giving none away

Fredag! Och solen har dom hängt upp idag igen. Det är snudd på frivolt: hittills har dom verkat tycka att det räcker gott med solsken en dag i sträck. Kanske är det en hyllning till dem som för ovanlighetens skull fyller år i år. (Jag vet bara en: han som trycker sitt nakna underliv mot glasrutan till den bar där Suzanne Reuter sitter så pimpinett i Yrrol.)

Samtal på kvällskvisten igår när jag slank in på makens kontor där han satt och fakturerade. Han:
"Hur mycket har du fakturerat för idag då?"
"Sjuhundra spänn. Exklusive. Du då?"
"Hundrafemtitusen. Exklusive."

Har jag nämnt tidigare att tekniska översättare tjänar bättre än skönlitterära?

Men idag skiner solen, och kanske gör den det litegrann för att jag har fått skicka en lite större faktura själv. Den landade på sextioettusen vilket en del kanske tycker låter mycket; man ska då besinna att de pengarna (i det här fallet) ska räcka tre månader – och att fyrtifemtusen tillfaller skatteverket i tre delbetalningar under samma period. Men sextontusen får jag ju kvar att leva på i ett kvartal.

Har jag nämnt tidigare att det är fint att vara gift med en teknisk översättare?

Skönlitterära översättare måste det vara nånting särskilt med. Ofattbart och vredesframkallande många förlag betraktar oss nämligen som en företeelse man absolut inte behöver ta på allvar – åtminstone när det gäller att betala ut arvodena. Visst finns det förlag som sköter sig exemplariskt, och många förläggare månar om sina frilansar och är tillmötesgående om man exempelvis ber om förskott för att lösa nån akut nödsituation. Alla är inte skurkar, det vill jag bestämt understryka. Men alldeles för många verkar ha den inställningen att en faktura från en översättare, den är det inte så bråttom med minsann.

Det är oerhört förolämpande, och det är oerhört svårt att förstå varför den ena yrkesskickliga företagaren (översättaren) ska behandlas annorlunda än den andra yrkesskickliga företagaren (exempelvis målaren eller plåtslagaren). Ett förlag som jag har jobbat för i femton år har aldrig nånsin lyckats få in mitt arvode på kontot till förfallodan. Icke en enda gång. Närmsta de kommit är att betala ut samma dag, men sen tar det ju ett antal dar innan pengarna blir disponibla för mig. Frågar man efter sina pengar möts man av besynnerliga argument som brukar handla om våra rutiner eller bestämda utbetalningsdagar. Eller kanske Men titta här, i den högen låg den ju! Härförleden gick det bra lång tid efter förfallodag, det var jul- och nyårs- och trettondagshelger och redaktörer fanns inte på plats, men en månad försent skickade jag ett mejl där jag hövligt efterlyste det saknade arvodet. Senare samma dag gick pengarna in på kontot varpå jag mejlade redaktören igen och berömde h*n för h*ns flinka trollspö. Fick svaret:

Vad bra! Fast jag tar inte åt mig äran, var väldigt sen med kontering och attestering...

Inget taskigt samvete för det, uppenbarligen. Jag härsknade till:

Du tar lika lätt på att betala hyra och hantverkare och teleräkning och
sånt också? Eller du tror att inte översättare har sånt att tänka på?

Jag trodde min faktura hade fastnat nånstans på ekonomin, det har hänt
vid ett tjugotal* tillfällen tidigare, men det här...

Och jag räknar med att du har förståelse för min irritation över detta.

Redaktören försvarade sig:

Jag sitter ju inte här och tjuvhåller på några konteringar precis. Vi konterar digitalt och det ska fungera så bra så bra. Men inte än.

Nej, tjuvhålla och vara väldigt sen är förstås inte samma sak. Sen inte ett ord till om saken. Hur mycket hade det kostat med en ursäkt? Åtminstone? Men att bli negligerad anses uppenbart vara nåt som min yrkeskår ska räkna med.

Kort tid efter denna mejlväxling kom brev där samma redaktör meddelade vilken deadline som gällde för införande av språkgranskarens ändringar i min översättning och att jag skulle flagga för om jag av nån anledning inte hann före utsatt datum. Jag slets mellan en vild lust att bara låta uppgiften ligga nån månad extra eller så och sen lakoniskt konstatera att jag varit väldigt slö med införandet av rättningarna. Misstänkte dock att den ironin inte skulle ta skruv, utan mest ge mig taskigt rykte. Skickade snällt in ändrat manus, dock inte en dag tidigare än deadline. (Exempel på civil olydnad som inte är värd namnet.)

Mina k. läsare tycker kanske inte att det här låter som nåt att oja sig för, men då kan jag tala om att situationen är sån att jag ibland kommer på mig med att tänka Men de betalar ju ut pengarna i alla fall. Som om man skulle vara tacksam för det! För det förekommer så mycket tjuvgrepp och rackarknep från vissa förläggares sida att jag inte ska trötta er med en alltför omfångsrik katalog. De kan ifrågasätta ens omfångsberäkning, de kan få för sig att neka en semesterersättning, de kan anse att omfattande redigering av olika slag inte ska arvoderas extra, de kan mena att registerskrivande ska arvoderas som löptextöversättning och jag vet inte allt. Själv jämför jag med de hantverkare som springer här titt som oftast och som är ytterst noga med att nämna vad allting kostar. Ska vi plocka bort skräpet som vi slänger ner gör vi det till timarvode. Ska vi "bara" dra i de där skruvarna också kostar det extra. Ska vi vattna den nyplanterade häckan också tar vi si-och-så för det. Så funkar det ju för alla jävla yrkeskategorier på marknaden. Utom för översättare, som förväntas utföra en väldig massa diverseuppgifter inom ramarna för själva översättningens kostnad.

Än en gång: det finns en hel del schyssta och helt reko förlag, såna som det verkligen enbart är trevligt och tacksamt att jobba för. Det hoppas jag Svensk Bokhandel tar med om de citerar mig igen, annars framstår jag snart som Sveriges generalöversättarkverulant och får sadla om till mc-bud eller spritskransbagare.

*Ett tjugotal var en underdrift, då. Fyrtio är förmodligen närmare sanningen. Herregud, hur många böcker har jag översatt egentligen? Det här är ju bara ett förlag.

... och var har ni er?

En inspektionsrond på ägorna – bättre så, Nilsson? – idag gav följande resultat:

Blåsippor vid österväggen. En ensam krigare på andra sidan av huset.

Droppe med droppar.

Blåtry. Ny för oss sen i somras, så jag vet inte om den tillhör
trädgårdens vårpigga. Men nog känns det här gaaanska tidigt?

