2006-08-30

Till saken: Bokfråga 1

Jo, alltså: Själva morotspiskan som fick igång den här bloggen var en kedjebrevsfråga som Helena skickade vidare till mig. Jag har verkligen för avsikt att besvara nio av de tio frågorna (eller rättare sagt lösa nio av de tio uppgifterna), men de är riktiga essäfrågor och jag, som inte ens i yttersta kissnöd kan fatta mig kort, befarar att tråka läsaren bortom sans och vett om jag tar alltihop i ett svep. (Dessutom får jag mindre betänketid på det viset.)
Istället väljer jag att ta en fråga i taget. Fantasilöst nog tänker jag ta fråga ett först. Den lyder:

Nämn en bok som har förändrat ditt liv

Ganska pretto egentligen, va? I alla fall om man utgår från att "förändrat ditt liv" innebär nåt fullständigt omstörtande, nåt som får en att se tillvaron med helt andra ögon -- ja rentav mer dramatiskt än att byta bank! Nån sån bok existerar inte i mitt liv.
Faktum är att jag inte kan erinra mig mer än en enda händelse som verkligen har förändrat mitt liv, och den hade inget med böcker att göra även om den utspelade sig i en lägenhet vars halva golvyta upptogs av bokhyllor med böcker i dubbla rader.
Däremot finns det några böcker som gjort ett sånt intryck på mig att jag bara kan dra slutsatsen att jag råkat läsa dem vid exakt rätt tidpunkt i livet. Dagarnas skum av Boris Vian tillhör dessa. Something Happened av Joseph Heller likaså (den måste ha varit extremt stark -- jag hade inte ens barn då). Strändernas svall av Eyvind Johnson höll mig andäktig i många, många månader trots att den var obligatorisk läsning på littvetenskapen. Tortilla Curtain av T Coraghessan Boyle (jodå, jag vet hur Coraghessan ska uttalas) rekommenderar jag till precis alla. Paul Austers The Music of Chance kan man gott också läsa. Lite otippat blev jag tämligen bergtagen av Connie Willis' Lincoln's Dreams. Denis Lehane skriver inget som inte är läsvärt, men Gone, Baby, Gone är den av hans titlar som gjort allra starkast intryck på mig. Och nästan allt som mödosamt stretar sig fram ur Cormac McCarthys penna gör att jag har svårt att andas fritt länge efteråt, även om All the Pretty Horses nog tar nån sorts pris på just den prärien.

En stund till kunde nog en sån uppräkning hålla på, men istället ställer jag den retoriska frågan om inte alla böcker man läser förändrar ens liv -- i större eller mindre bemärkelse. Alltid lär man sig väl nåt? Alltid är det väl nån formulering som fastnar? Om inte annat kanske man blir klar över att man aldrig mer ska läsa samma författare igen, eller att det är urbota korkat att slösa bort sitt liv på att alltid läsa ut en påbörjad bok på grund av nån princip som man inte ens kan förklara för sig själv. (Vilken bok det var som slutgiltigt kom mig att överge denna min urbota korkade princip vet jag inte, men det kan mycket väl ha varit Rädslans geografi av Anja Snellman. Maken till överhajpad roman har jag nog aldrig öppnat. Förföraren av Jan Kjaerstad är också bra långrandig, men den har åtminstone avsnitt med driv och lite humor i här och var.)

Nå -- än det där som verkligen förändrade mitt liv då? ... jaa ... det är så corny att jag inser att bara de mest romantiskt lagda kommer att tro mig, men:
Det var när jag vaknade efter första natten ihop med mannen som skulle bli Mannen. Ni vet hur det kan vara: Shitt pomfritt, där ligger ju Han och här ligger ju jag, vad gör jag nu, nog bäst att jag smiter iväg lite diskret innan han vaknar och allt bara blir genant; jag behåller hellre ett svettigt och fint minne av det här än att klydda ner allting med dagen-efter-pinsamhet.
Och just då slog han upp ögonen, rakt in i mina, och Knugens "klick" hade alltid tett sig som en av jordens mest löjeväckande saker för mig dittills, men nu visste jag precis hur Knugen hade känt sig i den stunden, och det var allt annat än löjligt, och jag stannade kvar, det var sju och ett halvt år sen, och jag kommer alltid att stanna där, i den blicken.

Jag betvivlar starkt att jag nånsin kommer att träffa en bok som åstadkommer nånting liknande i mitt liv.

