2010-11-29

Sodom meet Gomorrah

Drömde häromnatten om ordet bibelot*. I min dröm var det en beteckning på en person i analogi med zealot, och hade även det bibliska konnotationer (mitt drömmande jag har uppenbarligen dålig folketymologisk fantasi). Drömjag hade kommit på att man kunde göra ett ljudlikhetsskämt och låta ordet bli slang för en lådvinsmissbrukare: en bib-a-lot (bib som i bag-in-box förstås; uttrycket bibba finns ju på svenska som synonym till krana) och det tyckte drömjag var himla lyckat med tanke på den envisa fördomen om rällschösa och skåpsuperi.

Drömjag fnittrade fortfarande när jag vaknade, fast själv var jag tvungen att slå upp bibelot.

*I själva verket betyder bibelot litet prydnadsföremål eller ibland miniatyrbok.

2010-11-27

beväpnade och arga pingviner

Jaa, vad har Miss Gillette haft för sig en dag, en eftermiddag, en kväll som denna? Sprungit i trappor och bytt plats på saker, det är vad jag har gjort. Nu är det stjärnor i alla upptänkliga färger och modifjonger precis överallt utom vid min dator där jag jämt drar mig för att byta fönsterbelysning eftersom min arbetsstol är hjulförsedd. Men annars så! Sovrummet har i vanlig ordning förvandlats till lyxbudoar och blivit sådär oförskämt vulgomysig att jag gladeligen skulle kunna ligga där ända till tjugondag Knut.

Här visas pro på ett anti vis.

Så som andra jojobantar, så jojojulnjuter jag. För Little Miss Gillette var julen den givna favoriten. Sen blev jag ung och anti-julisk. Sen kom en period när jag pendlade kring nån sorts normalgill och tyckte lagom mycket om julen. Sen gifte jag mig och drabbades av ett formligen barockt julfrosseri. Sen var det en rad hemska småbarnsår med jular som extra mos på bördan. Men i år märkte jag genast att jag ville pynta besinningslöst och absolut inte bli snedbetittad av grannarna för att inte ha fått upp adventsstakarna i rättan tid. (Jag skulle kunna bli det för att belysningen inte är matchad så att den bjuder förbipasserande en estetiskt njutbar anblick, men eftersom jag inte bor i nåt trendängsligt område är risken marginell.)

Men nu

kommer själva pyntet – för trots att belysningen har tagit en och en halv dag att rigga är den bara som en mjuk bränning mot den normandiska kusten i gryningen på D-dagen. (Och samma strand efter operation Overlord torde ha sett ut ungefär som det gör här framemot trettondan.)

2010-11-26

what my guitar wants to say

Kändisar jag kände igen idag: Håkan Hagegård, Marc Broos, Torgny Karnstedt och så min kompis* Kalotten Berg förstås. Hur många kändisar jag inte kände igen törs jag inte gissa, men de torde gå att ange med ett tvåsiffrigt tal.

Nånstans vet man förstås om det vid det här laget, men när man ser med egna ögon hur många småförlag och hur många författare det finns som man aldrig hört talas om – bara i regionen! – blir man uppfylld av hopp om mänskligheten och dess oförtröttliga drivkraft samtidigt som man blir alldeles deppig för att alla dessa mänskor med alla sina enastående talanger för evigt förblir okändisar utanför den trängsta närkretsen. Men som ett stickspår till föregående anteckning kan jag konstatera att jag inte längre känner mig förbunden att köpa nånting av precis alla okända talanger efter att ha bytt några ord med dem – eller kanske bara ha bläddrat lite i nån av de obekanta böckerna. Numera ska det rätt mycket till för att jag ska sympatihandla. Och idag hade jag inte ens några kontanter: jag tiggde till mig en femma av Maken, som också han fått ebb i plånboken, för att köpa en STF-skrift om Göteborg från 1931. Den lilla volymen innehåller en helt intakt karta också. Fem bupp! Oerhört. (Men om jag hade haft pengar på mig skulle jag ha stödköpt den här boken, som verkligen var jättefin. Nå, det är väl inte kört än.)

Efteråt gratulerade vi oss själva och varann till att nästan inte ha handlat nånting.
"Och inte en enda punktskriftsbok!" sa Maken belåtet.
"Punktskrift är för flummare", sa jag.
"Ja – braille!"
"Precis. Det räcker nog med att kunna säga jävla kaninjävel på teckenspråk."