Och den gamla julrosen känns ju nästan banal att visa så här års.

the girl with kaleidoscope eyes

Saker som händer:

Vi har blivit påtvingade en soptunna av kommunen. Hittills har vi haft dispens som låtit oss dela soptunna med grannen. Den gavs när de var tre i familjen och min morfar, som fick dispensen, bodde ensam. Fyra pers är max på en soptunna. Nu har vi varit åtta stycken i ett och ett halvt år och ändå blir tunnan inte helt full. Nån nitisk individ har nu uppdagat detta hårresande missförhållande och upphävt dispensen.

Ena stupröret från balkongen lossnade igår. Julflickan fick det i handen när hon klättrade på trappan och fattade nytt grepp för att klättra vidare. Vi suckar djupt. Räkningen för uthustaket nådde nästan åttilakansstrecket bara den. Tur vi har trevliga plåtisar.

Igår satt maken och jag och såg musikalfilmen Across the Universe. Se den! Det är ju det jag vet: att man kan använda popmusik som kalejdoskop att se tillvaron genom. Otroligt snyggt är det dessutom och med några dansnummer som måste bli klassiker om det finns nån som helst rättvisa här i världen.

Saker som inte händer:

Folk kommenterar min mycket lästa text om skönlitterära översättares arvoden. Jag har sannolika skäl att tro att en stor del av alla extraläsarna kommer från kollegiet, och då skulle man kanske kunna tro att en sån text skulle väcka om inte debatt eller ens diskussion, så åtminstone nån sorts reaktion. Men nej. Hur skulle ni, k. läsare, tolka tystnaden i det här fallet?* Som "hälsan tiger still", eller som att kollegerna tycker att jag är fullkomligt rudis och borde uteslutas ur Författarförbundet som kan sätta mig och skriva såna dumheter? Tja, ni.

*"Låter du lite bitter?" sa maken när han läste det här, för det tyckte han uppenbarligen. Men det är faktiskt inte meningen. Jag har bara spärrat upp ögonen.

and I see a star

Apropå kommentaren från balance till förra anteckningen:

Bättre blir man hela tiden. Till slut tycker man att man är så bra att man kallar sig för diva. Då är det genast – och rätteligen så – något som skjuter ner den zeppelinaren så att den landar med ett brak där den hör hemma och där den sen blir liggande och begrundar det faktum som den hade försökt förtränga: att den inte är nåt flygplan. Nej: för den har inga vingar. Det var nåt den egentligen vetat hela tiden att man måste ha för att uppfylla kriteriet för ett flygplan, men som den blundat för så hårt den bara orkat. Och då går det som det går.

Reflekterad UV-strålning

Vilken dag: en fredag som faktiskt har haft ett tydligt driv. Jag har varit på sista varvet av den översättning som snart ska lämnas och kom idag in på upploppsrakan och knippetiknoppade på så fingrarna trodde sig subliminalt dresserade av norra Europas främsta dansmusdomptör. Jag stupade innan jag nådde målsnöret, dock (= barna hämtades från dagis: det är den vanliga refrängen som ni hör, nu och ännu några år framöver) men jag är fortfarande vig i tänket och fingerlederna och tuggar på bettet för att få göra råöversättningen klar i helgen. Om maken vill och vädret håller kan jag kanske få min vilja fram …

Nästa vecka ska råöversättningen läsas (av mig själv) och putsas. Lösningar på kvarlämnade glosor och uttryck ska snokas fram, och som alltid när jag går in i den fasen tänder jag offereldar och håller blot för att tacka cybernetikens gudar. Eftersom jag har översatt i nitton år minns jag hur det var innan dessa nätets nätverk fanns: hur man kunde få ägna en och en halv dag åt att skaka fram rätt svensk översättning på ett enda jäkla litet ord, och hur listorna över svårigheter ledigt kunde uppgå till fyrahundra. Lös den ekvationen före deadline, den som kan.

Numera blir det inga såna mammutlistor: med hjälp av sunt förnuft, allmänbildning och fingertoppskänsla kan man googla sig fram till det mesta, och resten frågar man sina fjärran och kära: listvänner och -bekanta. Visst händer det att man får en rest på enstaka ord som måste ägnas de där dagarna, men som regel stannar det på en överblickbar nivå. Nej, jag vet inte hur sjutton jag bar mig åt förr om åren.

Idag kom ett uppdragsförslag i tryckt form och igår ett i digital; igår enades jag också med en ny uppdragsgivare om villkoren i det kontrakt som vi alltså kommer att teckna nu. Sånt är givetvis stärkande för allt möjligt här i livet och har bidragit till att jag fick en springande start på dan.

Sen, med nån av döttrarna i knät, fick jag otippat se på en av listorna att Miss Gillette är citerad och länkad till i branschorganet Svensk Bokhandel. Möjligen borde jag trä på mig dumstruten för att jag inte håller denna tidskrift, men ha ha, jag har frikort, för mina båda småbarn sänker dess prioritetshöjd med tre miljoner pinnhål ungefär. Jag ska i alla fall gå och beskåda underverket på bibblan imorron: detta medger småbarna eftersom det är lördag och vi då kan åka in till centralorten för att köpa snask och eftersom det finns en schysst lekpark utanför biblioteket med vilken man kan kohandla fram annan vuxenaktivitetstid.

Och som kronan på verket trillade det in ett litet rart facköversättningsjobb också. Det gick direkt till mig utan att passera maken, vilket väl torde kunna tydas som att jag fått ännu en uppdragsgivare. Än så länge tycker jag det är så kul att jobba med den här sortens översättningar att jag faktiskt vill ägna ett stycke fredagskväll åt det: jag satte genast igång med det när det kommit men fick bryta för hopp- och skuttpasset. Sen kom helstekt rödspätta i tysta mumsande barnamunnar, sen kom läsning av hundra gonattböcker, sen kom ost och vin och På spåretfinal, sen kom mer fysträning och ändå är inte orken slut.

Nej: därför är inte orken slut! Tempot är högt: då vill och hinner jag mer. Synd att det kommer en seg helg nu och inte ännu en produktiv vardag. Vuxenpoäng, nån? Är det mycket vuxenpoäng på att gilla vardagar bättre än så kallade lediga dar? Stoppa dem i kommentatorsbåset i så fall.

och jag har en gunga på lägsta grenen

Julflickan använde ett ord imorse som för mig var en neologism:

"Det är bara ljusgrönt på den här pärlplattan som jag har pärlat."

Snyggt, tuttan. Att pärla! Jag köper det rakt av. Självförklarande och elegant. Eller är den nån som har ett verb för att fylla en pärlplatta med pärlor? Om hon har hört det av nån liten kamrat vet jag inte, och jag frågade inte heller: jag absorberades genast av det nya ordet och dess suveränitet i sin nisch.