2006-08-27

Skicka hela upplagan vettja

Såg på kulturnyheterna att de svenska barnböcker som översatts till kurdiska för att skänkas till nystartade kurdiska bibliotek runtom i Turkiet har fastnat i tullen och riskerar att makuleras, detta eftersom den turkiska regimen är nervös att böckerna kan innehålla nånting kritiskt eller nedsättande om den, om Turkiets ärofulla förflutna eller om Kemal Atatürk. Man kräver att böckerna ska kontrolläsas -- inte bara ett exemplar av vaje bok, nej samtliga tolvhundra ex av vardera samtliga de femtiofem titlarna måste läsas igenom.
Jag har svårt att bestämma mig för om jag ska bli förbannad av det här -- eller skratta rått: Den som vill läsa Totte städar tolvhundra gånger för att se om det möjligen går att läsa in en insinuation om att porträttet av gamle Kemal borde röjas ut vid vårstädningen har liksom redan fått ligga som h*n har bäddat.
Dagen efter detta teveinslag kom en förfrågan från en redaktör om hur många friex jag önskar av den bok jag just förhandlat mig till översättningen av. Maken, som hade fått i uppdrag att kolla posten åt mig medan jag satt kvar vid frukostbordet och svullade kex med hemkörd persikomarmelad, förmedlade frågan.
"Vadå", ropade jag från köket, "vad är det för fråga, det står ju inskrivet i nya standardavtalet att man ska få femton." Humm humm, hördes det från datorn, och sen:
"Minst femton, står det." Tystnad. "Begär hela upplagan, vettja!" Varpå vi brast ut i ett samfällt fnitter.
"Ja, jag måste ju läsa igenom allihop för att se att inte nån efter korrläsningen har smugglat in kritik av Kemal Atatürk! Det måste jag ju uppmärksamma förlaget på!" (Rent parentetiskt kan nämnas att jag mellan de skönlitterära uppdragen har stuckit emellan med en handbok i hur man får ett super-duper-opti-moptisk-toppen-pang-fenomenaliskt sexliv. Det är bara att hoppas att inga skyhöga försäljningssiffror hägrar för förlaget.)

2006-08-25

God handvärk

Satt och bläddrade i nya Sköna hem idag på bibblan när ett annonsuppslag avbildande ett elegant vardagsrum, sparsmakat nordiskt inrett, kom mig att haja till, titta närmare och fnissa. Så här löd texten till annonsen för det exklusiva inredningsföretaget (eller? Webbadressen som stod angiven fungerade inte när jag prövade den):

blandningen av natur och god handvärk ger en speciel stämning

nanaki bonfils og josephine aquama hoffmeyer har made a mano tilsammans med siciliansken keramiker och bildhuggare rosario parrinello. företaget tilverkar och marknadsför vackert handglasserade designprodukter i keramik och lavasten.

Hade jag läst ovanstående på nån webbplats skulle jag förstås inte ha höjt på ögonbrynen, men i Sköna hem? Man börjar genast fråga sig vad god handvärk kan vara. Den goda handvärken låter mest som titeln på en Bergmanfilm, men skulle förstås också kunna vara namnet på självplågarnas medlemsblad. Man kan också tänka sig att handvärk kan vara god för en privatpraktiserande läkare. Och kanske för siciliansken keramiker som nämns i annonstexten, om hon är en sån där som anser att all kreativitet föds ur lidande.
Kanske får hon värk av att hållas så mycket i kyla -- när hon glasserar alla produkterna, nämligen. Eller vänta: är det händerna som är glasserade? Just för att framkalla handvärk och alltså skaparlåga?
Jag gillar verkligen berättelser där utgången inte är så självklar.

2006-08-24

Det gäller att ha rätt inställning

... både i sin blogg och i sitt vardagsliv. Jag tycker själv att det är en god och optimistisk inställning att stå och hänga tvätt i ett strilande litet rart sommarregn. Vadå -- maken har ju oförtrutet spikat vidare på boden trots de senaste dagarnas ihärdigt ihållande hällregn (faktiskt ivrigare ju värre det vräkt ner), så då kan väl jag hänga tvätt trots nederbörd. Mellan skurarna skiner ju faktiskt solen, och jag räknar med att den torkar mer än blötan väter ner.
Maken ja: han boar verkligen i dubbel bemärkelse: boa (nu låtsas vi alla att vi pratar som Emil i Lönneberga om ett smärre uthus) ska stå klar innan tillökningen sker, det har han satt sig före. Boa är alltså hans sätt att boa eller, om jag får vara lite språkligt kreativ och uppfinna verbet boda = bygga en bod, så boar han genom att boa.
Fast några ormar vill jag inte blanda in i resonemanget. Trippeltydigheter av det slingriga slaget undanbedes.

2006-08-23

Noggrann nog?

Om det är mänskligt att rymma motsägelser är jag ett paradexempel på mänsklighet, åtminstone i min yrkesroll. Å ena sidan går jag så grundligt till väga att jag kan ägna dagar åt att spåra upp exakt rätt svenskt fackuttryck för nåt obskyrt litet begrepp som bara en handfull personer (varav hur många kommer att läsa just den romanen i min översättning?) i hela landet över huvud taget har hört -- detta för att få precis rätt miljöfärg i texten. Å den andra är jag så slarvig att mina texter ofelbart kommer tillbaka från språkgranskaren fulla med rena slagfel; och häromveckan när jag efter ett kolon stötte på patrull i form av en bokstav som inte kunde bestämma sig för om den skulle vara versal eller gemen, ja då lyckades jag inte läsa tillräckligt noga i Svenska skrivregler för att upptäcka att paragraf 89 fortsatte på nästa sida, där svaret stod i svart på offwhite, helt utan krusiduller.

