lystna anrop varje kväll

Kulturhus numera. Bra det.

Den gångna helgen blev i praktiken fyra dagar lång eftersom jag körde vid lunch på fredan och kom hem först på måndagseftermiddan. Sätta mig vid datorn hann jag inte förrän efter kören, och då var jag för trött, och nu har det gått en hel dag till. När jag öppnade RSS-läsaren hade jag 71 blogganteckningar som låg där och vinglade i en skyhög trave. Nästan förlamad av prioritetsångest velar jag om i vilken ordning jag ska läsa. Skummar sånt som inte känns så viktigt, som Ikea hacker. Sparar sånt jag tror jag kommer att vilja kommentera eller som jag vet är rätt långt. Lyssnar på Adolphson & Falks Bärande våg gång efter gång eftersom jag inte har ro att leta fram nya låtar och eftersom det var många många år sen jag hörde den och hade glömt hur bra den faktiskt är på det där A&F-sättet. Hittar hos Salt nånting vardagsgenialt:

Det måste vara jag som bloggar, inte bloggen som jagar.

Förvisso. Det var med den inställningen jag började blogga, och jag kan inte påstå att jag har frångått den. Men bloggandet har blivit nånting helt annat för mig än vad det var från början. Under den här långa helgen hade jag inte tillgång till Internet (år 2008! Tro det eller ej). Förra anteckningen här gjordes vänligen av maken som tog diktamen i telefon och letade fram en bild ur arkivet på min burk. Att vara borta härifrån så länge känns helt enkelt inte bra. För nåt år sen skulle det inte ha gjort mig särskilt mycket. Annorlunda nu: jag har mitt krypin i bloggosfären och gillar inte att ha det stående tomt och ogästvänligt. Inte kommentera, inte svara på kommentarer jag fått, inte få reda på vad medbloggarna har för sig.

Det är ju så poppis att dissa bloggandet, nästan lika hippt som det var att leka eko till Jonas Gardell när han sa att Staffan Westerberg hade förstört hans liv: ett av de i särklass mest oreflekterat efterapade uttalanden jag kan erinra mig. För en tid sen läste jag en intervju med Carl-Johan Wallgren som tjatigt menade att han var "besviken" på bloggosfären för att den inte blivit det forum för debatt som han hade hoppats.

Men ursäkta mig nu snälla puckade mänskor (det är alltså inte ni, k. läsare). Det där är lika dumt som att säga att folk inte borde få ha telefon om de inte diskuterar samhällsfrågor eller kulturpolitik varje gång de ringer ett samtal. Eller, för att dra saken till sin spets, som att säga att folk som inte ständigt engagerar sig i samhällsnyttiga saker inte har nåt existensberättigande. Vad Carl-Johan Wallgren och hans åsiktsfränder har missat är att bloggosfären inte främst är en debattkanal. Den är en plats där folk existerar digitalt, och den som inte är förtjust i att diskutera skolpolitik eller stadsplanering irl är det rimligen inte heller när h*n träder in i sitt cyberrum.

Missa inte Tilda Lovell i
Stenasalen på Göteborgs konstmuseum

Och hur tänker alla dessa märkliga människor som kläcker ur sig sånt som Blogga? Nej, jag träffar hellre folk personligen? Jaså gör du? Nej vet du vad. Jag, jag är folkskygg och asocial och därför bloggar jag. Det ena utesluter stenhårt det andra. Så fort det sprider sig att man har en blogg blir man omedelbart svartlistad från alla krogar, åtminstone på mindre orter där det är svårare att vara anonym. Ringa? Nej guuudnej, jag träffar hellre folk persooonligen.

Så för att parafrasera Salt mer än ett korn har det faktiskt blivit så att det är jag som jagar bloggen. En dag då jag glömt nyckeln till min lya är en trist dag. Och just nu känns det skönt att ha sparkat av sig skorna och fått lägga upp benen. Hej på er, det var inte igår.