Crisis? What crisis?

I konsten betecknar uttrycket negative space (sv: mellanrum) nåt som beskrivs genom att det omkringliggande avbildas. Tomrummet som därmed "framträder" definieras av det det gränsar till, inte av att avbildas i sig självt.

För några år sen översatte jag en roman som heter just Negative Space. Dess berättarjag mister sin bror, en person som stått henne så nära att han tecknat en stor del också av hennes konturer. När han dör uppstår ett gapande tomrum där han förut fanns, och berättarjaget slungas ut i en identitetslöshetens avgrund.

På sistone har jag erinrat mig den romanen. Jag kunde kanske ha gjort det tidigare, men det dröjde innan jag förmådde formulera ens för mig själv vad som hände. När jag till slut lyckades beskrev jag det såhär:

Tänk dig att du ser dig i spegeln, samma som du alltid brukar spegla dig i, på samma plats där den alltid suttit. Du är van att se dig omgiven av vissa föremål: allting innanför ramen utgör en helhet, en trygg tavla som bekräftar vem du är och var du befinner dig.

Men så en dag upptäcker du att det som ringat in dig i den bilden så länge du kan minnas har förändrats. Somligt har bytts ut mot andra, okända ting; annat har bara försvunnit och lämnat ett tomrum efter sig. Den gamla invanda spegelbilden av dig själv är en annan: konturerna av dig flyter ut på ett nytt sätt mellan de obekanta föremålen. Vem föreställer bilden nu?

Har man då inte speglat sig tillräckligt ofta, eller sett noga nog på bilden av sig själv, inte reflekterat över den reflektionen, då kan det bli en chock när man väl gör det: att se, men inte känna igen sig själv.

Den dan jag upptäckte det fick jag panik. Vad jag borde ha gjort var att stå kvar, skärskåda den nya bilden, försöka upptäcka välkända föremål i bakgrunden och identifiera nya. Pröva att foga samman dem så att de harmonierade eller åtminstone kunde samsas. Vrida lite på huvudet för att kolla om kanske en del av de gamla sakerna fanns kvar, fast skymda av de nya; om det i så fall gick att jämka ihop, få plats med båda. Eller om det kanske fanns ytterligare andra saker som kunde plockas in i de små gliporna mellan de nya föremålen. Och jag borde ha bett om hjälp med det.

Istället blev jag hysterisk och rusade sta för att söka efter min gamla spegelbild. Det blev en ganska planlös och närsynt jakt med en hel del destruktiva inslag. Jag letade på fel ställen och på fel sätt men framförallt letade jag av fel skäl. Hade jag sansat mig innan jag satte av i sken skulle jag kanske ha kommit fram till att den nya bilden inte nödvändigtvis var dålig bara för att den var olik den gamla. Tiden står ju inte still: emellanåt möblerar man om i sitt hem. Det händer till och med att man flyttar. Ja: jag avskyr att flytta, fast efter en tid i det nya brukar jag börja trivas och tycka att förändringen är till det bättre. (Och Status Quo har jag ju faktiskt aldrig gillat, se där ännu en fingervisning från popen.)

Fast även om man hänger sin gamla spegel i ett snarlikt inrett rum blir det ju aldrig samma bild som på förra stället. Det borde jag ha varit beredd på redan före flytten. Förhoppningsvis är jag beredd på det om jag nånsin flyttar igen.