Hur många gånger jag har sparkat mig själv på smalbenen för idiotma av det här slaget för jag naturligtvis inte bok över, men blåmärkena har varit båda många och regnbågsfärgade genom åren. Och ända från ett tidigt skede i yrket har jag satt stort värde på kloka och falkblickade språkgranskare och korrläsare. Vad jag skulle välkomna ännu mer vore ett botemedel för denna min slagfelsdyslexi. Jag håller tummarna för att vetenskapen ska lansera ett sånt (gärna med chokladsmak då).

2006-08-22

Jag klagar för lite


Lite skämtsamt brukar man på Tjena-läget? kunna kläcka ur sig ett Jora, synd att inte klaga. Det är förvisso nåt av det töntigaste man kan yttra, men samtidigt är det faktiskt precis så: det är synd, för att inte säga dumt, att inte klaga på sånt som det finns anledning att klaga på. Nu menar jag inte skoskav eller fel väderlek eller infernaliska knott, utan sånt som man genom klag faktiskt har möjlighet att förändra.

Ett exempel: i vintras var jag ute och promenerade på en lantlig grusväg. Den slingriga vägen var isig och förrädisk. På en hyfsat lång raka såg jag en skolskjuts komma farande i en hastighet som jag själv aldrig skulle ha hållit på samma väg om jag hade mött en fotgängare. Det var fullt dagsljus och jag syntes väl. Trots det sänkte föraren inte farten när han mötte mig, utan jag blev tvungen att kliva ner i snön i diket för att slippa träffas av sprättande grus. Samma sak upprepades när jag kommit ett stycke länge och skolskjutsen efter att ha lämnat av barnen var på väg tillbaka: gasa gasa, sprätta sprätta, skutt-i-diket.
Isken knallade jag vidare på min runda, fast besluten att ringa taxibolaget genast jag kom hem och meddela min åsikt i frågan. Det skulle sannolikt ha resulterat i att fartdåren hade fått sig en skrapa och hoppeligen också förändrat sitt körsätt nästa gång h*n mötte en stackars fotgängare. Emellertid kom nånting emellan och mitt samtal har förblivit oringt till denna dag. Synd att inte klaga i det läget.

En annan sak som retar gallfeber på mig är att regelverket som kringvärver föräldrapenningen inte medger att båda föräldrarna tar ut ledigt samtidigt för att vara med samma barn. Varför i hela friden ska man som vuxen och ersättningsberättigad människa inte själv få bestämma när man vill ha ut sina pengar? Varför är det viktigt att båda föräldrarna inte ska vara med kotten samtidigt? Frågar man -- som jag faktiskt har gjort -- sin lokala försäkringskassa får man som svar på dessa Varför? ett "Enligt lagen om allmän försäkring AFL 4:16 kan två föräldrar inte vara lediga med föräldrapenning samtidigt för samma barn." Goddag yxskaft.
(Här är emellertid inte loppet kört än -- jag har begärt och fått kontaktuppgifter till en person som verkligen påstås förstå innebörden av Varför inte det? och således möjligen kan besvara mina frågor på ett adekvat (om än inte nöjaktigt) sätt.)
Synd att inte klaga på det här.

Klagat på språkfel i lokalpressen har jag faktiskt gjort; det är en sysselsättning som skulle kunna bli en daglig rutin om jag satte den sidan till, men enda gången jag verkligen gjort det var på en kolumnist som trodde sig vinna ironipoäng genom att ondgöra sig över en kommunaltjänstemans föregivet felaktiga användning av ett visst uttryck. Givetvis var det pinsamma kolumnisten som själv hade bakfoten felvänd, och det kunde jag bara inte låta passera, i synnerhet inte som kolumnisten i fråga har så erbarmligt dumma åsikter jämt.
(Nej, nåt svar fick jag inte. Och nån rättelse syntes förstås inte till i kolumnen efteråt.)
Viktigpettrar som klagar fel är det verkligen synd att inte klaga på.

Om nu nån skulle få för sig det har jag inte för avsikt att bli en sån där proffsgnällare som ringer till teve och förfasar sig över att programledarens krage står på ena sidan och är nervikt på den andra -- det är skillnad på gnäll och klag! Men det finns mycket här i tillvaron som det faktiskt är synd att inte klaga på. Många missförhållanden har nog sin grund i det enkla faktum att ingen har påpekat dem för ansvarig instans. Och om man klagar och möts av reaktionen Nämen, vi hade ingen aning om att det var såhär, det ska vi genast ändra på!, då inser man att det verkligen hade varit synd att inte klaga.