One of the blue stars which was called the earth

Knäsvag idag: av gårdagens julkonsert, av samvaron och nattsuddet efteråt. Av sömnbristinducerad hjärtklappning. Och så gomorronhälsningen: i inkorgen väntade ett mejl från Husse, som lyckats leta reda på en gammal discolåt åt mig. Den är ingen höjdpunkt i musikhistorien, men den har det omisskännliga trumsoundet från åttitalets första hälft (och har man surroundljud, vilket alla ville ha då, kan man höra trummorna svepa runt mellan högtalarna i rummet. Påfallande många gamla discolåtar har ett stick med trummor som böljar runt runt och jag är helt såld på detdär) och den har varit en beståndsdel av det bränsle som drev mig genom tonåren: alla dagar och nätter på cykel i kuststaden, alla månader och år när jag inte visste vart jag skulle ta vägen eller var jag skulle stanna till. Kanske var jag en av utomjordningarna som for vilse i galaxen och fick syn på de sällsamma pyramiderna.

Who Built the Pyramids med Tony Monn Concept. Tänk att nånting som är så stort för mig totalt kan sakna betydelse för i stort sett alla andra i hela världen.