put on a ragged sweatshirt

Finaste kärleksmesset från Maken för en vecka sen:

Startat (nästan) din hoj, batteriet helt ok

men bensinen är väl lite dålig.

Idag uppvaktad på mors dag så att jag riktigt häpnade, men allra bäst var spontanstartningen av hojen som liksom bara blev.


Igår låg jag totalt utslagen i sängen, men känner mina förkylningar och visste att det var värsta dan. I jämförelse mådde jag prima idag, så jag tog mig ut i solvärmen och gav mig i kast med de triffidoida grönmassorna som lurar under varenda buske. Efter några timmar sa jag, väldigt likgiltigt, liksom för mig själv: om man skulle ta och försöka få igång bågehojen. Fast Maken hörde, och det var förstås min avsikt också, så tjugo minuter och ett antal huttar startgas senare stod cykeln där och gick alldeles själv på tomgång.

Till min glädje sa Julflickan ja till den oväntade provturen. Smack bang på med vinteroverall ridkängor och skidhjälm bara (bättre förmår inte huset än så länge). En och en halv mil körde vi och det var väl mer än jag körde på hela förra säsongen. I år ska det bli annorlunda antingen jag får åka själv eller ej (ett av skälen till att jag har så svårt att komma iväg är att jag inte har nån åkpolare. Nog för att jag trivs på egen hand, men just hojåkning kan vara trevligt att vara fler om). Julflickan var salig och det liknar läge att skaffa henne egen utrustning: vi lär få användning för den.

Och Maken, ja han varken kör eller åker, men han puttar det där åt mig med nosen: den årliga starten av cykeln som är sur efter åtta–nio månader i försummelse och dysterhet. Han vet vad cykeln betyder för mig. Ibland frågar jag mig vad det är jag puttar med nosen åt honom.

all skogen är full av doft

Den k. läsekretsen har nog överseende med detta mitt lättsinne, men allting bara flyter fram så sällsamt skönt. Min dunderförkylning skulle kunna golva en häst men jag märker den knappt – det ryms vila i tillvaron; där ryms också hästliv och vårliv och gemenskap* som ter sig … jo faktiskt så verkar den hållbar, med värme och stadga och sans och viss yra; och yrsel av grönskan i vår lilla skog får jag med storflickans hand i min när vi svävar där bland dalsänkans liljor, och yrsel ger doften man aldrig får nog av, ty super man in den i alltför starka drag dränks den. Luktreceptorerna för liljekonvalj sitter visst i näsborrens yttersta del: förbi dem ska doften inte tas in (andas lätt, andas lätt! Ja! jag andas lätt).


Bestämt tror jag att Miss Gillette skriver ungefär en sån här postning varje försommar. Det är inte med avsikt: hon kan bara inte värja sig. De flyter sida vid sida med henne i det saftiga gröndoftande ljuset i denna tid som kanske är den enda på året som är helt fri från vemod.

*Att skriva "nätverk" i den här betraktelsen vore stilbrottsligt juh.

I'll save you from the terror on the screen

Att mammahelgen hos Mentormamman skulle bli fin var jag övertygad om. Att den skulle bli rent paradisisk hade jag inte räknat med, men samma otippade sommarvärme som på körresan följde med den här helgen också och gjorde att fredans SJ-inkompetens med råge uppvägdes av en lördag som liksom svävade lös och ledig och frigjord från allting annat. Enda felet med den var att den tog slut.

Ett skyfall hade skapat en tillfällig gyttjedamm kring den här
hoppborgen. Julflickan och Lilla K råkade (hoppsan) trilla i
och är efter en timmes vältrande i det varma bruna vattnet
utnämnda till hedersflodhästar.

Sjömannen, som är ett år äldre än Julflickan, spelade Michael Jackson och visade danssteg och videor. Särskilt Thriller fascinerade min äldsta dotter. Som en sann stofil var det mitt privilegium att säga att oj hörni barn, den här musiken lyssnade man på när jag var ung vilket naturligtvis av en snartåtta- och en snartsjuåring uppfattas på samma sätt som när nån av dem berättar om saker h*n kan (cykla i hundratrettiotre kilometer i timmen, rida helt själv eller vad det nu kan vara: ja ja, h*n tror såklart själv på det där och det är ju huvudsaken), men hur det nu var kom det också fram att Jacksons utseende vid tiden för hans död var radikalt olikt det han fötts med, och detta bet sig fast i Julflickan. När hennes lillasyster somnade på första tågetappen hemåt passade hon på att fråga ut mig om Jackson. Hon hade ytterst svårt att förstå varför man skulle vilja förändra sitt utseende – sund reaktion – och vårt långa koncentrerade samtal spände över sådant som behovet av bekräftelse, vådan av att vara kändis, vikten av att vara älskad som man är, att det inte gör att köpa sig lycklig.

