Endast svenskan nog man väl ju har

En kommentar som Trulsa fällde i förbifarten fick mig att vakna till: nåt om att hon använde alldeles för många ju.

Redan i början av mitt skrivande liv fick jag lära mig att man skulle undvika nog, man, väl och ju. Riktigt varför var oklart; andemeningen var i alla fall att det inte var fint/bildat/vårdat. Länge efterlevde jag den regeln utan att reflektera över den. Så funkar man ju. Jag var till och med en god bit hunnen på översättarbanan när det äntligen började gå upp för mig hur bisarrt dumt det är att försöka förklara nog man väl ju för icke rumsrena (och jag hoppas att så inte sker fortfarande). Tvärtom: i mitt yrke tillhör de här små diskurspartiklarna de viktigaste redskapen för att få översättningarna att låta riktigt svenska. Deras betydelse kan inte överskattas. Ändå försummas de sorgligt ofta.

Bland de företeelser som gör att jag tänker translationese om en översatt text är förekomsten av osedvanligt många förmodligen, antagligen, troligen, sannolikt och så vidare. Självklart slår dessa ord huvudet på många språkspikar, men många gånger tar man som översättare till dem utan att tänka efter ordentligt:

"Han är förmodligen hemma."

Vilken tyngd man lägger vid det enkla lilla konstaterandet genom det pampiga, fyra stavelser långa förmodligen! Ibland är det också precis så viktigt, men i de flesta fall ville man nog bara säga:

"Han är nog hemma."

Translationese tycker jag också ofta det lyser om antar/förmodar/gissar jag.

"Han är hemma, antar jag."

På ursvensk svenska uttrycker åtminstone jag helst samma sak såhär:

"Han är väl hemma."

Nog och väl har alltså sina motsvarigheter i engelskan, motsvarigheter som ni ju själva ser är betydligt mindre smidiga är svenskans stora enstavingar. Men ta personen som ställd mot väggen frustrerad utbrister I don't know!!! Det ligger ju närmast till hands att låta vederbörande säga:

"Jag vet inte!!!"

Fast håll med om att det blir lite blekt. Jag sträcker mig efter verktygslådan med enstavingarna och kan då istället slöjda ihop det betydligt eftertryckligare:

"Det vet väl inte jag!!!"

Vårt riktiga trumfkort i kvartetten är nog ändå lilla ju, för vilken engelskan bara ibland använder nån sorts motsvarighet (ett eftertryckligt extra do, till exempel). Texter på translationese kan ofta innehålla märkliga situationer där folk står och talar om fullkomliga självklarheter för varann. You're a doctor, kan en säga till en annan fastän de känt varann sen Churchill gick i kolt. På translationese blir det ju:

"Du är läkare." Va! Det hade jag ingen aaaaning om!

Men kolla nu hur två små bokstäver förvandlar detta till en helt normal replik på svenska:

"Du är ju läkare."

Det är oerhört lätt att förbise de här viktiga persedlarna när man översätter. Man får hela tiden försöka föreställa sig hur man själv skulle ha uttryckt det förmedlade innehållet på klingande svenska. Då brukar de rätta idiomatiska vännerna våga sig fram mellan lexikabladen.

Att som jag nyss gjorde kalla vissa bestämda företeelser för "idiomatiskt rätt" är förstås att sticka ut hakan. Men den kungörelsen ska närmast ses som en åsikt jag hyser, och dessutom en tolkning av eller nyckel till just min svenska. Jag är medveten om att språket lever och växer och ständigt förändras. Så måste det ju vara. Men det faktum att det gör det betyder inte att mitt språkbruk blir ogiltigt så fort en betydelseglidning kan anses ha trätt i kraft eller ett utryckssätt har tillskansat sig majoriteten över mitt.

Hur menar hon nu? undrar väl några av mina k. läsare. Samtidigt har ni kanske noterat att jag ännu inte har tagit upp man. Däremot har jag använt det ganska flitigt i den här texten. Man är nämligen ett alldeles förträffligt ord att ta till, ja en överdängare på att beskriva saker i allmänna ordalag. Sannolikt får man vika sig för du på lite sikt, och visst är det motiverat att använda ett personligare tilltal i många sammanhang. Så här fyller du i blankett 137c. Eller Anmäl dig i receptionen när du kommer till vårdcentralen.

Däremot ryggar jag tillbaka när jag får höra att När du står överst på Mount Everest endast iförd stringkalsong, då känner du dig fri. Nej, det gör jag inte alls det! Om jag mot förmodan skulle hamna i den situationen skulle jag vara livrädd och stelfrusen och känna mig fånig, inte fri. Hur mycket berättaren än vill involvera mig genom att tilltala just mig blir jag bara irriterad och vill distansera mig från eländet. Här måste det till ett svepande man för att göra en personlig upplevelse såpass generell att andra kan försöka närma sig den.

Visst kan det bli lite väl många ju ibland. Men tvärtom är inte heller bra. Lagom – denna vår mest välkända svenskhetsmarkör – är som så ofta bäst.