har försökt med snask men jag blir tjock som en gris

Eftersom jag trots lång penicillinkur aldrig blir frisk och eftersom primärvården icke-fungerar som den gör, for jag igår till en inte alltför avlägsen småstad för att luncha med min gode vän Doktor Bing, som förutom den indiska maten också hade utlovat en dunderkur som skulle bota mig från allting.

I mitt stilla sinne undrande om detta möjligen kunde innebära nödslakt anlände jag till lunchstället och den kanske sista måltiden. Salladsbuffén var delikat, fräsch och piffig utöver det vanliga. Varmrätten var ypperlig, skyhögt över vanlig-jämra-lunch-standard. Kaffet var svart och gott. "Ingenting till", sa Doktor Bing, "om jag inte får avec." Själv fick jag till koffeinet ett recept på en ny antibiotikakur, lite tuffare än den nyss genomgångna. Slakteribilen som stått på tomgång utanför for därifrån. "Du kan få ett recept av mig också", sa jag. "På chokladkaka." Doktor Bing såg oförstående ut. Han tycks ha samma inställning till begreppet recept som de gudfruktiga Åstolborna som, när nån benämnt kanvashytten på sin båt kapell, har hörts rya: Här på ön finns det bara ett kapell!

Att luncha med Doktor Bing är alltid upplyftande. Han brukar undfägna med fallbeskrivningar från sitt yrkesliv, och eftersom han är ortopedkirurg specialiserad på barn blir man extra glad av att få höra det han berättar. Det börjar förstås alltid med att han redogör för ett eller annat litet barns bekymmer. Ofta har den lilla patienten varit flera vändor till primärvården innan h*n kommer till specialist. Ofta har en diagnos ställts, en som till synes måste vara den rätta. Ungefär här i berättelsen säger Doktor Bing:

"Vänta lite nu. Det är nåt som inte stämmer."

Varpå han gräver på nätet och i sitt kardborrminne och till slut får fram en helt annan, inte sällan extremt ovanlig, diagnos. Som förstås visar sig vara den korrekta. Nu i julas hade han stött på ett fall av nånting som bara finns beskrivet ett dussin gånger tidigare – i hela världen. Jag har länge tyckt att en timmes samvaro med honom är som att se ett avsnitt av House, och igår sa han faktiskt att en mycket lättad småbarnsmamma hade kallat honom doktor House. "Det är ju det jag säger", sa jag. "Du är helt otrolig som kommer på en massa som alla andra missar." Men Doktor Bing sa att detektivarbetet är det som är det roliga med att vara läkare, och det kan man ju förstå.

Det som stämmer till djupast eftertanke är emellertid hur envis man måste vara som förälder om ens barn drabbas av nåt som läkare efter läkare påstår är "ingenting, det går över av sig självt". Man måste slåss för sin unge och inte ge sig förrän man får komma till nån av de doktor House som trots allt finns här och var. Och man måste vara påläst själv. Inte acceptera en diagnos om den inte verkar stämma med barnets tillstånd. Ligga på som en jack russellterrier tills man får träffa en läkare som är kunnig och intresserad nog att tänka lateralt.

Och här är receptet som inte intresserade Doktor Bing:

Favoritkakan

Kavla ut 250 g mandelmassa mellan plastfolie så den täcker botten på en form med löstagbar kant, ca 21 cm i diameter. Tryck fast i botten (inte upp på kanterna). Smält 125 g smör på svag värme, tillsätt 3 dl vispgrädde när smöret är nästan smält. Låt koka upp, ta av kastrullen. Bryt ner 250 g mörk och 250 g ljus blockchoklad, låt smälta och rör om till jämn smet. Tillsätt 2 msk rom, cointreau eller annan god sprit. Häll över mandelmassebottnen och kyl minst 4 timmar före servering.