skulking is required

I en kanal håller Hugh Grant på att bli taffligt kär i Sandra Bullock. I en annan (i ett tidigare liv förmodligen) håller han på att bli taffligt kär i Emma Thompson. Och titta där: i en betalkanal har han just fått Drew Barrymore.

"Han är Englands svar på Peter Haber", säger maken, som alltid har ansett det obegripligt att Haber har fått spela förment snygging som får tjejen i alla dessa filmer.

Filmpudding blev vi serverade i form av Jude Law för bara några timmar sen. För att mina k. läsare ska förstå vilken stor händelse det är när Miss Gillette och maken går på bio tillsammans kan nämnas att det om tretton dar är fyra år sen vi gjorde det senast. Och då blåste flaggstången ner. Det hoppas jag verkligen inte den gör inatt, för det tog ett och ett halvt år att förmå mastmakaren från Nordingrå att leverera vår nya flaggstång (men då kom han också körande personligen, och bad oss särskilt att inte rekommendera hans produkter till nån i trakten eftersom det var så förfärligt långt att köra).

Alltnog: Filmen vi såg hette Skuggspel (Sleuth): ett kammarspel ofattbart tajt och nervigt spelat av Law och Michael Caine. Flera oväntade vändningar och ett tryckande obehag av att inte alls kunna förutse eller gissa hur dramat ska kränga och gira härnäst. Aldrig har vi sett Law så bra. Att Caine kan vara så här bra visste vi redan. Mot varann är de explosiva.

Sen tog vi en drink i en bar vi passerade: lika mycket för att man kan det här som för att vi var sugna. Bara för att vi är fria och lösa blir vi ju inte kvitt småbarnsföräldratröttman i en handvändning.