one from two, understand?

Joho då, visst fick jag dem: dödsmördarbacillerna från Göteborg. De var tjôtiga och envisa och gjorde mig aldrig sådär golvat sjuk, men hängig och huvudtjock och nästäppt och halsretlig och så in i märgen och själen trött i dryga två veckor. Döréen, som det heter på min barndoms tämligen okända tungomål. Dödsriden. Ja va jämt döréen! Jag var alldeles jättedålig.

Nu har kommandobakterierna gett sig, eller möjligen dragit sig tillbaka till helvetet för att omgruppera, och jag kände att det var hög tid att återerövra förlorad pigghet. Saker måste ställas till rätta. Glädjen måste fås igen. Skrattet, förväntan, hoppet. Och eftersom vägen till mitt psyke går genom kroppen är fysträning grindslanten som får vägbommen att öppnas.

Kotten kastar pinnar

Jag tog en åtta kilometer lång omväg till hämtningen av Lille George och det till takten av (mest) gammalt bomp-klatsch*. Det är värsta drivet! kroppen blodet musklerna fötterna vill dansa kan inte kan inte kan inte låta bli men hjärnan transformerar dansen till marsch och fastän kängorna stampar av mot marken är jag en bit över den, hög på endorfiner endorfinfin och jordad med allt längre steg, jag vet ingen som går lika fort som jag i det tillståndet, jag går om två mellanstadiegrabbar på cykel när jag kommer in bland bebyggelsen; vid det laget är det Steelers Wheel och Stuck in the Middle With You, lite lägre bpm alltså än exempelvis Peter Brown och framförallt Pete Shelley: Telephone Operator idag, den tar jag två gånger och svetten svetten svetten den rinner och ena strumpan har kasat ner under foten men i mitt flow finns inget stopp så jag har känt en fet blåsa skavas fram på hälen, ingen blodblåsa i alla fall ser jag senare, och när jag öppnar dörren och min minsta dotter skiner upp och kastar sig om halsen på mig (hon är verkligen liten, och verkligen glad) är jag bra i huvudet för första gången på ett tag.

Kilometern hem ska vi gå till fots, Lille George och jag. Det är fuktigt i luften men milt och vindstilla och det får ta den tid det tar. Jag har rastat mig: blir inte otålig över bebistempot som så ofta annars. Hon får tulta sina avstickare och klättra på hembygdsgårdens trappa och rycka gult gräs åt hästarna och kasta pinnar i älven så länge det behagar henne. Varför är det inte så här kul jämt? Marscherar jag för sällan? All play and no bomp-klatsch makes Miss Gillette a dull girl. Jomän. Så tror jag bestämt att det är.


Ovanstående bild är en illustration av Too Much Information**: den föreställer Älva (Älven) men är som den k. läsaren ser inte särskilt lik exempelvis Ångermanälven, Nissan eller ens Faxälven. Möjligen kan den påminna en smula om Ätran i dess allra smalaste stunder. Men. Älva heter den likafullt i folkmun och för mig är det så självklart att jag tar för givet att resten av världen också vet det. Så när maken skulle köra hit första gången innehöll min vägbeskrivning bland annat "… och så kör du över Älva …"

Att länsvägen löper över en superkort bro ser man knappt om man inte vet om det, och maken, som ju höll utkik efter ett mäktigt vattendrag, körde fram och åter genom byn flerfaldiga gånger innan han äntligen hittade huset, som ligger inom synhåll från Älva. Nej, man behöver inte förklara allting in i minsta detalj alla gånger. Älva strömmar ju på där under vägen oavsett om man nämner den eller ej.

*Bomp-klatsch var den gängse (= mitt gängs) beteckning på åttitalsdisco. Det är inte så skrattretande som det kanske låter: bomp klatsch är onomatopoetiskt mycket träffande för soundet från den tiden. Maken och jag kallar nollnolltalets dunkadunka för utcha-utcha-utcha vilket rätt väl beskriver hur den musiken generellt låter.
** Känns som om jag upprepar mig, fast det kan också vara så att anekdoten förekommit i nåt annat medium. Ber om överseende med detta.