Alla de uppräknade temana är så självklara att de mest känns banala, i alla fall för mig som vuxen. Men en sexåring har i de flesta – och bästa – fall inte hunnit göra sådana rön själv. Nu blev Jackson en figur som Julflickan kunde relatera till, och jag tror nog att han, barnavännen, förlåter mig för att jag spekulerade en liten aning om hur uppväxten i kändisfamiljen kunde ha varit som ramponerade hans psyke totalt (all PR är bra PR, kom det ihåg, Jacko). Och min äldsta dotter har sannerligen en välutvecklad empatisk förmåga: hon kunde sätta sig in i den lille Michaels situation och resonerade så otroligt förståndigt kring de här frågorna. Hemma igen bildgooglade vi på de olika versionerna av Jackson. Julflickan ville se hur han såg ut som sexåring och vi hittade en bild som hon tittade länge på: hon tyckte han såg fin och snäll ut. De senaste fotona gjorde henne illa berörd, mest i perspektivet att han inte varit nöjd med sitt eget utseende, att han tyckt så illa om sig själv att han velat se ut på ett helt annat sätt. Själv vill hon se ut som hon gör (tror jag det!), men också övriga i familjen är numera belagda med förbud mot plastikkirurgiska ingrepp.

En sagolik helg i solen avrundades sålunda med att samtliga familjemedlemmar befanns vara älskade precis sådana de är. Det är nåt att ha i bakhuvudet men kanske inte tänka alltför noga på: svindelrisken är överhängande, så stort är det.

a good job with more pay

Jag som börjat ruttna på översättandet håller ju ögonen öppna efter alternativa sysslor. Det här etablissemanget i Riga serverar kaffe med ena handen och växlar pengar med den andra. (Man skulle ju kunna tänka sig att de tvättar pengar också, samtidigt som de kör kaffemuggarna i disken menar jag.)

Måhända inte den mest fantasifulla verksamhetskombination man kan tänka sig, men om man betänker att det fria företagandets grundförutsättning – att ett företag kräver hårt arbete – inte riktigt tycks ha fått fotfäste hos de fria letterna (väntetiderna på samtliga restauranger utom såna med självservering – jag säger bara det) renderar den ändå entreprenören en fin glitterstjärna på betygsbokens initiativrad.

Själv skulle jag också gärna driva kafé, men eftersom jag inte saknar levnadsomkostnader nöjer jag mig med att frekventera olika fik istället (den som har flest levnadsomkostnader vinner!). På dessa fik sitter jag sen och spånar kring superolukrativa verksamheter jag skulle vilja ägna mig åt. (Inte för att det sker så värst ofta numera, men igår fick jag privilegiet att häcka i tre ! timmar med karismatiska Mrs H på bästa fiket i östra storstan. Så längesen var det vi sågs sist.) För tillfället hinner jag dock inte sadla om – för mycket att göra; jag får bli vid min läst. (Hm. Skomakeri och översättning kanske?)

one of these mornings

Jag har en bjälke i mitt öga, en bjälke som jag ömmar för, som jag skulle vilja vårda och hela. Bjälken sitter på en liten liten takkupa på ett sluttande rött tegeltak. Man ser det taket från en annan takkupa: den i mitt rum högst uppe i huset i gamla stan i Riga. Man ser mycket annat också, gamla kåkar och moderna, förfallna hus och fläckfria, sakrala byggnader och profana, men just den här bjälken slår an ett särskilt ackord inom mig. Varje gång jag öppnar mitt fönster och lutar mig ut tittar jag på den. Ingen tycks ha kommit på tanken att göra den skraltiga takkupan fin trots att det mesta runt taket den sitter på är reparerat och uppsnyggat. Ingen har renoverat det lilla gistna fönstret ovanför bjälken; det går inte längre att stänga. Bortom den månghundraåriga kyrkan bakom den lyser en grön ljusskylt på en bankbyggnad som bröstar sig över sin nybyggdhet. Bredvid den vojar sig andra nyklädda takkupor under sina hucklen av falsad plåt. Men ur fönstret mittemot sjunger jag Summertime. Vad annat kan jag göra? Jag stannar kvar här i Riga för alltid och sjunger Summertime för en spetälsk vinschbjälke.

scener från en stadsbondgård

Nog för att man ska göda grönsakerna, men man
bör inte gå till övermått.

Granne med den skamfilade ladan ligger ett kapell.

Men ladan, den ser ut som en domkyrka inuti.

