nothing but a lonely girl

Barnas mormors katt löper.

Den är inte gammal, men mormor har sen flera månader blivit varskodd om att den måste kastreras så tidigt som möjligt, det vill säga innan det blir för sent. Detta har mormor med jämna mellanrum ojat sig över, dock utan att vidta nåt som påminner om en åtgärd. När jag och barna kom dit igår sa hon:


"Katten beter sig så konstigt, den jamar som en galning och så sitter den liksom med svansen i vädret. Tror du den är sjuk?"
"Jag tror den löper."
"Löper? Nämen det kan väl inte vara möjligt! En så liten? Voj voj, vad ska jag göra? Ska jag sätta ut den i skogen?"
"Jag tycker du ska kattrera den."
"Men hör så den skriker! Vad ska jag göra? Det är ju synd om den!"
"… kattrera den? …"

Att det är synd om katten har hon förstås rätt i. Jag har inte glömt hur det var att vara sexton, frustrerad och all revved up with no place to go, och jag ser ju hur hormonerna river och sliter i det arma djuret som inget begriper och varken kan ta till sprit knark snus eller sex att stilla klådan med. I synnerhet inte det sista, eftersom hon är en innekatt.

Fast hur katter gör när de parar sig vet jag ju. Så jag lockar till mig den annars så timida kattjejen, fattar ett aningen hårdhänt tag om nacken på den och gnuggar den med andra handen precis vid svansfästet. Skriande av fröjd trycker den rumpan mot golvet och trampar upphetsat med baktassarna. Den vet inte vad den ska göra av sig men den vill inte att jag ska lägga av förgusskull slutante snälla meeer!!!

Det blir en sorts torrjuckande, och möjligen är pubertetskatten inte helt nöjd med det, men som ansvarskännande vuxen tycker jag att det får vara bra så. Mellan sov- och ätsessionerna kommer kattan i alla fall och vrålar efter mer. En vecka varar löppasset, sen blir det tre veckors frid innan eländet börjar igen. Försåvitt barnas mormor inte ordnat med definitivprevention dessförinnan, alltså. Det har hon säkert: jag har hört att det ska bli sju torsdagar i nån av veckorna närmast.