glöggen me' chokla' i

Yesss. Nu har julen börjat så smått.

Dessa gråa filtar som kallas "dagar" i november är tunga som mina ögonlock och letargiska som ett liv utan den man älskar. Har man ingen som kräver ens omvårdnad tar man sig lämpligen genom denna almanackans träskmark med hjälp av böcker och filmer och brasor och många fler timmar i sängen än vad som egentligen är försvarbart.

Så länge detta inte är ett valbart alternativ för mig tar jag till första hjälpen i form av förtidig julpyntning. Fryn inte på näsan nu, k. läsare: det är inte tomtarna och glittret jag vill åt, utan ljuset*, det vi för tillfället inte får utifrån. Mer än gärna frossar jag i stjärnor ljusslingor lyktor stearinljus, ja allt som skiner och brinner. Så här års klarar jag mig inte utan dem.

Med en schysst adventsstjärna
kan man slå världen med förtjusning

Och sen finns det ju glögg också. Inspirerad av Salt, som redan för flera veckor sen påminde om att glöggtider stundade, tog jag en tur till Sysset igår. Oj vad många sorter det fanns! Fem olika åkte ner i kassen. Ikväll orkade maken och jag absolut ingenting, inte ens se en film, så vi korkade upp första flaskan.

Varm choklad för myndiga

Det här var godis, det! Den välbekanta glöggdoften spred sig i köket, men när man läppjade på den ångande drycken kände man ett tydligt anslag av mörk choklad. Inte för påstridigt! bort det! utan alldeles lagom, likt en diskret butler som alltid finns till hands men som aldrig gör väsen av sig. Den som har smak för sötare drycker blir inte besviken på denna chokladglögg.

*På tal om det rekommenderar jag Torgny Lindgrens roman med just den titeln: Ljuset. Det är en berättelse förlagd till medeltiden; den är inte särskilt lik Pölsan & gänget, utan mer befryndad med Ormens väg på hälleberget som även den är otäckt bra i sin kärva knapphändighet.