I en familj finns det också ord som inte behöver uttalas. En scen från makens och min lunchrast: radion pratar om ett skandinaviskt flygbolag som har råkat ut för en massa fel på en viss flygplanstyp. Reportaget är ganska långt och mot slutet nämns det att även andra bolag haft problem med samma sorts plan, bland annat ett australiensiskt. Jag böjer då nacken, stirrar ner i tallriken och börjar gunga av och an. Maken ler lite. Sen säger han:

"Men det stämmer väl inte längre, va?"
"Nä, det var längesen", svarar jag.*

Varpå måltiden fortsätter.

Den minsta, hon sjunger mest, och trots att det kvalar in som tröttsamt föräldraskryt bara måste jag berätta att hon sjunger melodier nu. Hon har halvannan vecka kvar till sjuttonmånadersdan! Är inte det tidigt! Bä bä vita lamm, Här kommer Pippi Långstrump och så Vi har en ask från Majas alfabetsvisor: de är tveklöst igenkännbara även för folk som inte har en massa situationskännedom om Lille George och familjens musikvanor. Man hör kort sagt vad det är hon sjunger.

Verbalt ligger hon lite efter sin storasyster (men vilken unge utom Lille Georges äldste gudbror gör å andra sidan inte det: han sa tandkräm när han var femton månader) men däremot förstår hon nästan allt man säger, och hon visar tecken på att ha örnkoll på en hel del saker. Exempelvis kan hon på förfrågan gå och hämta föremål som hon har burit omkring med och sen lagt ifrån sig. Det klarar Julflickan inte än i denna dag, och hon blir snart fyra och ett halvt.

Jorå. Kommunicera kan man göra på så många sätt.

*"Quantas never crashed" säger ju Rain Man när hans bror försöker tvinga ombord honom på ett flygplan. Tyvärr flög ju inte Quantas på Las Vegas, så det blev Buick Roadmaster istället. Tur det, annars hade filmen blivit alldeles för kort.

one from two, understand?

Joho då, visst fick jag dem: dödsmördarbacillerna från Göteborg. De var tjôtiga och envisa och gjorde mig aldrig sådär golvat sjuk, men hängig och huvudtjock och nästäppt och halsretlig och så in i märgen och själen trött i dryga två veckor. Döréen, som det heter på min barndoms tämligen okända tungomål. Dödsriden. Ja va jämt döréen! Jag var alldeles jättedålig.

Nu har kommandobakterierna gett sig, eller möjligen dragit sig tillbaka till helvetet för att omgruppera, och jag kände att det var hög tid att återerövra förlorad pigghet. Saker måste ställas till rätta. Glädjen måste fås igen. Skrattet, förväntan, hoppet. Och eftersom vägen till mitt psyke går genom kroppen är fysträning grindslanten som får vägbommen att öppnas.

Kotten kastar pinnar

Jag tog en åtta kilometer lång omväg till hämtningen av Lille George och det till takten av (mest) gammalt bomp-klatsch*. Det är värsta drivet! kroppen blodet musklerna fötterna vill dansa kan inte kan inte kan inte låta bli men hjärnan transformerar dansen till marsch och fastän kängorna stampar av mot marken är jag en bit över den, hög på endorfiner endorfinfin och jordad med allt längre steg, jag vet ingen som går lika fort som jag i det tillståndet, jag går om två mellanstadiegrabbar på cykel när jag kommer in bland bebyggelsen; vid det laget är det Steelers Wheel och Stuck in the Middle With You, lite lägre bpm alltså än exempelvis Peter Brown och framförallt Pete Shelley: Telephone Operator idag, den tar jag två gånger och svetten svetten svetten den rinner och ena strumpan har kasat ner under foten men i mitt flow finns inget stopp så jag har känt en fet blåsa skavas fram på hälen, ingen blodblåsa i alla fall ser jag senare, och när jag öppnar dörren och min minsta dotter skiner upp och kastar sig om halsen på mig (hon är verkligen liten, och verkligen glad) är jag bra i huvudet för första gången på ett tag.

Kilometern hem ska vi gå till fots, Lille George och jag. Det är fuktigt i luften men milt och vindstilla och det får ta den tid det tar. Jag har rastat mig: blir inte otålig över bebistempot som så ofta annars. Hon får tulta sina avstickare och klättra på hembygdsgårdens trappa och rycka gult gräs åt hästarna och kasta pinnar i älven så länge det behagar henne. Varför är det inte så här kul jämt? Marscherar jag för sällan? All play and no bomp-klatsch makes Miss Gillette a dull girl. Jomän. Så tror jag bestämt att det är.


Ovanstående bild är en illustration av Too Much Information**: den föreställer Älva (Älven) men är som den k. läsaren ser inte särskilt lik exempelvis Ångermanälven, Nissan eller ens Faxälven. Möjligen kan den påminna en smula om Ätran i dess allra smalaste stunder. Men. Älva heter den likafullt i folkmun och för mig är det så självklart att jag tar för givet att resten av världen också vet det. Så när maken skulle köra hit första gången innehöll min vägbeskrivning bland annat "… och så kör du över Älva …"

Att länsvägen löper över en superkort bro ser man knappt om man inte vet om det, och maken, som ju höll utkik efter ett mäktigt vattendrag, körde fram och åter genom byn flerfaldiga gånger innan han äntligen hittade huset, som ligger inom synhåll från Älva. Nej, man behöver inte förklara allting in i minsta detalj alla gånger. Älva strömmar ju på där under vägen oavsett om man nämner den eller ej.

*Bomp-klatsch var den gängse (= mitt gängs) beteckning på åttitalsdisco. Det är inte så skrattretande som det kanske låter: bomp klatsch är onomatopoetiskt mycket träffande för soundet från den tiden. Maken och jag kallar nollnolltalets dunkadunka för utcha-utcha-utcha vilket rätt väl beskriver hur den musiken generellt låter.
** Känns som om jag upprepar mig, fast det kan också vara så att anekdoten förekommit i nåt annat medium. Ber om överseende med detta.

freda lörda sönda stängt, fan jag trodde dom hade förlängt

Onsdagar är veckans aktivaste dag, har jag läst.

Helgen går naturligtvis bort. Fredagen har många redan tjuvstartat helgen och det är också vanligt att de som jobbar hemifrån gör det just idag. Måndag likaså: det är irriterande svårt att få tag på folk på jobbet en måndag. Tisdagar är lite bättre, fast än har de flesta inte fått upp ångan riktigt. Men sen, sen kommer onsdag och då är det som om svenskarna får en kollektivt undermedveten svetslåga i arslet. Denna dag knogas det på som i en stack med amfetaminknaprande myror och om man passar på att mäta temperaturen i storstädernas kärnor (jag vet inte i hur många av rikets städer som ökningen är mätbar) är den en eller två grader högre där på en onsdag än vid motsvarande tidpunkt nån annan veckodag (det vill säga: det är alltid lite varmare i centrum än i områdena omkring, men på onsdagar är skillnaden störst). Torsdagen är också ganska aktiv; förmodligen rullar det då på av bara farten och av det dåliga samvete man har över hur man maskat och såsat hittills under veckan, och dessutom jobbar man ju bara halvdag eller inte alls imorron så om man vill få nåt gjort …

Att arméns mat är märklig har man väl alltid vetat,
men hur ens den kan ha mage att kalla detta för gulasch är ju obegripligt.

