giving none away

Fredag! Och solen har dom hängt upp idag igen. Det är snudd på frivolt: hittills har dom verkat tycka att det räcker gott med solsken en dag i sträck. Kanske är det en hyllning till dem som för ovanlighetens skull fyller år i år. (Jag vet bara en: han som trycker sitt nakna underliv mot glasrutan till den bar där Suzanne Reuter sitter så pimpinett i Yrrol.)

Samtal på kvällskvisten igår när jag slank in på makens kontor där han satt och fakturerade. Han:
"Hur mycket har du fakturerat för idag då?"
"Sjuhundra spänn. Exklusive. Du då?"
"Hundrafemtitusen. Exklusive."

Har jag nämnt tidigare att tekniska översättare tjänar bättre än skönlitterära?

Men idag skiner solen, och kanske gör den det litegrann för att jag har fått skicka en lite större faktura själv. Den landade på sextioettusen vilket en del kanske tycker låter mycket; man ska då besinna att de pengarna (i det här fallet) ska räcka tre månader – och att fyrtifemtusen tillfaller skatteverket i tre delbetalningar under samma period. Men sextontusen får jag ju kvar att leva på i ett kvartal.

Har jag nämnt tidigare att det är fint att vara gift med en teknisk översättare?

Skönlitterära översättare måste det vara nånting särskilt med. Ofattbart och vredesframkallande många förlag betraktar oss nämligen som en företeelse man absolut inte behöver ta på allvar – åtminstone när det gäller att betala ut arvodena. Visst finns det förlag som sköter sig exemplariskt, och många förläggare månar om sina frilansar och är tillmötesgående om man exempelvis ber om förskott för att lösa nån akut nödsituation. Alla är inte skurkar, det vill jag bestämt understryka. Men alldeles för många verkar ha den inställningen att en faktura från en översättare, den är det inte så bråttom med minsann.

Det är oerhört förolämpande, och det är oerhört svårt att förstå varför den ena yrkesskickliga företagaren (översättaren) ska behandlas annorlunda än den andra yrkesskickliga företagaren (exempelvis målaren eller plåtslagaren). Ett förlag som jag har jobbat för i femton år har aldrig nånsin lyckats få in mitt arvode på kontot till förfallodan. Icke en enda gång. Närmsta de kommit är att betala ut samma dag, men sen tar det ju ett antal dar innan pengarna blir disponibla för mig. Frågar man efter sina pengar möts man av besynnerliga argument som brukar handla om våra rutiner eller bestämda utbetalningsdagar. Eller kanske Men titta här, i den högen låg den ju! Härförleden gick det bra lång tid efter förfallodag, det var jul- och nyårs- och trettondagshelger och redaktörer fanns inte på plats, men en månad försent skickade jag ett mejl där jag hövligt efterlyste det saknade arvodet. Senare samma dag gick pengarna in på kontot varpå jag mejlade redaktören igen och berömde h*n för h*ns flinka trollspö. Fick svaret:

Vad bra! Fast jag tar inte åt mig äran, var väldigt sen med kontering och attestering...

Inget taskigt samvete för det, uppenbarligen. Jag härsknade till:

Du tar lika lätt på att betala hyra och hantverkare och teleräkning och
sånt också? Eller du tror att inte översättare har sånt att tänka på?

Jag trodde min faktura hade fastnat nånstans på ekonomin, det har hänt
vid ett tjugotal* tillfällen tidigare, men det här...

Och jag räknar med att du har förståelse för min irritation över detta.

Redaktören försvarade sig:

Jag sitter ju inte här och tjuvhåller på några konteringar precis. Vi konterar digitalt och det ska fungera så bra så bra. Men inte än.

Nej, tjuvhålla och vara väldigt sen är förstås inte samma sak. Sen inte ett ord till om saken. Hur mycket hade det kostat med en ursäkt? Åtminstone? Men att bli negligerad anses uppenbart vara nåt som min yrkeskår ska räkna med.

Kort tid efter denna mejlväxling kom brev där samma redaktör meddelade vilken deadline som gällde för införande av språkgranskarens ändringar i min översättning och att jag skulle flagga för om jag av nån anledning inte hann före utsatt datum. Jag slets mellan en vild lust att bara låta uppgiften ligga nån månad extra eller så och sen lakoniskt konstatera att jag varit väldigt slö med införandet av rättningarna. Misstänkte dock att den ironin inte skulle ta skruv, utan mest ge mig taskigt rykte. Skickade snällt in ändrat manus, dock inte en dag tidigare än deadline. (Exempel på civil olydnad som inte är värd namnet.)

Mina k. läsare tycker kanske inte att det här låter som nåt att oja sig för, men då kan jag tala om att situationen är sån att jag ibland kommer på mig med att tänka Men de betalar ju ut pengarna i alla fall. Som om man skulle vara tacksam för det! För det förekommer så mycket tjuvgrepp och rackarknep från vissa förläggares sida att jag inte ska trötta er med en alltför omfångsrik katalog. De kan ifrågasätta ens omfångsberäkning, de kan få för sig att neka en semesterersättning, de kan anse att omfattande redigering av olika slag inte ska arvoderas extra, de kan mena att registerskrivande ska arvoderas som löptextöversättning och jag vet inte allt. Själv jämför jag med de hantverkare som springer här titt som oftast och som är ytterst noga med att nämna vad allting kostar. Ska vi plocka bort skräpet som vi slänger ner gör vi det till timarvode. Ska vi "bara" dra i de där skruvarna också kostar det extra. Ska vi vattna den nyplanterade häckan också tar vi si-och-så för det. Så funkar det ju för alla jävla yrkeskategorier på marknaden. Utom för översättare, som förväntas utföra en väldig massa diverseuppgifter inom ramarna för själva översättningens kostnad.

Än en gång: det finns en hel del schyssta och helt reko förlag, såna som det verkligen enbart är trevligt och tacksamt att jobba för. Det hoppas jag Svensk Bokhandel tar med om de citerar mig igen, annars framstår jag snart som Sveriges generalöversättarkverulant och får sadla om till mc-bud eller spritskransbagare.

*Ett tjugotal var en underdrift, då. Fyrtio är förmodligen närmare sanningen. Herregud, hur många böcker har jag översatt egentligen? Det här är ju bara ett förlag.