Intryck uttryck avtryck

Det finns många böcker här i världen. Väldigt många. Alldeles bort i tok för många, känns det som ibland när man vågar sig på att tänka tanken på ens en bråkdel av alla man skulle vilja läsa. Hur ska man kunna veta vilka böcker som är värda att ge sig på?

Läs första meningen – om den inte fängslar dig kan du ge fan i boken.

Det rådet följer jag inte särskilt slaviskt, men visst ligger det nånting i det. Idag började jag läsa en roman, en uppdragsförfrågan. Om jag hade stått och bläddrat i boken skulle jag inte ha behövt vela ska jag köpa den eller inte? Den ser ju trevlig ut och omslaget är matt sådär som jag gillar att känna under fingertopparna men författaren ser lite konstig ut på fotot där på baksidan och jag brukar aldrig gilla romaner som är förlagda till den stan jag skulle ha rusat till kassan och sen snott mig till närmsta fik för att köpa en kopp kaffe och genast plöja mig in i denna bok. Så här börjar den:

Let me tell you about when I was a girl, our grandfather says.

Jajamän. Eller ya ya girls, kanske. Det har faktiskt ännu inte uppenbarats (jag har hunnit till sidan 66).

Detta leder osökt* till en annan av de FAQ som översättaren brukar utsättas för:

Läser du boken innan du översätter den?

Då håller jag upp svarskort nummer ett: Det beror på. Men eftersom det ju inte är särskilt uttömmande förtydligar jag som regel. Vissa författare har jag jobbat med tidigare, så jag vet hur texten sannolikt är. Då läser jag den inte först. I synnerhet gäller detta förstås böcker som ingår i en serie. När det gäller för mig nya författare läser jag alltid en bit i romanen jag eventuellt ska översätta. Ibland får jag efter ett visst sidantal – som varierar – en hyfsad uppfattning om texten, och då slutar jag läsa eftersom det alltid är tråkigare att närjobba med en bok vars handling jag redan vet. Men det händer att en text är antingen så egensinnig eller så spännande att jag är tvungen att läsa ut hela boken innan jag bestämmer mig för om jag ska tacka ja till den, och innan jag kan avgöra vilket arvode jag ska begära för den.

Med tiden får man en ganska god känsla för när det är risk för oväntade snubbeltrådar, fallgropar och minor. Boken jag provläser nu hamnar inte riktigt i den kategorin: jag har översatt författaren tidigare och vet att alla fällor och försåt ligger där i öppen dag – fast förrädiska förklädda till enkla och normala meningar. (Låter det som en motsägelse? Att en svårighet kan vara synlig och samtidigt dold? Det är det faktiskt inte.) Den här gången är jag alltså på min vakt. Ändå vet jag att om det blir jag som översätter romanen, så kommer jag att överrumplas ett antal gånger under arbetets gång. Om man nånsin blir så erfaren att man hittar alla lurigheter redan vid första genomläsningen vet jag inte, men jag betvivlar det starkt.

*Jo, det är säkert, jag hade inte tänkt skriva om det här när jag började på dagens anteckning