*Eftersom Kalotten Berg är kompis med alla som han nånsin talat med. Det är säkert: han verkar minnas precis allt. Väldigt sympatiskt.

2010-11-23

more each day now

I mina fölår anmärkte en gång en besökare att man fick myror i huvudet av att skärskåda min bokhylla, så heterogen var den. Han sa nog inte så, men han sa inte spretig heller trots att det var vad han menade. Sen avslöjade han att han brukade kolla in folks bokbestånd för att bilda sig en uppfattning om hurdana bekantingarna var.

Kommentaren väckte flera olika reaktioner hos mig (alla naturligtvis väl dolda): jag kände mig smickrad över att vederbörande, som jag uppfattade som smart och rolig och såg upp litegrann till, hade gjort sig besväret att undersöka mitt bokbestånd. Vidare blev jag förtjust över att inte ha gått att sortera in i ett visst fack. Slutligen häpnade jag över att personen – som jag alltså uppfattade som skärpt – var omogen nog att nämna att han försökte pussla personlighet med ledning av bokhyllan: det där är väl lektion 1A i alla ungdomars prettoskola, och vi var vid tillfället i tjugoårsåldern bägge två. (Men på det hela taget tippade inte vågskålen över åt fel håll. Han och hans ännu intellektuellare polare lärde mig spela canasta och röka Camel.)

Liknelser med saker som speglar andra saker är ju populära (ögonen påstås vara själens spegel, naglarna kroppens, håret grovtarmens och allt vad det nu är), och att ens bibliotek speglar ens personlighet är en klyscha så nött att den fransat upp sig i bägge ändar och därtill är trådsliten på mitten. Men det intressanta med just den spegeln är att den till skillnad från ögonens glans, naglarnas tjocklek och hårets lyster går att manipulera in i minsta detalj. Inte speglar bokhyllan nån personlighet! nej, den visar vem bokhållaren är i andanom. Räck upp handen den som inte (förr och/eller fortfarande) köpt böcker med baktanken att impa på folk som granskar ens bokbestånd!

Själv lade jag de anspråken på hyllan när jag kom på att jag ju läst en ohygglig massa böcker som jag inte äger. Hela grejen föll genast platt, och skönt var det. Ändå är jag inte fri från tankarna på hur helheten ska te sig; ändå kan jag inte bara slänga rubbet och bara behålla de av en eller annan anledning omistliga volymerna (en tröttmaframkallande kollektion bara de): nej, för nu tänker jag på vilka böcker mina döttrar kommer att vilja läsa framöver, och vilka böcker jag anser bör finnas till hands så att de får syn på och förhoppningsvis läser dem. Då måste det vara en välavvägd blandning med en hel del god underhållningslitteratur och kanske rentav lite trashiga böcker insprängda bland alla de seriösa och bildande volymerna, annars lär de sig snart att aldrig välja nåt ur morsans och farsans hyllor.

Så det där korset jag släpat med mig sen tonåren, det får jag nog vackert dra vidare även om jag snidar lite här och där på det. (Det är förresten i bok. Vad annars?)

2010-11-21

but not to rest

På väg hem från gotlandsrussens ö släpade jag med min stackars familj (som K-B Jonsson säger) på Östasiatiska museets terrakottaarméutställning. Jag hade skyhöga förväntningar på utställningen, förväntningar som underblåstes ytterligare av det saftiga biljettpriset (150 bupp) och det faktum att man var tvungen att köpa biljett till ett visst klockslag eftersom besökarantalet per tidsenhet var begränsat. Jag har förstås läst massor om terrakottaarmén och såg fram mot att få se åtminstone en litet kompani av den. Så här ser utställningsaffischen ut:

Bilden lånad från Östasiatiska, som i gengäld
får reklam för sin utställning härstädes.
(All PR är bra PR, som vi ju alla vet.)

Tyvärr är bilden gravt vilseledande. Utställningen innehöll inte särskilt många gubbar i skala 1:1 – något dussin på sin höjd – och de som fanns stod tre eller fyra stycken i varje monter och var inte nergrävda ens till fotknölarna i nån jord. Det hela kändes kliniskt och faktiskt rätt torftigt.

Många ryttare – men små.

