Vårt vårgolv har blåa prickar

Så här ser de ut på riktigt nära håll. Hela vår lilla skog
är full. Mattan av ljusbrunt eklövsfras är underbart
mönstrad av tusentals blåsippor.

Läsning av tunna lokalblaskan vid frukostbordet.

"'På julkryss med Hjalmar'", läser maken. Jag himlar med ögonen. Han fortsätter:
"'Konstant medvind under 154 föreställningar'."
"Hundrafemtifyratusen måste det väl vara", säger jag. "Den där julrevyn spelas ju året om. Vartenda år. Undrar om Peter Flack aldrig tröttnar på Hjalmar."
"Peter Flack? Det står ingenstans i den här annonsen att han är med. Det är Hjalmar ju. Han har väl helt sonika tagit över Flack och kör sitt eget rejs."
"Sin egen revy menar du. Men vet du vad som är allra konstigast? Det är att jag inte har sett nån av alla dessa miljoner Hjalmarföreställningar. Icke en enda."
"Men då så! Då är det bara dig dom väntar på. Dom kommer att spela och spela och spela tills du ser en föreställning. En förbannelse vilar över dom. Dom kan inte sluta."
Jag begrundar detta.
"I så fall blir min insats för att hålla arbetslösheten nere att aldrig gå och se Hjalmar så länge jag lever. Tänk på alla ljud- och ljustekniker som hålls sysselsatta! kassa- och kioskpersonal! vaktmästare, råddare och humpare! och allt vad det kan vara! Vad ofantligt samhällsnyttig jag plötsligt känner mig!"

Här några exemplar av den rosa variant som vi
också har. Är den sällsynt?

Förutom att känna sig sådär alldeles väldigt samhällsnyttig går Miss Gillette omkring och känner sig ganska frånvarande. Ointressant, rentav, ur bloggsynpunkt. När hon drog igång den här bloggen var det med den uttalade föresatsen att den inte skulle handla så mycket om barna. Men det har den gjort på sistone. Barn och blommor. Inga obegripliga ordmassor med ett mörkt och gåtfullt driv och en massa insprängda poptextsnuttar som bara för den riktigt initierade möjligen ger nån som helst ledtråd till Miss Gillettes inre. Inga humoristiska krumsprång (fast de har kanske inte varit så himla många ändå). Inget spännande inget kul

Ätbart I: Vitlöken är så här stor.

och varför det har blivit så finns det förstås flera olika delförklaringar till. Tillvaron är lugnare, till exempel. Jag har överlevt den karaburan jag råkade in i: eller råkade och råkade: jag var tvungen att utsätta mig för den eftersom jag visste att jag måste genom Taklamakan. Jag ville det och måste det därför. Men jeepen, den fick jag lämna därute

Ätbart II: Och här växer det … ollon, eller?
(Nej nej, dumsnut! Det är ju rabarber!)

kameler är det som gäller i sandstormar, kamelerna har en nedärvd vetskap om hur man klarar sandstormarna; människorna bryr de sig inte om men människorna kan ta skydd intill kamelernas kroppar och kanske, kanske leva en tid till på jorden när stormen så småningom dragit förbi. Blästrade, givetvis, in till kött och ben på vissa ställen, men vid liv. Eftertänksammare än förut. Förtänksammare också kanske. Eller kanske bara beslutsammare om att odla sin trädgård.

Hur som helst, mina k. läsare och mina älskade döttrar, har den här bloggen fått annan karaktär än den hade från början, och i mitten. Och det är bra, om än inte lika intressant.

Utan tussilago ingen vår.