Sanningen om katter och hundar

Häromdan berättade jag att jag kom ut som hundpersonlighet nånstans på väg hit. En del har undrat vad detta egentligen innebär och vad för slags personligheter det finns som man kan ha. Möjligen har jag gett mig ut på svag metaforis (försök igen: metafor-is ska det läsas) med mitt prat om hundar: jag kan inte särskilt mycket om dem. Det hindrar förstås inte att jag har förutfattade meningar om hundar precis som jag har om folk i allmänhet, och det är från dem jag har utgått när jag formulerat denna min teori.

Katter vet jag mer om. Jag har sammanbott med ett antal i mitt liv och närkontakten med dem har resulterat i att jag ser katter som individer som visserligen kan vara sällskapssjuka intill det bisarras gräns, men alltid bara på sina egna villkor, och då mest som ett undantag från sin regelmässiga enstörighet. En katt går nämligen sina egna vägar och trivs bäst på egen hand. Klyscha? O ja. Ändå: min bild av mig själv i så många år. Passar det inte så stick.

Men i längden: den som alltid fortsatte skicka brev och vykort och sen födelsedagskort och sen i alla fall julkort i åratal efter att mottagaren slutat skicka tillbaka, det var ju jag. Den som ville att alla, precis alla, skulle se uppskatta tycka om helst älska men i brist på det åtminstone skratta åt, det var jag. Den som ville vara vän med alla alla alla och som vek sig själv till en dubbel halvsluring kring egen part för att kunna vara alla alla alla till lags, ja det var jag. Inte så kattaktigt, skulle vem som helst ha sagt om jag hade frågat. Men det gjorde jag inte: i spegeln såg jag bara en katt, för det var det jag visste att jag såg. Ju. Så varför skulle jag fråga nån annan? Särskilt inte Mr. Finley, som såg så gåtfull ut under sitt hattbrätte och som bara kom över mitt i natten när han hade missat sista bussen hem, och som nästan aldrig sa nånting utan bara spelade Pixies och sörjde nån som hade dumpat honom. Honom avvisade jag aldrig. Väldigt … kattlikt. Nej, just det.

Och i arbetslivet: jag är en sån där som ger mer än plikten kräver, eller, med ett modikum av uppmuntran från uppdragsgivarens sida, mycket mer. Kliar man mig lite bakom örat blir jag vindögd av salighet och presterar ännu lite mer till samma pris. Kastar man åt mig en näve godis kan man rentav förmå mig att sänka mina ersättningsanspråk utan att jag ger avkall på kvalitén.* Skulle en katt uppträda så? Jag bara frågar. (Fast det är en så kallad akademisk fråga.)


För halvtannat decennium sen föll fjällen från mina ögon. Jag stod på en balkong högt över Kobbarnas väg med en hårtrimmer i handen och en lite för långhårig nacke framför mig när det plötsligt stod klart: Herregud, jag är ju en hund. Det är ju hund jag är. En visserligen stilig och imposant dogg, en dobermanntik med okuperad svans – men en hund icke desto mindre. (Hur jag hamnade i den situationen är en hel roman, eller i alla fall diktsvit, som antagligen kommer att dyka upp här igen: det här är inte första referensen till den.)

Alltsen dess bär jag min konjakskagge i halsbandet utan att inbilla mig att den bara är en liten kattpingla eller kanske en sån där liten kapsel med namn och telefonnummer i (för den händelse jag skulle gå vilse). Jag borde ha fäst större avseende vid dem – de var inte så få – som sa att jag var så lik cockerspanieln Lady i den där tecknade filmen. Det borde ha sagt mig nåt att jag bytte förnamn till ett annat hundnamn i en annan tecknad serie**. Nå: det gör ju det nu. Nu vet jag hur jag ser ut när jag ser mig själv i spegeln.

Om min kattsida kanske jag berättar en annan gång. Men nu tycker jag att ni, k. läsare, kan berätta om era havsörns- eller lejon- eller vildhäst- eller hamster- eller mullsorks- eller bofinkssidor och hur ni definierar dem. Mycket nyfiken är jag bland annat på hur en människopersonlighet kan vara.

* Fast det där försöker jag få bukt med, och jag tycker ibland att jag lyckas stå på mig rätt bra.
** Förmodligen fördärvas effekten en smula om jag säger att filmen inte fanns förrän jag hade haft mitt nya förnamn i tio år, så det nämner jag inte här.