De flesta gravfynd som visades var statyer i skala 1:6 (har jag för mig) från andra gravar än den där kändaste, den som hittades först och som tillhörde den första kejsaren av Qin. I de montrarna var gubbarna och hästarna och de övriga djuren fler och stod i formation och allt, men lika imposant var det sannerligen inte.

Det här gänget fick hänga med nån general till
livet efter detta och serva honom där också.

Egentligen var utställningen jätteintressant, fast har man ställt in sig på det som visas på affischen är det svårt att inte bli besviken. Jag sa det till Julflickan efteråt. Hon hade varit ganska gensträvig och neggig och inte alls intresserad. Men mitt klagomål kommenterade hon: Jag tyckte faktiskt det var ganska bra. Svårt att avgöra om hon bara ville säga emot, men hon lät inte tvär, så hon menade det nog. Och då var ju nånting vunnet. En annan sak som vanns var att jag på stående fot bestämde att hela familjen ska fara till Xi'an och se den äkta varan om tio år. Om kineserna har fått som de vill kan det vid det laget finnas snabbtåg* som man tar sig från Europa till Beijing med på bara ett par dar och det vore ju tacknämligt.

*Maken flyger junte.

2010-11-19

c'mon let's take a

Nu när sjövägarna inte längre är lättast och säkrast att färdas på, och när ett stort vatten inte har en sammanhållande utan en avskiljande verkan på landområden, är det ett under att Gotland fortfarande ingår i det enade konungariket Sverige. (Förresten – nu när det är så hippt med förkortningar skulle vi väl kunna kalla riket för FL, Förenta landskapen?) Det är krångligare och mer tidskrävande att ta sig till gutarnas ö än till Gran Canaria eller Genève, åtminstone för oss som inte är bosatta vid färjeläget; det är ingen resa man företar över en helg om man vill hinna tillbringa mer än en halv dag på själva resmålet.

Tjing tjong ballong
jättesnygg tång

Julflickans gudfamilj flyttade dit för flera år sen, så dem ser man aldrig rauken av på fastlandet längre. Man är illa piskad att ta sig över själv. Men när? Jo, där kom ett höstlov, den gilletteska familjens första, och erbjöd en hel rad resemöjliga dar. Så då for vi.

Att det mesta skulle vara stängt på Gotland i november hade vi räknat med. Det kvittade eftersom det ändå var umgänget som var vitsen med resan. Men att det kan ha sina fördelar att senhöstturista påmindes vi om när vi fick en hel prästgård för oss själva till lågsäsongspris: flera hundra kvadratmeter, sex badrum, balkong, jättekök, kyrka med gravgård bokstavligt talat inpå knuten. Det var ett förtjusande skojigt hus att bo i för både stora och små, och när vi bjöd gudfamiljen på middag kändes det flott att få leka värdfolk i ett så pampigt residens.

Värsta fräscha mejeriet. Där tillverkades bland annat
ostar som får en att gå i spinn. I vår kyl ligger en liten
flisa kvar än och doftar synd och njutning.

Packade gjorde vi osedvanligt väl: ingenting glömdes – utom storkameran. Det blev därför inte så många och inte så lysande bilder från resan, men den där prästgården lär ju stanna i minnet ändå till tidernas slut. Bara vid ett enda tillfälle beklagade jag att jag inte hade kameraklumpen att släpa på, och det var när vi fick se äkta saffranskrokus. Premiär för samtliga i familjen (fast små och stora var olika mycket imponerade, om det nu behöver påpekas). När vi var där höll krokusen just på att gå i blom; inte många dar efteråt torde prakten ha varit på topp. Måste fråga Gudinnan om de var där igen och tittade då …

Omöjligt att fånga med mobilkamera var hur vackert sym-
metriskt lådorna var placerade på sin kvadrat av vitt kross.
Liten skulptur i mitten. Tiotusen lökar var planterade.

Såhär ser de ut. Varken folk eller skyltar fanns att rådfråga, men
vi gissade att det är på de tre röda fläparna saffranet sitter.

2010-11-17

so we can ride my Honda tonight

Det är lika dumt att köpa stickmönster och garner när man fryser som att handla mat när man är hungrig.

2010-11-16

rolling through my mind

Miss Gillette har orerat i mesta laget de senaste dagarna och kommer som så ofta sättande med en drös bilder som plåster på skavet i sina k. läsares öron. Att vi undfägnades med en strålande vinterdag passade utmärkt för en provpromenad tillsammans med kameran och nya filtret "carousel" som gör det uppenbara till gåtor och det självklara till mysterier.

