til I feel like myself again

Om nån till äventyrs skulle ha missat det, så är det 2007 års sista dag idag. För min del har den randats i trötthet men lättnad över att Lille Georges feber har gått ner. Hon har varit het som en brännmanet hela natten och länge var det svårt att få i henne nån vätska. Men vid fyra inatt fick hon se att det lyste i köket och skuttade då upp och slevade i sig "frukost" under tjo och tjim. Där nånstans tycks det ha vänt och just nu står hon och leker tack-varsågod med mig, en enkrona och en liten ask i transparent plast.

Min skog. Min färg. Mina dofter.

Vissa siar om att 2008 ska bli bloggens år. Sån helhetskoll på bloggosfären saknar jag; jag kan bara redogöra för min egen situation (och knappt ens det i alla avseenden). Att jag lär fortsätta blogga under det kommande året känns som en självklarhet: för mig har dock 2007 varit bloggens år på så vis att det blev då jag kom igång på allvar. Även med bilder, länkar och annat spex. Bloggandet blev ett av mina redskap för omdefiniering av mig själv och min identitet. (Ooooj vad pretto det lät då. Men jag återkommer kanske till det i annan anteckning.)

Mänsklig kontakt är det svårt att få för mycket av. Här har jag kunnat förmedla stycken av mig själv till dem jag redan känner. Dessutom har jag så smått börjat utveckla ett nytt nätverk av nya, fascinerande människor. Jo, för bloggare är också människor, doktor Bing! (som sannolikt inte läser det här).

Det har varit ett tumultartat år, ett tungt och svårt år, ett ångestens och panikens och det aldrig sinande tåreflödets år. Inte utan punkter och platser av svindel och hänryckning och djupaste tacksamhet, men på det hela taget. Ofta har bloggen varit min tryckventil, den plats där jag kunnat släppa ut sånt som annars hotat att spränga mig inifrån (den och Brendan Bensons platta The Alternative To Love). Och när den inte varit det har den helt enkelt varit ett kul ställe att hållas på. Den har kort sagt blivit en vana, ja ett beroende. En last? Jamen bra i så fall: om det stämmer att summan av alla såna är konstant borde det betyda att jag kan lasta av nån annan gammal unken last, en inte lika ball ballast. Då bloggar jag gärna ännu mer!

"Nu är hela rasket rivet, när är hela rasket slut."
En gatubild från en nyårsdag ur det förgångna.

Att avlägga löften inför 2008 känns inte bara rätt, utan nödvändigt. Nu ska vi inte bara framåt, utan uppåt också. Och si: just precis nu bröt solen igenom. Gott nytt år, mina k. gamla och nya vänner!