Staan er twee mannen op het dak?

I gårdagens kommentarer var Görel och jag ense om att småbarn blir fogliga och spaka när de har feber. Nu har mina inte feber längre. Däremot håller Lille George troligen på att få tänder: att döma av humöret en tretti–förti stycken. Familjens kvittro har vrålat ursinnigt, ledsen och frustrerad över att inte kunna förklara vad det är som plågar henne. Tandsprickning? Magknip? Den usla vintern? Föräldrarnas enfald? Det är omöjligt att veta.

Nee, er staan drie mannen naast de auto.
In het huis naast het onze staat de buur.

Byggjobbare har hon inte träffat några idag; däremot har Julflickan varit med och pratat med sotaren och muraren som varit här. De har provtryckt och murat om den skorsten som vi ändå inte kommer att använda på flera år. Is de schoorsteen oud? Nee, niet meer. Den hör nämligen till det lilla rum som förr om åren hyrdes ut till nån ungkarl och som barnas mormor senare bodde i om somrarna (hon var tonåring då och ännu inte vare sig morsa eller mormor till nån), men ett dragigt trapphus skiljer det rummet från det större utrymmet, där det istället ska in en ny kamin.

Sa jag förresten att jag köpte boken Ernstologi härförleden? Apropå att genomföra tokprojekt, alltså. Den är fantastisk. Fakta om Teve-Ernst blandas med lika säregna som klämkäcka citat, varav jag skulle kunna återge några bara jag kunde lokalisera den lilla volymen i all bråte här hemma.