Den uråldriga sälgen har en formlig päls av
skägglav, som visar att luften är ren.

Är marken bara vattensjuk eller räknas det som ett träsk?

Stolen har stått på betongfundamentet i flera decennier:
en inverterad kandelaber på altaret över verkets gäst-
arbetare som bodde här i en svunnen tid i baracker som
också är borta sen länge.

Men järnverket lever i högönsklig välmåga.

Rhododendrondiserna trår en ringdans

men ljungen troppar uppför trappen: vill den in,
eller håller den vakt?

2010-11-15

I know them all pretty well

Hotelldröm inatt, sällsynt nog fannisk. De flesta av mina k. läsare kan med fördel hoppa över den här bloggposten, men jag måste ha drömmen på pränt; den var så udda och innehöll så många intressanta element.

En con av nåt slag, alla deltagare är inhysta i ett fräscht korridorkomplex som mer liknar ett hotell än studentbostäder: stort och rymligt, öppna gemensamhetsytor, atrium och hela baletten. Allmänt häng och gruppsnack mellan programpunkter, några sitter på golvet, några i en soffa. En Fanomenetfan, Herpepsi, har med sig en mycket liten bok, fyra gånger tre tum kanske, i militärgrönt klotband med svart text. Den är gjord av en megakänd gammal amerikansk BNF och det syns på nötningen att den varit med sen förtitalet eller så. En riktig dyrgrip i fanniska kretsar, således. Nu halar Herpepsi fram den och uppmanar oss alla att skriva i den – inlagan visar sig nämligen vara en smallinjerad anteckningsbok. Jag slår upp boken och hittar bland de första signaturerna en rimmad vers skriven i blyerts med min egen omisskännliga handstil (blockbokstäver). Av anteckningen framgår att Maken och jag har investerat femtusen kronor i boken, ungefär som obligationer.

När Herpepsi tar fram boken har jag mig veterligt aldrig sett den förr, men när jag läser det jag själv skrivit händer det sällsamma att tillfället då jag skrev i den, på en annan con flera år tidigare, fem–sex–sju kanske, framträder och lägger sig som en transparang över häret och nuet. Jag ser Maken och mig gå bort mot rummet vi hade bott i den gången, det är ingen syn jag har utan det är nåt som sker samtidigt som jag sitter här på golvet i atriet, och det slår mig hur korta och stabbiga ben jag har jämfört med hur jag tror mig själv se ut bakifrån i jeans. Jag studerar mig själv för att se om det går att finna nånting tilltalande eller attraktivt hos gestalten men har, om jag är ärlig mot mig själv, svårt att göra det. Jag ser också att jag linkade, och kommer tydligt ihåg att jag hade stukat foten. Jag minns också hur hett det hade varit i rummet: solen hade legat rakt på jättefönstret i det lilla studentrummet. Änglamark som följt oss till rummet hade ryggat tillbaka när värmen vällde ut genom den öppnade dörren och uppmanat oss att öppna fönstret, men jag hade sagt att just precis nu var det faktiskt skönt, nu när jag hade ont i foten (jag sover annars helst för öppet fönster, även på vintern).

Bredvid mig i häret och nuet säger Herpepsi med sin belevade brittiska underdriftsstil att det vore ju trevligt att nånsin få se alla de där pengarna – det var ju många som hade investerat i hans bok – på sitt konto, och jag spärrar upp ögonen: Va! Menar du att du inte har fått dem! Han säger att de säkert finns nånstans på banken men att man bara inte har redovisat dem för honom; han ska ta itu med den saken snarast. Och med alla pengarna skulle man kanske kunna arrangera en con – upplagd som en måltid, med "förrätten" i en stad, "huvudrätten" i en annan och så vidare. Jag toktänder på idén och vi börjar ivrigt diskutera vilka orter som kan vara aktuella: Uppsala såklart, kanske Göteborg, möjligen Västerås; fast vid det här laget har min blick sugits in i Herpepsis och fastnat där, munnarna liksom går av sig själva, egentligen vill vi bara sluka varann (vilket bland alla häpnadsväckande inslag i den här drömmen förvånar även mitt drömjag, för jag har aldrig varit det minsta tänd på Herpepsi, hur trevlig han än är). Ur furusoffan mittemot slänger Änglamark åt mig en skämtsam kommentar: Kan du aldrig bara slöspåna om nåt, måste du alltid kasta dig direkt in i skedet där man hårdplanerar och käbblar om organisering och logistik? och jag känner mig träffad och lite road av att han har sett den egenskapen hos mig, och jag svarar karaktärskonsekvent Ja, det måste jag! Man måste ju planera ordentligt! men nu är hjärnan helt upptagen av hur jag ska kunna komma i enrum med Herpepsi

