see, hear, smell, touch, taste

Alla de där hjärtanas dag var det igår: de lyckliga, de lätta, de sorglösa, de ensamma, de tvåsamma, de tresamma, de tveksamma, de gråtande, de brustna, de blödande, de öppna, de svarta, de bräserade, ja precis varteviga hjärtas dag var det, och solen strålade på den och vinden gormade så Nasse blåste omkull.

Lilla utbyggnaden på vårt uthus tillkom när bilarna
inte längre var korta nog att rymmas i garaget.

Plåtisarna avslutade sitt uppdrag och nu dröjer det ett tag innan det står några män på det här taket igen. Oj vad stiligt det blev. Nu kan det malligt mäta sig med puts-och-studs-grannens uthustak. Till och med en sotarstege fick det!

Dessutom blev boden färdig alldeles på riktigt. Maken tycker att han nu inte längre kan hävda sig ha byggt den själv. Jag som inte har nån ära att förlora i saken tycker att bodens flådiga hatt kan vara värd den avsittningen från hantverkstronen. Ända dit hade han ju donat och fixat som om han verkligen aldrig varit IT-insnöad Söderklenis.

Rimfrosten är plötsligt riktigt klädsam.

Boden är en viktig detalj i familjens mytologi. Det är bebisens bod: när det gick upp för hennes havande moder in spe att två småttingfordon – en sulky och en barnvagn – snart skulle måsta kånkas in och ut och stå och belamra det redan trånga teverummet på bottenvåningen påbjöd hon bods byggande å det snaraste. Modern och maken vrakade i uthusutbudet och upptäckte att ingenting dög. Istället letade maken fram en ritning på nätet och byggde med lösvirke. Han sa: "Bebis! Du får inte komma ut förrän boden är klar!" (Maken har en stor tilltro till sin auktoritet över sånt som friggebodar, datorer och havandeskap.)

Hela sommaren mättes och sågades, hamrades och skruvades, gerades och svors det alltmedan magen växte (på modern, inte maken) (nej, faktiskt inte). För varje fullbordad etapp trodde modern att nu var det väl ändå klart, men det var alltid nåt mer som måste mätas och köpas och avvaktas med. Det blev augusti den hetaste sommaren i mannaminne (undantaget sommaren tre år tidigare, då modern också gick och var höggravid) och det blev slutet av augusti och det blev den allra sista dan i månaden och det var nästan lika varmt ändå. Bebisen krafsade på utgången. Modern, som inte tordes tro att den menade allvar, viskade att den måste vänta tills boden var klar, för så hade maken sagt. Småningom höjde hon sig ur insjövattnet som en sävlig späckhuggare och körde hem. I dörröppningen till boden stod maken och skruvade just fast dörrkarmen. Dörren var det sista som måste på plats för en bruksklar bod. Modern pratade en stund med maken. Med jämna mellanrum neg hon. Medan de stod där och språkade försvann sista skruven in i virket och maken provlåste dörren. Sa:

"Kan du inte sluta med det där nigandet? Det är faktiskt jävligt irriterande."
"Jag har värkar", sa modern.

Då blev det fart. På maken. Modern kom på tusen saker som måste göras innan de kunde åka in. Väskan måste packas, till exempel. Dittills hade hon bara packat en korsordstidning. Treåringens hår måste tvättas. Badrummen måste städas. Det var kväll förrän hon ansåg sig nöjd. Då tordes hon nästan tro på att värkarna inte tänkte avstanna. Tidigt dan därpå kom hon ut, Lille George. Hemma stod boden klar och låsbar. Och nu, halvtannat år efteråt, har den krönts av ett lyxtak. På alla bodboende hjärtans dag.


Den dan ja: den avslutades med sista avsnittet av första säsongen om Henrik VIII. Serien har knappt haft styrfart, fast nu fick man i alla fall se vilka snygga ridstövlar Anne Boleyn hade. (Såna vill jag ha.) Vi upptäckte också hur champagne kan bete sig när den är djupfryst slicka en bricka! och hur alldeles om bakfoten champagnevispfolket har fått saker och ting. Man blr prischiiisch liiika beruuuschad av avschlaaagen schmp … schapng … avschlagen bubbeli schom av schånn me bubbel i. Och den svarta sältan med sitt brus bryts het mot rusets pir, och den som drar i sig dofterna från det havets underströmmar kan aldrig bli fri från det mer, och i mörkret helt nära strandkanten ylar en ulv som måste ha förirrat sig från sina skogar.

Jo, det blev en fin hjärta-och-smärta-dag.