Det här kom jag att tänka på när jag kastade en blick på besöksstatistiken häromdan. Nästan varje vecka uppvisar nämligen onsdagen högst siffra. Det innebär att man egentligen borde lägga mest krut på den blogganteckning man lägger upp sent på tisdagen eller hyfsat tidigt på onsdagen ifall man vill ha många läsare.

Om det stämmer har jag schabblat bort den chansen fullständigt den här veckan. Saker och ting har varit i olag: humöret, orken, husfriden. Dessutom frågar jag mig själv om det inte är att släppa den inställning jag hittills klamrat mig fast vid så envist, nämligen att jag först och främst bloggar för mig själv. Man kan invända att det förmodligen är stärkande för självkänslan & hela det paketet att få större publik, men då hamnar man snart i ett beroende av denna större publik och börjar skriva sånt det verkar som om majoriteten gillar, och i mitt fall är det inte alls så himla säkert att det är samma saker som jag helst vill skriva om, och … ja, ni fattar.

Det här ni, det är grejer! Majonnäsblandad, stark senap. Vilka
knäckemackor det blir! Sno på och köp innan jag hinner handla upp hela lagret!

Apropå det: jag har märkt att det kommer flest kommentarer efter korta och kanske lite skämtsamma anteckningar. Långa drapor om tunga seriösa grejer tycks inte locka särskilt många att uttrycka sina åsikter. (Åtminstone inte här: däremot får jag mest gensvar på dem privat.) Vad har mina k. medbloggörer gjort för rön på det här området? Vad gillar folk att kommentera?

Å-åh John-Henry

I väntan på att jag ska få tid och inspiration samt hitta den tråd som slank ur fingrarna på mig igår afse vill jag visa mina k. läsare ett fniss som var nytt för åtminstone mig:

http://frukostflingan.blogspot.com/2008/02/vinvalet.html

time to leave the capsule if you dare

Tänka sig: idag har jag träffat min faster. Det har jag vetat några dar att jag skulle. Men vad jag inte visste var att jag också skulle träffa min farbror.

På väg dit

Och vad mina k. läsare inte vet är att jag aldrig har träffat min farbror förut, och min faster för första gången som hastigast för sex veckor sen. Eftersom jag i stort sett inte har haft kontakt med min pappa förrän i närmast övermogen ålder har det aldrig funnits några släktingar på hans sida i min tillvaro. Halva min släkt! halva mitt ursprung! har jag nästan inte vetat nånting om.

Inte för att jag har gått omkring och aktivt saknat det. Att blod skulle vara tjockare än vänskapsband är nåt jag aldrig har hållit för sant. Men det var fantastiskt kul att träffa de här bägge idag. (Sen har jag ytterligare två farbröder och en faster [ytterligare en har gått ur tiden] på olika håll i landet, och kusiner kusiner kusiner, varav faktiskt två bosatta på den pöschkans centralorten. Kusinbarn finns det också ett antal.)

Jag blir ivrig och omtumlad och sitter nu här med en rejäl uppmärksamhetshuvudvärk: hela dan har jag varit på helspänn för att iaktta, lyssna, känna in, pejla, förnimma, förstå så mycket som bara är möjligt. Jag tyckte mycket om min faster och min farbror: inte i deras egenskap av släktingar till mig, utan för deras egenskaper som individer – med den bonusen att de också är kodnycklar till mig och mina rötter.

Det finns en enorm berättelse om alla de här människorna – mina människor! de är faktiskt mina också! – en berättelse vars ytliga drag jag har känt till länge. Hur pass långt under den ytan jag vill gå vet jag inte än. Självklart är jag nyfiken (ibland har jag svårt att förstå varför jag inte blivit grävande journalist) men jag vet också att det finns sånt jag kanske egentligen är gladare av att förbli ovetande om. Nå: jag får börja med att smälta dagens intryck. Det känns som om myrsteg är rätt hastighet här.

see, hear, smell, touch, taste

Alla de där hjärtanas dag var det igår: de lyckliga, de lätta, de sorglösa, de ensamma, de tvåsamma, de tresamma, de tveksamma, de gråtande, de brustna, de blödande, de öppna, de svarta, de bräserade, ja precis varteviga hjärtas dag var det, och solen strålade på den och vinden gormade så Nasse blåste omkull.

Lilla utbyggnaden på vårt uthus tillkom när bilarna
inte längre var korta nog att rymmas i garaget.

Plåtisarna avslutade sitt uppdrag och nu dröjer det ett tag innan det står några män på det här taket igen. Oj vad stiligt det blev. Nu kan det malligt mäta sig med puts-och-studs-grannens uthustak. Till och med en sotarstege fick det!

Dessutom blev boden färdig alldeles på riktigt. Maken tycker att han nu inte längre kan hävda sig ha byggt den själv. Jag som inte har nån ära att förlora i saken tycker att bodens flådiga hatt kan vara värd den avsittningen från hantverkstronen. Ända dit hade han ju donat och fixat som om han verkligen aldrig varit IT-insnöad Söderklenis.

Rimfrosten är plötsligt riktigt klädsam.

Boden är en viktig detalj i familjens mytologi. Det är bebisens bod: när det gick upp för hennes havande moder in spe att två småttingfordon – en sulky och en barnvagn – snart skulle måsta kånkas in och ut och stå och belamra det redan trånga teverummet på bottenvåningen påbjöd hon bods byggande å det snaraste. Modern och maken vrakade i uthusutbudet och upptäckte att ingenting dög. Istället letade maken fram en ritning på nätet och byggde med lösvirke. Han sa: "Bebis! Du får inte komma ut förrän boden är klar!" (Maken har en stor tilltro till sin auktoritet över sånt som friggebodar, datorer och havandeskap.)

Hela sommaren mättes och sågades, hamrades och skruvades, gerades och svors det alltmedan magen växte (på modern, inte maken) (nej, faktiskt inte). För varje fullbordad etapp trodde modern att nu var det väl ändå klart, men det var alltid nåt mer som måste mätas och köpas och avvaktas med. Det blev augusti den hetaste sommaren i mannaminne (undantaget sommaren tre år tidigare, då modern också gick och var höggravid) och det blev slutet av augusti och det blev den allra sista dan i månaden och det var nästan lika varmt ändå. Bebisen krafsade på utgången. Modern, som inte tordes tro att den menade allvar, viskade att den måste vänta tills boden var klar, för så hade maken sagt. Småningom höjde hon sig ur insjövattnet som en sävlig späckhuggare och körde hem. I dörröppningen till boden stod maken och skruvade just fast dörrkarmen. Dörren var det sista som måste på plats för en bruksklar bod. Modern pratade en stund med maken. Med jämna mellanrum neg hon. Medan de stod där och språkade försvann sista skruven in i virket och maken provlåste dörren. Sa:

"Kan du inte sluta med det där nigandet? Det är faktiskt jävligt irriterande."
"Jag har värkar", sa modern.

