chalkhills and children anchor my feet

Nyligen läst Konsten att vara Ela. Med bra driv och viss galghumor berättar Johanna Nilsson om den vilsna Elas kamp mot tillvaron och mest av allt mot sig själv. Ständigt konfronterar livet henne med individer som hon inte vill men inte kan låta bli att fästa sig vid, trots att det är så jobbigt att skiljas från, att mista. Den trasiga Ela med livsglädjen som är lika svår att ta kål på som nånsin en Bruce Willis i Die Hard LVIII beskrivs lika inkännande som sakligt och hennes förbehållslösa strävan efter att hjälpa det sexåriga maskrosbarnet som flyttar in hos henne att återförenas med sin mamma är starkt engagerande.

Det är min första reaktion.

Min andra är att förklaringen till Elas oändliga otrygghet inte håller. Inte på långa vägar när. Att föräldrarna skilt sig inte efter mångårigt bråk och gräl, utan ganska tvärt efter efter ett långt stabilt äktenskap, när Ela var tjugo och redan flyttat hemifrån – det skulle resultera i ångest, depression och självmordsförsök? Jag undrar det, jag. Och den söndrade kärnfamiljens lyckliga lilla förening på slutet är nästan pinsam i sin overklighet och kunde gott ha utgått, exempelvis till förmån av fördjupad skildring av Elas nya och jättebräckliga förhållande med Jimmy. Som det nu är blir det rena feelgoodsmörjan i alla trådändar och det rimmar illa med … tja, verkligheten. Bokens interna verklighet.

Helheten är trots allt läsvärd: där Nilsson går varligt förbi det hon beskriver utan att försöka lägga det till rätta, där kommer hon så nära att man tror henne.

En annan bok som också handlar om att bli den man är: Hjälp jag heter Zbigniew av Zbigniew Kuklarz. Med ena handen klappar och med den andra örfilar författaren upp polacker i allmänhet och Sverigepolacker i synnerhet. Det är med frustrerande ambivalent vånda som han försöker hitta nån sorts balans mellan sin kärlek och sitt förakt för det polska, det han inte kan skrapa av sig och egentligen inte heller vill avvara.

Polskheten handlar mycket om skrönor och skrönorna är ludna ungefär som Ulf Lundkvists Assar, om den beskrivningen nu är begriplig, och man skrattar mycket; skratt är bra, det tar udden av allvaret samtidigt som det banar väg för det. Ja, hela det polska Sverigelivet ter sig som en oavbruten megaskröna och att berättarjaget har svårt med balansgången är inte svårt att förstå. Att smälta in utan att göra våld på sig: tillvarons största mysterium. Hur? Hur ska det gå till? Svårt ämne behandlat liksom i förbifarten, utan större åthävor, så att man tror att det här är nånting bagatellartat och skämtsamt.

Det är det inte.

Eller, annorlunda formulerat: oefterhärmlig bok – missa inte den.