Komplett med kyrkorgel och allt!

blås, vits och rosas

… ippor, är det förstås som rubriken avser. Den kalla våren har gjort att blå och vita blommar samtidigt; det tillhör inte vanligheten att Änglarnas fanclub får pimpa naturen på det här sättet, men det blev ju rätt bra. Vill man se ståndare och pistiller extra tydligt klickar man bilderna större.

… rusar sen hem under rop och skratt.

Rar utan att vara rar.

Både fridsam och fridlyst. Märkligt, eftersom den
sprider sig kopiöst…

… och korsar sig så att alla upptänkliga blå och blålila
nyanser uppstår. Plus några till.

Harsyrans blomma är en doldis. Men se vilka sällsamt
vackra kronblad den har.

Som utlovat: bättre bild på tibasten.

the winding vines

För två år sen skapades en föryngringsyta bakom byns Folkets park som är granne med oss. Huga, tänkte man först (för det är nån betingning man har detdär att all skogsavverkning enbart är av ondo) men å så ljust och fint det blev i vår egen skog när den mörka bakomliggande trädridån försvann, och å så trevligt det ser ut i Parken nu, och oj vad det kommer fram saker man annars inte skulle ha sett. I förrgår hittade Maken och barna och deras små kamrater en blommande buske i kanten av det nya öppna.

De kom hem och frågade om jag visste vad det var: på bar kvist blommade en "kolv" av ljuvligt doftande rosa/lila blommor. En av kvistarna kröntes av ett litet knippe av än så länge nästan barrsmala blad. Jag hade aldrig sett en sån växt förut, men nånstans ifrån kom en aning. "Nej, det vet jag inte", svarade jag därför, "men det kan kanske vara tibast." Och si, det var det.

Beklagar den undermåliga bildkvalitén. Jag ska ta riktiga
bilder med den riktiga kameran sen. När jag jag blev
visad tibasten hade jag dock bara mobilen till hands.

Tibast är en växt som ger mig en mycket stark falsk nostalgi: i min föreställningsvärld är den en mormorsväxt, alltså en växt som var vanlig i lantliga trädgårdar fordom och som väckte starka känslor hos dem som vuxit upp med tibastens doft om (uppenbarligen) vårarna. Trots att jag saknar egna minnen som är förknippade med tibast har jag nostalgiska andrahandsassociationer till den.

Hastig påläsning berättar att tjurbasten** är mycket sällsynt numera; en inte alltför vågad gissning är att exemplaret vi fann härstammar från folkparken, som fortfarande är fin och välskött men som i sina glansdagar hade en betydligt rikare trädgårdsflora – säkerligen med tibast.

Till hösten ska vi knipsa några kvistar av den stackars snedvuxna individen, sticka dem och hoppas på att åtminstone nån av dem tar sig. Jag skulle vara stolt över att ha en tibast på ägorna!

*Jag har upptäckt att jag har nånting gemensamt med Linné, som själv namngav Daphne mezereum. Ur Wikipedia: Daphne var enligt den grekiska mytologin en blyg nymf som vid ett tillfälle blivit förvandlad till ett lagerträd, och eftersom tibastens blad liknar lagerträdets, valde Linné Daphne som namn för tibastsläktet. Det är ju ungefär så som jag själv gör när jag namnger mina bloggposter. (Inga jämförelser i övrigt.)
**Värmländsk benämning på tibast.

track 29

Våra första egna sparrisstänglar njöts idag – och inte av några äckliga rådjur heller, utan av Maken och mig. Sen tog vi en tupplur, vi har jobbat som tokiga bägge två; idag lutade allting för mig. Jag har en halv roman att slipa ren till på måndag, björkarna håller äntligen på att komma ut ur omklädningshytterna, på onsdag bär det av på körresa och allt är bara så skönt. I bloggvärlden har jag dock knappt hunnit sätta min cyberfot, men för att mina k. läsare ändå ska få en hum om hur afk-livet gestaltar sig länkar jag till ett mycket inspirerat kåseri av en kollega på Västkusten. Själv befinner jag mig vid tredje sista stycket ungefär, håller på att plocka ner väskorna från hatthyllan och så. Ja, ni fattar när ni läst kåseriet.

Salen av Barejs hej svejs

Förrförra sommaren var jag med Julflickan i Pilane skulpturpark där vi bland många andra häftiga konstverk i en böljande backig fårhage såg bland annat den här bronsbjässen. Jag har nog visat bilder på den tidigare, men har nu anledning att återkomma till den. Det är ju en skulptur man inte glömmer i första taget: man undrar så över de där tre benen, och över huvudet som trampas ner i marken. Varför ser ansiktet fridfullt ut och inte panikslaget? Utställningen förklarade inget.