Då blev det fart. På maken. Modern kom på tusen saker som måste göras innan de kunde åka in. Väskan måste packas, till exempel. Dittills hade hon bara packat en korsordstidning. Treåringens hår måste tvättas. Badrummen måste städas. Det var kväll förrän hon ansåg sig nöjd. Då tordes hon nästan tro på att värkarna inte tänkte avstanna. Tidigt dan därpå kom hon ut, Lille George. Hemma stod boden klar och låsbar. Och nu, halvtannat år efteråt, har den krönts av ett lyxtak. På alla bodboende hjärtans dag.


Den dan ja: den avslutades med sista avsnittet av första säsongen om Henrik VIII. Serien har knappt haft styrfart, fast nu fick man i alla fall se vilka snygga ridstövlar Anne Boleyn hade. (Såna vill jag ha.) Vi upptäckte också hur champagne kan bete sig när den är djupfryst slicka en bricka! och hur alldeles om bakfoten champagnevispfolket har fått saker och ting. Man blr prischiiisch liiika beruuuschad av avschlaaagen schmp … schapng … avschlagen bubbeli schom av schånn me bubbel i. Och den svarta sältan med sitt brus bryts het mot rusets pir, och den som drar i sig dofterna från det havets underströmmar kan aldrig bli fri från det mer, och i mörkret helt nära strandkanten ylar en ulv som måste ha förirrat sig från sina skogar.

Jo, det blev en fin hjärta-och-smärta-dag.

with a loveley view

Som alltid efter en blogganteckning av episka mått drabbas jag en sorts ruelse och vill gottgöra mina s. (stackars) läsare genom att nästan inte säga nånting alls. Idag bara: knallblå himmel! Plåtis klar med uthuset, och snart boden också!

Extremt tacksamt att putsa fönster när man verkligen ser resultat.
Hela utsikten förändras ju! Det man trodde var ett
grått hus visade sig vara en björkhage när man putsat rutan!

that do-goody-good bullshit

Tack för alla förslag och tips beträffande mitt lilla besvärlo. Hon är nu tillbaka på jobbet, där fröknarna vid hämtningen idag utbrast i sitt vanliga Menååå vilken glad och lätt unge hon är! Inget gnäll där alltså. Idag har de döpt om henne till Glader. Hemma märks dock fortfarande en viss förhöjning av pockandegraden. Sannolikt är det ett kombinationssymptom på stimulanssuktan, utvecklingssprång och tandsprickning.

Förutom att tömma en av sladdflaskorna med saftglögg har jag idag avslutat och lämnat det facköversättningsuppdrag som jag påbörjade igår. Det rörde sig om en självstudiehandledning för nyanställda i en lyxbilskoncern och var enormt kul.

Nej, jag skojar inte. Jag ironiserar inte ens. För mig som är van att sitta och vrida och vända på vartenda litet ord och att dyka djupt ner i samma ordbad dagligdags i flera månader är det befriande att jobba med en text där man i princip kan säga rätt eller fel om ett ordval. (Liiite svepande beskrivning, det medges. Självklart kräver också facköversättningar lyhördhet och fingertoppskänsla. Men det är ett helt annat språk öronen lyssnar in sig på och helt andra strukturer topparna fingrar på.)

Dessutom, k. läsare, dessutom får man anständigt betalt för den här typen av uppdrag. Uppskattningsvis dubbelt så mycket per timme var det här arbetet värt som när jag håller på med en roman som går fort att översätta. Nu ni – nu nalkas vi ämnet skönlitterära översättararvoden. Jag ska göra mitt bästa för att undvika att gå ner mig i det träsket: en betraktelse bara (om det visar sig att intresse finns kan jag ju återkomma till temat):

Den skönlitterära översättarens karriär är ofta alldeles bakvänd. Ju erfarnare och skickligare man blir, desto mer höglitterära titlar erbjuds man av förlagen. Så långt gott och väl, men generellt är en prestigefylld kultursnobbsbok svårare och kräver längre tid per sida att fullborda: inte bara därför att den språkligt sett är knivigare utan även för att man är medveten om att sannolikheten för att den, och då kanske också översättningen, ska recenseras på någorlunda framträdande plats är större än för en massmarknadsroman.

Ovanstående får inte tolkas som att man som översättare slarvar med texter man tror inte kommer att hamna i rampljuset. Absolut inte! Däremot går misstänkometern för högvarv när man sysslar med de svååårare och djuuupare texterna. Uttryck man normalt inte reagerar vare sig på, för eller mot i vanliga fall får man för sig döljer dubbla, trippla och kvadrupla bottnar. Eller långsökta associationer. Kanske referenser till obskyra sedvänjor från vulkanön Vanuatu. Eller åtminstone en superintern syftning på nåt som hände i författarens barndomshem. Man vänder och vrider och vrider och vänder men blir inte kvitt misstänksamheten; då ger man sig till att skaka och ruska om uttrycket, ställa det på huvudet, longera det på vinkelvolten och ställa det i hörnet i det runda rummet för att försöka plåga ur det dess gäckande hemligheter.

Om ni förstår hur jag menar: man törs kort sagt aldrig tro att nåt enda ord betyder vad det påstår sig betyda, och följaktligen aldrig att man har gjort en bedömning som ligger ens i närheten av passabel.

Därför kan tolkning av och research kring såna texter ta snart sagt oändligt lång tid. Och efter denna böj genom översättarhjärnan är vi faktiskt tillbaka vid tråden: arvoderingen. Jutté ja, arvodet vare ju.

Som erfaren och yrkesskicklig översättare kan man åberopa sin erfarenhet och yrkesskicklighet för att försöka förhandla till sig ett lite högre arvode än uppdragsgivaren initialt erbjuder. Dock finns flera krux att släpa med sig på denna förhandlingens Via Dolorosa. Ett är att man måste vara durkdriven säljare. Ett annat är att man måste ha bra mycket mer is i magen än frimurargubbsen har i sina groggar. Ett tredje är att man ofta förhandlar om en text av en författare man inte tidigare jobbat med och därför egentligen saknar relevant jämförelsematerial. Ytterligare ett är att man kanske ska förhandla med en uppdragsgivare för vilken man inte redan är känd, vilket förstås gör säljsnacket ännu viktigare; eller också möter man en uppdragsgivare som man jobbar så mycket för att det inte går att spela ut det erbjudna uppdraget mot erbjudanden från andra förlag (en drömsituation) därför att man inte har haft tid att ta uppdrag från fler uppdragsgivare.

