Diamonds on the soles of her shoes

Den första delen av sitt liv ägnar väl rätt många åt att tycka sig sakna en massa prylar samt samla på sig så mycket som möjligt av dessa och andra saker. Det här är en livsstil som lätt blir till en ovana, i synnerhet som konsumtion är nåt som uppmuntras från alla håll och kanter. Allting i en kvinnas liv, till och med den största sorg, mynnar ut i att hon provar kläder har nån sagt. En lätt parafrasering, och ingen slipper undan: Allting i ens liv, till och med det största trauma, mynnar ut i att man köper prylar.

Och det ligger ju inget nedsättande i det. Bara man inte blir slav under alla sina grejer.

Den första delen av mitt liv har jag alltså ägnat åt att samla på mig en massa saker jag har behövt (när jag var ung och nyss hade flyttat hemifrån), tyckte mig behöva (när jag hade börjat tjäna såpass att det förslog till viss konsumtion utöver det nödvändigaste), inte alls behövde men ville ha ändå (när jag inte längre behövde titta på prislappar) och slutligen (nu) varken behövde eller ville ha men köpte i alla fall eftersom konsumtion närmast blivit en tvångshandling. – Va? Vem skrek I-landsproblem?

Kanske har det vänt nu. Jag kämpar nämligen med näbbar och klor för att få nettomängden av min prylanhopning att minska. Idag skeppade vi iväg fem kassar böcker och sju säckar kläder till pingstkyrkans loppis. Under de senaste månaderna har jag slängt saker som jag släpat med mig i flytt efter flytt utan att kunna skiljas från, och med jämna mellanrum gör maken och jag en raid för att se om det finns nåt som är moget för containern. (En följd av detta är att vi inte har nån soffa, men det kan man faktiskt leva med. Eller utan.) Och min tolerans för defekter hos mina ägodelar är så nerslipad att även en gamling med rullator enkelt kan ta sig över den.

I den andan var det som jag skänkte bort ett par skor på nationaldagen. Vi hade sjungit med kören och en av sopranerna utbrast spontant nånting beundrande om mina skor var. Jag tittade på dem. De var från Rizzo och jag hade inte använt dem många gånger. Att jag hittat dem nu i klädkammaren var mest en slump. Så eftersom de passade på sopranens fötter fick hon dem.

Det kändes fint att bli av med ett par skor som jag knappt vetat att jag ägde. Dessvärre var de ju egentligen perfekta som konsertskor, så nu har jag inga såna. Jag håller därför ögonen öppna efter svarta skor som är diskreta utan att vara trista, och den k. läsaren vet ju hur det är när det är nåt man faktiskt behöver: står ej att uppbringa.

I lördags, när jag och barna hälsade på min moster i en bra mycket större stad än vår centralort, blev det förstås besök i skoaffär. Det var lustigt att se vilka skomodeller vi fastnade för: hon, som var präglad på sextiotalets mode, trånade efter skor med lång och extremt smal tå, medan jag som var tonåring på åttiotalet alla gånger föredrog stövletter med spännen och remmar och sånt tjafs.

Dock föll både hon och jag pladask för de här godingarna, som jag utan att darra på manschetten införlivade i min prylanhopning. Nej, jag behövde dem inte. Nej, jag kommer knappt att kunna använda dem eftersom jag får ont i den ena av mina opererade hallux valgus då. Men jag ville ha dem. Och så var det halva priset på dem.

Och herregud – nog är de väl tillräckligt diskreta för en allhelgonakonsert?