I don't!

För att fira – det här är den fyrahundrade posten å denna blogg – vill jag, numera kosmiskt vis, halvvägs nere ur flaskan med champagne de Pompadour recitera ett av mina absoluta favoritpoem. I flera år bar jag det inplastat i plånboken till åminnelse av … grönbortens fjolk kanothajker, kanske mest, och mellanläget i största allmänhet. Ni har hört den förut (om än inte här), men den tål att begrundas många gånger om.

O fläskiga fontanell!
Din smet bestryker mig
med slibbfalusker
ur en guttubral skrafon.

Vid mina förfäders polyper vill jag skåda
hur mjälla kackakläckans ögon smäktar i sin låda
och eljest dränk min grämjelses garott
i lim av torsk som aldrig förr.

Okänd vogon
tolkad av Douglas Adams/Thomas Tidholm

Påskpyssel*

Här har tidigare nämnts att Miss Gillette växlat in på ett annat spår inom översättaryrket, nämligen dataspelslokalisering. (Fråga mig inte varför det heter lokalisering när det är översättning det handlar om. Men återkom gärna när jag är veteran i gamet och svaret på detta eventuellt har uppenbarat sig för mig.)

Med undantag för tiden då jag hade min första Mac (för övrigt hyrd ev en bekant!) och spelade Tetris tills jag nästan uppnådde Nirvana hade jag nog aldrig spelat ett enda dataspel innan jag började översätta dem. Men som min första mc-handledare sa när jag första lektionen urskuldande berättade att jag i stort sett aldrig ens kört moped tidigare: det är ingen garanti att moppegrabbarna klarar A-lappen fortare än andra. Numera spelar jag de spel jag översätter, och medgav tiden det bara skulle jag spela mer. Dataspel är inte vad jag alltid trott att det är (åtminstone inte enbart). Bland annat finns en kategori som kallas sök-och-finn-spel och som går ut på att man ska hitta dolda föremål i extremt plottriga och röriga miljöer.

Bäst jag förklarade detta för en god vän slog det mig hur bekant det lät: "extremt plottriga och röriga miljöer". Det var ju en beskrivning av mitt eget hem – som vore helt perfekt för ett sök-och-finn-spel. Således har jag knåpat ihop ett litet påskligt tidsfördriv åt mina k. läsare. De professionella spelen är självfallet oerhört mycket mer avancerade: föremålen kan visas i annan skala än själva miljön, de kan göras halvtransparenta och döljas mot brokiga bakgrunder, de kan få andra färger än i verkligheten och så vidare, så att man sannerligen blir tvungen att tänka toklateralt och dessutom använda ett visuellt sökande snarlikt det man använder till tredimensionella fixeringsbilder. Men ni får en uppfattning i alla fall.

Hitta följande föremål på Miss Gillettes arbetsplats:
wasabiärter gaffel sol 4 elefanter delfin cd-skiva handdukar solglasögon ängel 4 strumpor bebisdocka godis halsband tibetansk nunnemössa gudastatyett skärapparat 3 telefoner tomater hårtrimmer parfym 2 högtalare brödkniv hårborste hänglås


Klicka på bilden så blir den megastor och allting går att se tydligare. Facit finns här.

*Rubriken är faktiskt inte hämtad ur nån låttext.

foreign bodies in your Kleenex

Oj vad krasslig Miss Gillette är. Första känningarna i tisdags eftermiddag har blommat ut till en heldag i säng. Men hon läser! som hon läser! Hon bryr sig inte ens om att stänga lektyren: den ligger uppslagen i en hård och prasslig ormgrop intill henne och när hon vaknar till efter en slummer sträcker hon bara ut handen och får tag i nånting. Debutantnoveller om sårbara nutidsmän, Klarabohemflummeri, KBT-handbok om sömnstörningar, politisk fantasy i mastodontformat, villatidskrift. Inga hallucinationer den här gången, förkylningen är av tämligen prosaisk art. Den är ingalunda njutbar. Men Miss Gillette gillar läget så gott det går. Läser.

de finns de som värre e

Snuten tätatät.

Vid förmiddagsfikat fick jag syn på nånting i krukan med tätatäter.* Tittade igen, sträckte ut ett finger som var försiktigt och berett på att fuktas. Kände mindre varligt när droppen inte brast och fastnade vid handhuden:

"Mäh! Det har jag aldrig sett förut – kolla, nektar i tätatäten!"

Maken såg efter, sträckte sig fram även han. Petade hårdhänt, närgånget.

"Men du, vad gör du?"

Pillade fram en klar plastpärla i form av en bullig stjärna ur den lilla liljans trumpet, det var vad han gjorde. Och jag, jag fick ett av de där skrattanfallen som försätter mig i vanmakt.

"En ärta i näsan! Den hade fått en ärta i näsan!"

Jodå, visst händer det att barna blir källa till stor och ogrumlad glädje, det gör det absolut.

Min hallonflicka. Fast det var inte hon som hade pillat in ärtan
i näsan på blomman.

* Jag är medveten om att stavningen av dessa minipåskliljor för att anses korrekt borde se annorlunda ut, men eftersom den svenskassimilerade formen är så behändigt böjlig väljer jag den.