Är ni med?

Alltnog: För ros skull säger vi att arvodesförhandlingen går som på en räkmacka med mycket majonnäs och bara färska, nyskalade räkor. Översättaren lyckas få förlaget att gå med på 106. Det är 6 mer, säger vi, än uppdragsgivarens utgångsbud. Vad betyder då det? Jo: "106" är antal kronor per tusen tecken (inklusive blanksteg) som översättningen omfattar. Den här jättesvåra romanen är 450 000 tecken lång vilket gör att höjningen från 100 till 106 inbringar svindlande 2 700 spänn mer. Tvåtusensjuhundra. Att slås ut över de fyra till sex månader som översättningen tar – om inte ännu mer, eftersom den ju faktiskt var av osedvanligt besvärlig art. Men okej, vi säger att det tar ett halvår. Det blir fyrahundrafemti spänn mer i månaden. Och kanske, om man har turen att ens roman paras ihop med kritiker som förstår vad översättning innebär, spridda skurar av lovord i pressen. Vilka inte går att växla in mot reda pengar i banken när denna knackar hotfullt på dörren (som den juridiskt sett äger större delen av).

Ta nu som jämförelse en roman i en lång serie på ett förlag som inte åtnjuter så högt anseende bland kultureliten. Vi säger att det är folkliga och rättframma böcker fria från nämnvärda stilistiska krusiduller, obskyra associationer och syntaktisk akrobatik. För de böckerna begär översättaren inte mer än, säg, 94 spänn, men i gengäld kan h*n knoga sig igenom en av dem på två månader. För samma omfång tjänar översättaren 5 400 kronor mindre än på den pretentiösa boken – fast på en tredjedel av tiden. Häpp.

Håller sig översättaren till denna enklare typ av litteratur lär h*n aldrig nånsin bli känd som just översättare utanför förlaget och sin egen bekantskapskrets. Däremot kommer h*n att kunna betala alla sina räkningar utan att behöva ligga sömnlös om nätterna.

Vilka alster som ingår i översättarens meritbukett beror förstås på en hel mängd parametrar, personlighet och kynne inte minst. Själv gillar jag variation: gärna lättuggade uppdrag, för till syvende och sist ser jag det jag gör som ett jobb och inte prestigepoängplockande; men det jag utvecklas mest av är de uppdrag som vid första påseendet känns litegrann för svåra, så att jag tvingas vässa mig, lära mig mer. Därför behöver jag såna också. Och nu har jag alltså så smått börjat varva med facköversättningar, som ska stå för en viss lönsamhet i ruljangsen. Mina barn dom kör Ferrari, och Linda köper pälsar i ett. Ja, ni vet hur det är. Man ska ju leva också, inte bara för varandra.

Polly vill ha kex!

Den här bilden tillägnas min god-goda vän From Way Down South.

"Made in Pollyland" ska det väl vara?

majavi an de bugui an de buididpi

Mycket snart blir jag galen alldeles på riktigt. Lille George, som inte längre förefaller direkt sjuk men som uppenbarligen lider kolossalt av nåt annat, har nu grinat konstant två dar i sträck. Det kvittar vad man gör: inget duger. Hon ropar efter mamma men den ettordsmeningen rymmer så mycket att ingen mänska kan begripa allt, så även i min famn storgråter hon. Hela tiden. Av för och åt allt.

Jag har ett nästan gränslöst tålamod för denna min minsta gris, men nu håller jag på att få spader. Förmodligen får jag försöka se mig som väldigt lyckligt lottad som har så ognälliga barn, men just därför ter sig allt olidligt när nåt av dem för en gångs skull beklagar sig (spin control spin control). Jobbigt är det lik förbannat. Eventuella tips och goda råd mottas med gråtmild tacksamhet.

Men söta är de. Här fångade under en bråkdel av
dagens ungefär tjugotre glada Lille Georgesekunder.

Julflickan, som kan kommunicera sina behov verbalt, är glad och kör en variant på sin roliga historia: "Det var två tomater som skulle gå över vägen och den ena blev överkörd och då sa den andra! kom senap så går vi!" Och skrattkiknar. Jag skrattar jag med, för originalvitsen är ju så trist och meningslös att det tillhör de eviga gåtorna att årskull efter årskull med barn kan skratta åt nånting som så totalt saknar knorr.

Originalvits och originalvits förresten: på engelska är skämtet naturligtvis åtminstone lite skojigt. Även om man inte är så värst road själv förstår man rent intellektuellt att jo, det finns en ordlek här. Catch up/ketchup. Men i översättning? Alltihop faller ju plattare till marken än en chihuahua som just mött en ångvält.

Från mina ögon föll just dessa fjäll när jag var på väg in i nån gammal stenkyrka i nån irländsk stad vars namn undflyr mig men mycket väl skulle kunna vara Ballybrophy. Av okänd anledning tog sig min hjärna för att översätta det gamla menlösa lågstadieskämtet till engelska – och upptäckte att där ju faktiskt fanns en poäng!

Förmodligen har alla haft en sån insiktens stund. K. läsare: när, var och hur kom du på det roliga i ketchupvitsen?

Staan er twee mannen op het dak?

I gårdagens kommentarer var Görel och jag ense om att småbarn blir fogliga och spaka när de har feber. Nu har mina inte feber längre. Däremot håller Lille George troligen på att få tänder: att döma av humöret en tretti–förti stycken. Familjens kvittro har vrålat ursinnigt, ledsen och frustrerad över att inte kunna förklara vad det är som plågar henne. Tandsprickning? Magknip? Den usla vintern? Föräldrarnas enfald? Det är omöjligt att veta.

Nee, er staan drie mannen naast de auto.
In het huis naast het onze staat de buur.

Byggjobbare har hon inte träffat några idag; däremot har Julflickan varit med och pratat med sotaren och muraren som varit här. De har provtryckt och murat om den skorsten som vi ändå inte kommer att använda på flera år. Is de schoorsteen oud? Nee, niet meer. Den hör nämligen till det lilla rum som förr om åren hyrdes ut till nån ungkarl och som barnas mormor senare bodde i om somrarna (hon var tonåring då och ännu inte vare sig morsa eller mormor till nån), men ett dragigt trapphus skiljer det rummet från det större utrymmet, där det istället ska in en ny kamin.

