time to leave the capsule if you dare

Tänka sig: idag har jag träffat min faster. Det har jag vetat några dar att jag skulle. Men vad jag inte visste var att jag också skulle träffa min farbror.

På väg dit

Och vad mina k. läsare inte vet är att jag aldrig har träffat min farbror förut, och min faster för första gången som hastigast för sex veckor sen. Eftersom jag i stort sett inte har haft kontakt med min pappa förrän i närmast övermogen ålder har det aldrig funnits några släktingar på hans sida i min tillvaro. Halva min släkt! halva mitt ursprung! har jag nästan inte vetat nånting om.

Inte för att jag har gått omkring och aktivt saknat det. Att blod skulle vara tjockare än vänskapsband är nåt jag aldrig har hållit för sant. Men det var fantastiskt kul att träffa de här bägge idag. (Sen har jag ytterligare två farbröder och en faster [ytterligare en har gått ur tiden] på olika håll i landet, och kusiner kusiner kusiner, varav faktiskt två bosatta på den pöschkans centralorten. Kusinbarn finns det också ett antal.)

Jag blir ivrig och omtumlad och sitter nu här med en rejäl uppmärksamhetshuvudvärk: hela dan har jag varit på helspänn för att iaktta, lyssna, känna in, pejla, förnimma, förstå så mycket som bara är möjligt. Jag tyckte mycket om min faster och min farbror: inte i deras egenskap av släktingar till mig, utan för deras egenskaper som individer – med den bonusen att de också är kodnycklar till mig och mina rötter.

Det finns en enorm berättelse om alla de här människorna – mina människor! de är faktiskt mina också! – en berättelse vars ytliga drag jag har känt till länge. Hur pass långt under den ytan jag vill gå vet jag inte än. Självklart är jag nyfiken (ibland har jag svårt att förstå varför jag inte blivit grävande journalist) men jag vet också att det finns sånt jag kanske egentligen är gladare av att förbli ovetande om. Nå: jag får börja med att smälta dagens intryck. Det känns som om myrsteg är rätt hastighet här.