Trampar jag på Mahabali kanske va?

I den roman jag översätter just nu finns dock berättelsen om kung Mahabali, som en gång i tiden härskade i södra Indien. Mahabali var god och rättvis och höll alltid ord. Så omtyckt och allom prisad var han att somliga rentav höll honom för en gud. När gudarna i himlen hörde det blev de sura. Vishnu sände ner en av sina inkarnationer, dvärgen Vamana, till jorden för att visa karln var skåpet skulle stå. Vamana trädde inför kungen och anhöll om en meter mark att bosätta sig på, och den givmilde Mahabali beviljade som väntat hans önskan. Då svällde Vamana upp och blev större än hela jorden. Han satte sin första fot i himlen och sin andra på jorden. Men var skulle han sätta sin tredje? Det fanns ju ingen plats kvar. För att inte bryta löftet erbjöd Mahabali sitt eget huvud, och Vamana satte tredje foten där och tryckte ner honom i underjorden.

När jag läste det stycket såg jag genast den kolossala skulpturen framför mig. Såvitt jag minns var konstnären kinesisk, men han kan väl ha hört legenden han med, eller också finns det motsvarigheter i andra hörn i världen.

För att vi nu alla inte ska tycka alltför synd om Mahabali är det bäst jag talar om att Vamana gav Mahabali lov att komma upp till jorden tio dagar om året. Alltsen detta tilldrog sig har man i Kerala hållit onamfestival tio dagar varje år till åminnelse av den gamla goda kungen. Fast vilken är sensmoralen? Att man ska passa sig för att vara för snäll god och rättvis? Att vissa löften är okej att bryta? Eller helt sonika att trebenta dvärgar kan vara lömska?

going like Elsie

Hundra meter räcker tänkte jag när jag gav mig ut, det är mer än noll i alla fall, jag är nöjd med minsta lilla, jag lovar att vara nöjd med vad som helst över noll. Det var ändå nästan ett år sen jag sprang sist och under det året har jag mest vegeterat. Fysiskt har jag aldrig tillförne varit i så usel form. Men jag har låtit det ske: det var hög tid att skrota det måstet också, att spola mina idiotiska träningskrav. Före barna gick de väl an, men i den här tillvaron har mina prestationsönskningar enbart skapat frust och stress. När jag väl satte igång mig igen skulle det vara för att jag ville. Inte måste. Det var helt nödvändigt.

När jag stoppade tidtagaruret vid brevlådan igen visade det nära nog personbästa. Inte en enda gång hade jag stannat. Och det miraklet berodde på det halvhypnotiska tillstånd jag försatte mig i genom att från första metern försöka kläcka en luraramsa för augusti, vilket inte var det lättaste. Den hann inte bli riktigt klar på de sex och en halv kilometerna; jag filade till det sista under stretchingen sen.

Jag tror den handlar om självbedrägeri: mycket av det man gör här i livet kräver att man är skicklig på att bedra sig själv, att vilja tro att man är si eller så och att man trivs med ditten eller datten. Är man inte tillräckligt bra på det går det som i Vildanden: då vårdar man en livslögn. Då går man sönder själv om illusionen krackelerar. Då är livet bara en teaterpjäs.

Eller också är ramsan lika mycket nonsens som de tidigare: Jag lurar dig alltid, augusti, att lyss till den sträng som har brusti'.

konungens namn är Nebukadnuss

Juli juli jumperset, alla kan lura dig jättelätt

***

Förutom att dikta ihop nästa lurarim har vi idag bättrat på tillvaron med färg. Ofta retar det mig att jag aldrig lyckas få livet att se riktigt ut, sådär som i inredningsmagasinen där ingen nånsin har o-orkat sätta upp den sista biten taklist, inga tavlor sitter snett och allting ser så jävla gediget ut. Men jag är dem på spåren nu. Bilderna i inredningstidningarna, de föreställer inte mänskliga bostäder: de är konst. Och jag förstår att jag har låtit min syn förvändas, att jag faktiskt har trott på att man kan inreda en barnkammare helt i vitt, med en antik gunghäst för åttatusen spänn samt två (2) leksakslådor i danskt matchande kulörer som enda lös inredning. Kanske är det ungefär så alla de stackare funkar som låtit sig iluras att man kan vara sådär smal och att alla ens kläder kan sitta perfekt och att det aldrig finns nåt väder som gör att ens näsa blir röd. Sånt har jag ju aldrig trott på. Men jag har länge trott att man kan ha såna där hem som på bilderna de matar och hjärntvättar mig med.

För varje månadsramsa jag kommer på ska ett tanketroll spricka i min soluppgångsskog.