och hur det hela kunde ha slutat om inte väckarmobilen ringt vet man aldrig; däremot vet jag var blicksuget och suktet kommer ifrån för det fanns med i filmen Maken och jag såg igår innan vi gick och la oss (The Kids Are All Right, den var bra, se den). Troligen kommer de stabbiga benen därifrån också. Men även om det kan vara kul att leta pusselbitar på det sättet är ju det intressanta hur mitt sovande jag har fogat samman dem. Den här drömmen lär dröja sig kvar ett bra tag. (Typ för evigt, i cyberrymden.)

2010-11-14

vad har han i sin fez

(Uppdaterad mot slutet)

Förutom när barna fyller år är bemärkelsedagar inget vi lägger jättemycket krut på här i huset. I höst har Maken dock uppvisat ett högst okarakteristiskt beteende genom att upprepade gånger (och nu menar jag inte två–tre gånger, utan fjorton–sjutton) erinra om att fars dag nalkas. Ännu i bloggande stund har jag inte blivit klok på hur hög halt av allvar det ligger i påminnelserna, men i sken av hans generella inställning till onödighetsfirande har jag valt att tolka dem som i huvudsak humoristiska. Därför har han inte blivit uppvaktad med mer än fyra rutor polkagrissmakande mjölkchoklad (än så länge i alla fall). Däremot

har han blivit väckt av en fnittrande fru framför DuTub, men ändå ställt sig och lagat en ljuvlig lökpaj åt sagda fru när hon utsvulten kom hem efter förmiddans ridpass (har jag nämnt att Maken är vansinnigt bra i köket?).

Att fira saker och brodera pärlbård på tillvaron har jag inget emot, särskilt inte om det uppskattas av nån (barna). Att göra det på anbefallda tidpunkter känns däremot mest stressfyllt och krystat. Hur många gånger har jag sagt till döttrarna att Nu sätter vi oss och ritar nåt fint till den eller den med anledning av det eller det? Lika många gånger som de svarat med noll entusiasm. Hur många gånger har de spontant ritat eller pysslat nånting till olika personer som de gillar? Otaliga – och alltid oombedda. Och man blir ju lika glad de dagarna som på fars eller mors dag eller nån dag man råkar ha namnsdag på!

Jag försöker göra saker som Maken kan bli glad åt, men min ambition är snarare att hålla en jämn nivå istället för att göra punktinsatser. Visst får han blommor av mig ibland (och vice versa), men vi brukar båda välja dagar då ingen särskild anledning är utannonserad och det är desto roligare att bli överraskad. Och en och annan slips blir det också, fast de slipsarna är bildliga och i form av kalsonger av ett särskilt märke: det är det enda i klädväg jag köper åt Maken, men där har jag i gengäld desto starkare åsikter.

(Med farsdagsfacit i hand kunde Maken till slut plussa ihop en välbehövd sovstund, en rent vanskligt kladdig kokoskladdkaka och ett kärleksfullt servettkonstverk av äldsta dotterns hand, en addition vars summa visst blev en rätt förnöjd sinnesstämning. Detta känner jag mig tvungen att rapportera eftersom en massa av mina k. läsare förmodligen tyckte lite synd om karln som inte fick nån slips igår.)

Si, nu blev här en väldans massa ord som förevändning för att presentera det jag fnittrade åt imorse: En coverversion på "I bröllopsgården" ur Södermans Bondbröllop. Den framfördes med bravur av fyra av körens herrar på festen igår kväll, men som det framträdandet dessvärre inte ligger uppe till allmänt avnjutande får mina k. läsare nöja sig med After Shaves, som också det är mycket roligt.

