from afar

Det är det minsta hotellrum jag bott i nånsin men dagarna i det har varit goda. Det finns knappt plats att ställa bagaget nånstans fast i sängen ligger man sällsamt skönt. Jag skulle ha velat stanna här evinnerligen men måste ju lämna det nu: en sista blick in i det, sen släpper jag dörren. Den smäller igen, hårt som bara hotelldörrar gör.

Försöker använda de sista timmarna på egen hand till nånting ovettigt: snart ska jag hem och vara så vettig så vettig igen. Inget i butikerna lockar och benen fötterna klack klack klackar med en bara skenbar målmedvetenhet förbi Konserthuset Hötorgshallen Gallerian. Nej, jag skaffade det jag skulle igår, jag vill inte konsumera mer. Men nånting ovettigt? På väg förbi Kungsan där nåt coverband spelar tråkfunk sen säkert tio i förmiddags finns en TGIF med faktiskt oemotståndliga utesoffor inredda med dynor och stora feta kuddar. Några sitter och dricker där. Det är ovettigt. Men för att vara riktigt njutbart ovettig måste jag ha cigg. Jag går och köper, går tillbaka, parkerar i en av sofforna som vore den min egen. Tänder en tagg. Beställer en grogg, en staaadig men snygg. Kopplar in mig i mobilen och väljer musik: Jason Falkners Bliss Descending. Alla låtarna i ostörd sekvens. Jason Jason Jason: ända sen jag hörde öppningsriffet i I Live den 21 oktober 1996 har jag varit såld packad stämplad märkt: din.

Vodkan den pålitliga fördelar sig i systemet och ger mig både lätthet och tyngd. Med den och med cigarrettröken försöker jag fylla ett tomrum. I Kungsan har gårdagens skyar av rosa körsbärsträd redan tunnats ur, blivit mer lövgröna än blomskira. Några kronblad faller fåfängt på bordet där mina Camel och min vodka lime står; de stör den rena svarta ytan med sin skyddslösa icke-rätvinklighet. Vänta bara: vinden sveper bort dem, strax städar vinden bort dem, ja där blåstes ett bort. Ett kvar nu bara men inte länge till. Högt där uppe glider ett flygplan ut ur himlens blå klarhet in i molnens skal och försvinner. Och det sista mjuka kronbladet städas bort.