A great day for freedom

Det var min födelsedag. Jag jobbade som vanligt på restaurangen där jag var föreståndare för lunchserveringen. Dessutom jobbade jag på kvällar och helger på de olika arrangemang som förekom. Samtidigt hade jag klivit över tröskeln som översättare och jobbade nästan fulltid med det också. Och så blev det alltså den där dan på året och jag sa inget till nån eftersom jag redan då inte tyckte det var nåt att orda om; men när vi höll på att städa efter lunchen kom min finaste snällaste kollega och sa grattis

och allting brast för mig då, allt splittrades och skärvorna var så vassa så fruktansvärt vassa och jag grät, jag kunde inte sluta gråta på ett dygn, eller gråt var det nog inte, mer som om nånting som måste vara helt och hålla mig uppe och igång skar sig sönder och samman på tillvarosplittret omkring mig och blödde förblödde genom ögonen på mig

och hela tiden spelade jag Pink Floyds Division Bell. Jag hade skaffat den lite tidigare och eftersom den är fulländat snygg hade jag pluggat den ett tag; jag hade inte tänkt på det tidigare men nu, den här trasiga födelsedan, märkte jag att det var den i särklass mest deprimerade skiva jag nånsin hört: det är väl ingen vågad gissning att säga att den bidrog till mitt fall ner i avgrunden. Det är en stämning en känsla som genomsyrar den plattan: den andas nej vrålar nej suckar en helt färglös uppgivenhet And even though you needed me en resignation som inte innebär nån frid eller försoning It was clear that I could not do a thing for you bara underkastelse och sorg över hur allting har blivit; och det som vrider tårarna blodet orken ur ens inre är att det inte sker under hot om outhärdligt våld Now life devalues day by day nej man lägger sig frivilligt eftersom man vet nu att inget annat finns att göra As friends and neighbours turn away eftersom erfarenheten äntligen lärt en det: allt motstånd är lönlöst, och inte bara motstånd: all kamp allt engagemang all iver det finns inget ingenting inte nånting som kan påverka. All skit man gjort som hänt som inträffat And there's a change that är skedd cementerad oåterkallelig even with regret och det hjälper inte ens att gråta cannot be undone

den här musiken är skapad inte av några arga rebelliska spretiga ynglingar med drömmar och visioner vilja och jävlaranamma, som aldrig ger upp som sparkar ur underläge för att de tror att de fortfarande kan åstadkomma nånting. Den är gjord av människor gamla nog att ha lagt ifrån sig alla sina illusioner, intill sista lilla önskning. De vet att de kan spela in världhistoriens mest perfekta platta You can have anything you want och att de kan dra miljoner åskådare till sina arenakonserter You can drift, you can dream, even walk on water men också att det inte hjälper ett skit, inte mot nåt och inte för nåt. Anything you want Så här vackert kan livet låta, säger de, You can own everything you see men det förändrar inte innehållet. Sell your soul for complete control Det förändrar ingenting. Is that really what you need

Division Bell är en av de plattor till vilken mitt förhållande är en balansgång. Jag klarar inte att lyssna på den särskilt ofta. Ibland måste jag fast jag egentligen inte orkar. Just nu är det ett antal omständigheter som samverkar och tvingar mig att spela den. Vissa av de omständigheterna är jag medveten om. Andra kan jag gissa mig till. Ytterligare några kan jag inte ens ana, fast de säkerligen finns där. På väg hem från dagislämningen, efter en morgon som hade flutit helt smärtfritt och fint med de små döttrarna på gott humör, rämnade det inom mig på ett sätt som jag kände igen. Jag sögs fjorton år tillbaka i tiden och var redan på väg att falla isär när jag klev in genom dörren.

Kloka fina maken gav mig svängrum efter några få ords förklaring. Han kokade varm choklad åt oss och lät mig spela Division Bell (ingen jättepina kanske: det är som sagt en fenomenal skiva och han har inget särskild relation till den) medan vi drack det mörka söta, och sen erbjöd han sig att tända brasa här vid min arbetsplats. Hans omsorger orkade jag ta emot, och de hjälpte. Nu sitter jag här för mig själv och låter Division Bells regn av splitter singla ner omkring mig tills jag känner mig någorlunda bedövad och beredd att sträva vidare ytterligare en bit i tillvaron.

So I open my door to my enemies
And I ask could we wipe the slate clean
But they tell me to please go and fuck myself
You know you just can't win


Division bell: The bell is used in the local neighbourhood of the Parliament to signal a division is occurring and that members in the Commons or in the House of Lords have eight minutes to get to the appropriate Division Lobby to vote for or against the resolution. (Wikipedia)