2010-11-12

say after me

De k. läsare som orkade igenom hela gårdagens post härstädes tänkte kanske värst vilken räkmackevardag en översättare har, då – ledigt när det passar, inte många strån i kors. Så är det förstås inte för det mesta: mitt höstlov föregicks av en stresstopp som sträckte sig långt över det vanliga, med både ett jättebesvärligt spel och en jättebesvärlig bok som skulle in vid november månads ingång*. Jag drömde frustrerade mardrömmar om prylar jag inte förmådde hitta eller få med mig när jag forslades runt mellan platser jag inte kände igen och letade efter mänskor som gång på gång försvann, hur noga jag än planerade och hur många kol jag än la på.

I det skönlitterära kollegiet finns en stående ironi** som går ut på att vi översättare springer på vernissager dagarna i ända. Det är förstås ett skämt, fast vi är nog många som unnar oss en dag att andas på precis efter deadline. Jag gör det inte alltid: många gånger ligger ett jättebrådskande och/eller lockande projekt och väntar, och jag har lärt mig att åtminstone påbörja den nya översättningen snabbt. Annars tenderar den att på nåt märkligt sätt bli till en växande tröskel medan jag själv tar smutt efter smutt av krympmedlet i Drick mig!-flaskan. Så idag har jag satt igång med en ganska utmanande debutroman***; det känns bra.

Som illustration till dagens postning vill jag att mina k. läsare ägnar fyra minuter åt den här mycket finurligt gjorda norska filmen. Läs och lyssna på innehållet noga (norskan är tydlig och klar) och håll ut – efter två minuter kommer en vändpunkt som gör det hela värt tiden.

*Givetvis blev det efterbördsjobb även en bit in på höstlovet – vad trodde ni.
**föranlett av ett urbota dumt yttrande ur förläggarmun för några år sen.
***Och efter den väntar en rent gastkramande roman som är skriven ur en Alzheimersjuk persons perspektiv. Kan knappt bärga mig – kanske parallellöversätter.

2010-11-11

varor, trossar och rep

Och rätt vad det är finns ingen hejd på allt som vill ut och lufta sig här. Små saker har slagit sig samman och dunkat pluggen ur en tunna. Små känslor, aningar och förnimmelser har grupperat sig så att mönster och motiv framträtt, ungefär som en vid flagguppvisning under ett nordkoreanskt festspel.

Pjäxorna är antika; jag köpte dem nyss på prylbytardag.

Morronens första glädje var att få fram Julflickans skidutrustning så att hon kunde skida till skolan som hon så gärna ville. Nästa glädje var att ha tid att låta Lillis tramsa runt hemma i sin egen takt före dagis. Det blev bil idag eftersom jag skulle direkt in till DPC sen: hade för många ärenden för att hinna med alla under Julflickans rytmiklektion i eftermiddag; bestämde att ge mig tid idag. Klokt tänkt, för på järnhandeln tog det just tid. Utan att jag hoppade av otålighet en enda gång. Jag var så lugn att jag stålsatte mig och gick och bokade tolvtusenmilaservice (nåt man gärna glömmer, eller intalar sig att man inte hinner). I köpladan beställde jag halvtannat kilogram rimmad svintunga och träffade en hojbekant med en nyadopterad jättefin son, och när jag trädde ut därifrån med mina specerier rådde strålande februariväder, komplett med dagsmeja och allt. Och si, där kom Kapellmästaren likt ett kärleksbarn till tomten och Shiva med allt hår och alla armar vajande och vinkande och omkransade mig med lite av sitt solsken också. Jag trädde på mig skidglasögonen och kryssade genom de moddiga gatorna som förlänade DPC ett klädsamt drag av alpby, men utan mardrömsbranta gränder. Och har man sett – om inte körkortsfotot blev lyckat också! det har väl aldrig tillförne hänt! Kanske för att jag fickparkerade så proffsigt?

Så här snyggt är det idag, fast bilden är
från i vintras.

Sen skulle jag egentligen köpa raggsocksgarn och tanka men var för hungrig vid det laget; jag hinner det lagom i eftermiddag medan Julflickan gör sitt. Att slippa jäkta fick emellertid ett antal fjäll att falla från mina ögon. Jag har nosat på andra variationer av det temat tidigare, men den här insikten var närmast fysisk: ett av de mest frustrerande momenten i tillvaron, och då kanske allra tydligast med barnen, är omställningen mellan olika tempon. Det kände jag plötsligt i hela kroppen. Såhär: jag har aldrig haft svårt att hålla ett högt tempo och få in så mycket som möjligt i schemat. Däremot var det fruktansvärt svårt att sänka det till småbarnens nivå. Det tog mig flera år att begripa vad som kändes så fruktansvärt jobbigt och ytterligare några att hitta ett sätt att byta taktart, ja till och med trivas med den lägre farten. Det som skaver nu är omöjligheten i att kombinera de båda lägena. Jag kan utföra tempoväxlingarna, men riktigt bra blir det inte om det måste ske ofta. Och riktigt dåligt blir det om jag måste försöka förena båda, till exempel genom att ha med ett eller flera barn samtidigt som jag uträttar ärenden.

