they peck a little extra to resole their shoes

Lika röd som nånsin en tulipanaros blommade den i stenrabatten.

Antibiotikan släppte sitt goda grepp om mig lagom tills det var dags att sätta sig vid ratten och inleda en huvudstadshelg. Lungsiktig och delirisk av trötthet fick jag ändå några fina dagar. På lördagen svimmade jag av trötthet i en soffa på stadbiblioteket där det var pysselstund för barnen. På söndagen däckade jag på barnkalaset, fast då hade jag frågat om lov först. Tack kära älskade värdfolk för att ni är såna som man kan med att göra det hos.

Mor och dotter på kalas.
(Mina skor hittade i butiken som Nina rekommenderade.)

Sen var det kör igår kväll: jag var där med fönsterkitt mellan öronen och glödande nubb runt ögongloberna. (Rösten höll märkligt nog fint.) Bara tre rep – nej två nu! – till konsert och jag tycker inte att nånting sitter som det ska. (Apropå det funderar jag som bäst på en liten anteckning om Rilke – jag talar om det nu för att skapa press på mig själv och inte bara strunta i alltihop. Tjata på mig om det inte händer nåt. Dessutom är det en Lottenbeställd anteckning om dekolletage som ännu inte är effektuerad. Den behöver jag nog också bli lite påtjatad om.)

Och dagens belöning blev mötet med en kär men frånvarande syster i köpladan (var annars) där jag som så ofta handlade efter övningen. Ska vi nu äntligen få oss en blöt tätatät hon och jag?