Sa jag förresten att jag köpte boken Ernstologi härförleden? Apropå att genomföra tokprojekt, alltså. Den är fantastisk. Fakta om Teve-Ernst blandas med lika säregna som klämkäcka citat, varav jag skulle kunna återge några bara jag kunde lokalisera den lilla volymen i all bråte här hemma.

the sun in your eyes

"Den lämnar vi till hednamissionen", hette det ofta därhemma när jag var liten. Skämtsamt, förstås, men det gjorde ändå att begreppet secondhand fanns i mitt medvetande ända från början. Vad jag vet handlade vi inte på hednamissionen när jag var barn: det var ju inte trendigt på den tiden, snarare skämsigt.

Sen flyttade jag hemifrån och var lite fattig ett tag. Bäst var att hitta saker alldeles kostnadsfritt i containrar i en blå container fann jag dig och ta hem och piffa upp dem för en försumbar peng eller om du fann mig, vi har grälat om det där men handla på secondhand var också godkänt. Allt var ju billigt då, ingen på Myrorna hade gått antikvitetskurs och det var så man hade dåligt samvete ibland när man gick därifrån med sina fynd. Folk hittade förstaupplagor av Kipling för en spänn och sådär. Sånt finns ju inte på kartan nu längre. Och därmed har secondhandshopping mist sin lockelse för mig. Om jag ska gå och rota bland gamla dammiga grejer ska det inte vara halvbilligt – och absolut inte halvdyrt. Nä, då ska det vara vrakpriser.

Öronlappsmössa helt i kanin, 125 spänn för många år sen.
Dyrt tyckte jag då, men jag har aldrig ägt en varmare mössa
och aldrig behövt frysa om huvudet sen dess.

Ändå gillar jag hednamissionen: nu kan jag nämligen bli av med överskottsmög* den vägen. Jag försöker kuva hamstern inom mig och har kånkat många kassar till olika hjälporganisationer. Ständigt står en gebortpåse beredd att svälja urvuxna barnkläder, dambyxor med en konstig längd som var trendig förra veckan, tröjor jag tröttnat på att se maken i, karamellburkar som är fina men inte min stil, nya temuggar som skulle blivit present åt nån som tydligen inte var värd dem när det kom till kritan. Och så vidare.

Och enstaka fynd gör jag faktiskt än idag. Nyss hittade jag en jättesöt blus med gladgröna prästkragar på. För en tia! Så tycker jag det ska vara.

*Mög betyder i min värld inte skräp. Oftast betyder det grejer i största allmänhet. Här betyder det sånt som jag själv inte vill ha. Ibland är det helt nya saker jag lämnar in.

Staat er een man op dit huis?

Lille George krasslig igår. För första gången sen hon var nyfödd låg hon stilla i säkert fem minuter på skötbordet så att jag för en gångs skull slapp jaga henne med hudkräm blöja pyjamas tandborste. Hon drog en handduk över sig och bara låg där, och när jag sa att vi skulle gå och lägga oss i sängen skakade hon på huvudet. Jo, stora sängen, sa jag, och då invände hon inte.

Nee, er staaten twee mannen op.

Hon vaknade efter sex–sju timmars tung sömn; då bar jag ner henne för att sova natten ut intill henne. Het som en nygräddad semmelbulle var hon och rosslig i halsen. När hon väl somnat om sov hon länge och kom sen knallande uppför trappan, god och glad med en grön boll i handen. Då satt hantverkarna där och käkade sin frukost. Både spännande och lite läskigt var ju det. Byggarna lägger om taket på vårt uthus: ett vansinnesprojekt som maken och jag har gett oss in i på ett sätt som kan förleda en att tro att vi inte är medvetna om att vi inom de närmsta fem åren måste lägga nytt tak på själva boningshuset, revetera fasaden och bygga om balkongen, helrenovera badrummet på övervåningen och, i samband med det, genomföra stambyte på badrumssidan. Men men: han man förglott sig på Ernst så har man. Kan alla mänskor i hans program förvandla sina gamla lador till urtrendiga livsstilsrum så ska väl vi kunna få till ett allrum med fet braskamin på vår uthusvind!

Även Julflickan, som egentligen ville gå till dagis, blev hemma idag. Hon gör inget väsen av sig men än nog sjukare än sin lillasyster, för hon kommer inte ens ur sängen. Det är kanske andra eller tredje gången under hennes fyra och halva år som det inträffar: hon är en välsignat frisk unge, den äldsta. De här bacillerna kommer från Göteborg och jag vill inte ha dem.

Crisis? What crisis?

I konsten betecknar uttrycket negative space (sv: mellanrum) nåt som beskrivs genom att det omkringliggande avbildas. Tomrummet som därmed "framträder" definieras av det det gränsar till, inte av att avbildas i sig självt.

För några år sen översatte jag en roman som heter just Negative Space. Dess berättarjag mister sin bror, en person som stått henne så nära att han tecknat en stor del också av hennes konturer. När han dör uppstår ett gapande tomrum där han förut fanns, och berättarjaget slungas ut i en identitetslöshetens avgrund.

På sistone har jag erinrat mig den romanen. Jag kunde kanske ha gjort det tidigare, men det dröjde innan jag förmådde formulera ens för mig själv vad som hände. När jag till slut lyckades beskrev jag det såhär:

Tänk dig att du ser dig i spegeln, samma som du alltid brukar spegla dig i, på samma plats där den alltid suttit. Du är van att se dig omgiven av vissa föremål: allting innanför ramen utgör en helhet, en trygg tavla som bekräftar vem du är och var du befinner dig.

Men så en dag upptäcker du att det som ringat in dig i den bilden så länge du kan minnas har förändrats. Somligt har bytts ut mot andra, okända ting; annat har bara försvunnit och lämnat ett tomrum efter sig. Den gamla invanda spegelbilden av dig själv är en annan: konturerna av dig flyter ut på ett nytt sätt mellan de obekanta föremålen. Vem föreställer bilden nu?

Har man då inte speglat sig tillräckligt ofta, eller sett noga nog på bilden av sig själv, inte reflekterat över den reflektionen, då kan det bli en chock när man väl gör det: att se, men inte känna igen sig själv.

Den dan jag upptäckte det fick jag panik. Vad jag borde ha gjort var att stå kvar, skärskåda den nya bilden, försöka upptäcka välkända föremål i bakgrunden och identifiera nya. Pröva att foga samman dem så att de harmonierade eller åtminstone kunde samsas. Vrida lite på huvudet för att kolla om kanske en del av de gamla sakerna fanns kvar, fast skymda av de nya; om det i så fall gick att jämka ihop, få plats med båda. Eller om det kanske fanns ytterligare andra saker som kunde plockas in i de små gliporna mellan de nya föremålen. Och jag borde ha bett om hjälp med det.