Med våra jobb är det lyckligtvis sällan som vi måste utsätta oss själva och barna för sånt. Förmodligen skulle vi ha hittat strategier för att klara av tillvaron också med vanliga jobb* – man gör ju det – men jag är glad att vi slipper. Själv lärde jag mig redan i förskoleåldern att gå i rasande fart. Varje morgon hade morsan och jag vansinnigt brått till bilen som stod i p-huset i andra änden av studentbostadsområdet. Vi gick genom nästan hela jätteområdet på den asfalterade inomhusvägen och morsan höll den vuxentakt som var nödvändig för att hon inte skulle komma försent. För mig var det bara att hänga med. De mänskor jag mött som går om mig, eller som ens kan hänga med om jag går snabbt, kan räknas på ena fotens stortå**. Jag lider visserligen inte av att kunna powergå, men jag är glad att mina döttrar inte kan det redan nu. Att de inte är tvungna att lära sig det.


Igår hade Julflickan "gör nytt av gammalt" på
schemat. Hon tryckte ett kinesiskt piktogram
för "glad" på en tunika och …

… broderade pyttesmå pärlor runt halsen. Det blev ursnyggt
och ser proffsigt ut. Har jag inga gamla tröjor som jag kan
pärlbrodera?

*Vad nu det är nu för tiden: alltfler är ju egenföretagare och alltfler, även folk utan egna företag, jobbar hemifrån.
**Eftersom det är en stortå får det plats fler än en. Men inte många fler.

2010-11-10

breaks up the surface

Allra sämst är den kanske inte, men den placerar sig tveklöst bland de fyra sämsta filmer jag nånsin sett: Sex and the City 2. SatC är en underhållande och glamourös serie så länge den håller sig till kläder och handväskor (jag har inte ett sånt förhållande till utseende och attribut själv, vare sig egna eller andras, men ibland är det kul att flukta), men i den här filmen görs tafatta försök till relationsdiskussioner som under närmare två och en halv evighet, förlåt timme, vimsar sig fram med slaka segel, otankad utombordare och marshmallowåror mellan pseudohandlingens manetaktiga grynnor och skär. Regissören har tappat saxen och den smygrasistiska dialogförfattaren från en annan planet har ett okvistat kvastskaft i akterkastellet. Humorn är flåsvulgär, och relationsproblematiken utskåpas ledigt av sjuttitalets pedagogiska barnlitteratur för förskoleåldern (filmens radikalaste replik: Jag älskar min son men det räcker inte att vara mamma. Jag saknar mitt jobb. Oooh. Detta krävdes sprit för att våga säga). Och modet, som var enda skälet att se filmen över huvud taget? Det är en parodi, modell humorlös.

Filmens absolut enda raison d'être är att Carrie och Big framhärdar i sitt beslut att inte skaffa barn, trots att det får en hel kontinent att förfasa sig och klassa dem som suspekta, ja defekta. Men det skulle ha kunnat sägas på två och en halv minut, och sägas bättre av nästan vem som helst. Se inte den här filmen, den är verkligen imbecill ända in i handväskmärgen och ända ut i stilettklackspetsarna. (Varför jag satt kvar? Varför Maken satt kvar? För att vi vet att uppskatta sofflivet. Dessutom var det så skönt framför braskaminen.)

2010-11-09

på denna aktivitet

Oavsett vad den här bloggen har/har haft för funktion/er under sin livstid begrep jag i detta nu att den också är en avledande manöver: som regel bloggar jag ur trängda lägen. Tidigare har det varit livskris; för närvarande tycks det vara pressande arbete som framkallar bloggposter. Efter en jäkttopp som sånär tog knäcken på både Make och Miss börjar andningen kännas normal igen. Och jag har inte den minsta lust att ventilera nånting här.

Detdär ändrar sig, ska ni se. Men just nu, så.