Istället blev jag hysterisk och rusade sta för att söka efter min gamla spegelbild. Det blev en ganska planlös och närsynt jakt med en hel del destruktiva inslag. Jag letade på fel ställen och på fel sätt men framförallt letade jag av fel skäl. Hade jag sansat mig innan jag satte av i sken skulle jag kanske ha kommit fram till att den nya bilden inte nödvändigtvis var dålig bara för att den var olik den gamla. Tiden står ju inte still: emellanåt möblerar man om i sitt hem. Det händer till och med att man flyttar. Ja: jag avskyr att flytta, fast efter en tid i det nya brukar jag börja trivas och tycka att förändringen är till det bättre. (Och Status Quo har jag ju faktiskt aldrig gillat, se där ännu en fingervisning från popen.)

Fast även om man hänger sin gamla spegel i ett snarlikt inrett rum blir det ju aldrig samma bild som på förra stället. Det borde jag ha varit beredd på redan före flytten. Förhoppningsvis är jag beredd på det om jag nånsin flyttar igen.

lystna anrop varje kväll

Kulturhus numera. Bra det.

Den gångna helgen blev i praktiken fyra dagar lång eftersom jag körde vid lunch på fredan och kom hem först på måndagseftermiddan. Sätta mig vid datorn hann jag inte förrän efter kören, och då var jag för trött, och nu har det gått en hel dag till. När jag öppnade RSS-läsaren hade jag 71 blogganteckningar som låg där och vinglade i en skyhög trave. Nästan förlamad av prioritetsångest velar jag om i vilken ordning jag ska läsa. Skummar sånt som inte känns så viktigt, som Ikea hacker. Sparar sånt jag tror jag kommer att vilja kommentera eller som jag vet är rätt långt. Lyssnar på Adolphson & Falks Bärande våg gång efter gång eftersom jag inte har ro att leta fram nya låtar och eftersom det var många många år sen jag hörde den och hade glömt hur bra den faktiskt är på det där A&F-sättet. Hittar hos Salt nånting vardagsgenialt:

Det måste vara jag som bloggar, inte bloggen som jagar.

Förvisso. Det var med den inställningen jag började blogga, och jag kan inte påstå att jag har frångått den. Men bloggandet har blivit nånting helt annat för mig än vad det var från början. Under den här långa helgen hade jag inte tillgång till Internet (år 2008! Tro det eller ej). Förra anteckningen här gjordes vänligen av maken som tog diktamen i telefon och letade fram en bild ur arkivet på min burk. Att vara borta härifrån så länge känns helt enkelt inte bra. För nåt år sen skulle det inte ha gjort mig särskilt mycket. Annorlunda nu: jag har mitt krypin i bloggosfären och gillar inte att ha det stående tomt och ogästvänligt. Inte kommentera, inte svara på kommentarer jag fått, inte få reda på vad medbloggarna har för sig.

Det är ju så poppis att dissa bloggandet, nästan lika hippt som det var att leka eko till Jonas Gardell när han sa att Staffan Westerberg hade förstört hans liv: ett av de i särklass mest oreflekterat efterapade uttalanden jag kan erinra mig. För en tid sen läste jag en intervju med Carl-Johan Wallgren som tjatigt menade att han var "besviken" på bloggosfären för att den inte blivit det forum för debatt som han hade hoppats.

Men ursäkta mig nu snälla puckade mänskor (det är alltså inte ni, k. läsare). Det där är lika dumt som att säga att folk inte borde få ha telefon om de inte diskuterar samhällsfrågor eller kulturpolitik varje gång de ringer ett samtal. Eller, för att dra saken till sin spets, som att säga att folk som inte ständigt engagerar sig i samhällsnyttiga saker inte har nåt existensberättigande. Vad Carl-Johan Wallgren och hans åsiktsfränder har missat är att bloggosfären inte främst är en debattkanal. Den är en plats där folk existerar digitalt, och den som inte är förtjust i att diskutera skolpolitik eller stadsplanering irl är det rimligen inte heller när h*n träder in i sitt cyberrum.

Missa inte Tilda Lovell i
Stenasalen på Göteborgs konstmuseum

Och hur tänker alla dessa märkliga människor som kläcker ur sig sånt som Blogga? Nej, jag träffar hellre folk personligen? Jaså gör du? Nej vet du vad. Jag, jag är folkskygg och asocial och därför bloggar jag. Det ena utesluter stenhårt det andra. Så fort det sprider sig att man har en blogg blir man omedelbart svartlistad från alla krogar, åtminstone på mindre orter där det är svårare att vara anonym. Ringa? Nej guuudnej, jag träffar hellre folk persooonligen.

Så för att parafrasera Salt mer än ett korn har det faktiskt blivit så att det är jag som jagar bloggen. En dag då jag glömt nyckeln till min lya är en trist dag. Och just nu känns det skönt att ha sparkat av sig skorna och fått lägga upp benen. Hej på er, det var inte igår.

nothing but a lonely girl

Barnas mormors katt löper.

Den är inte gammal, men mormor har sen flera månader blivit varskodd om att den måste kastreras så tidigt som möjligt, det vill säga innan det blir för sent. Detta har mormor med jämna mellanrum ojat sig över, dock utan att vidta nåt som påminner om en åtgärd. När jag och barna kom dit igår sa hon:


"Katten beter sig så konstigt, den jamar som en galning och så sitter den liksom med svansen i vädret. Tror du den är sjuk?"
"Jag tror den löper."
"Löper? Nämen det kan väl inte vara möjligt! En så liten? Voj voj, vad ska jag göra? Ska jag sätta ut den i skogen?"
"Jag tycker du ska kattrera den."
"Men hör så den skriker! Vad ska jag göra? Det är ju synd om den!"
"… kattrera den? …"

Att det är synd om katten har hon förstås rätt i. Jag har inte glömt hur det var att vara sexton, frustrerad och all revved up with no place to go, och jag ser ju hur hormonerna river och sliter i det arma djuret som inget begriper och varken kan ta till sprit knark snus eller sex att stilla klådan med. I synnerhet inte det sista, eftersom hon är en innekatt.

Fast hur katter gör när de parar sig vet jag ju. Så jag lockar till mig den annars så timida kattjejen, fattar ett aningen hårdhänt tag om nacken på den och gnuggar den med andra handen precis vid svansfästet. Skriande av fröjd trycker den rumpan mot golvet och trampar upphetsat med baktassarna. Den vet inte vad den ska göra av sig men den vill inte att jag ska lägga av förgusskull slutante snälla meeer!!!

Det blir en sorts torrjuckande, och möjligen är pubertetskatten inte helt nöjd med det, men som ansvarskännande vuxen tycker jag att det får vara bra så. Mellan sov- och ätsessionerna kommer kattan i alla fall och vrålar efter mer. En vecka varar löppasset, sen blir det tre veckors frid innan eländet börjar igen. Försåvitt barnas mormor inte ordnat med definitivprevention dessförinnan, alltså. Det har hon säkert: jag har hört att det ska bli sju torsdagar i nån av veckorna närmast.